Stooges? Schmooges.

Hela min bekantskapskrets sörjer att Ron Asheton är död. Uppebarligen är det något fel på mig då jag faktiskt inte bryr mig ett smack. Detta trots att jag, såklart precis som fan och hans moster, gillar Stooges. Visst, killen spelade på några enormt bra – om än en smula överskattade – album för drygt 40 år sedan. Men, som Janet Jackson brukar säga: What have you done for me lately? "The weirdness", deras så kallade comeback, utgjorde en sådan sekundärskam att skämskudden åkte fram diiirekt. Nej, varför skulle jag sakna Ron? Senaste jag tänkte på honom var när jag såg ett program där Stooges spelade på Bam Margeras bröllop. Jag begrundade hur ytterst tragiskt allt var, och körde ned huvudet i den välanvända skämskudden i soffan.

Då känns det mer att jag just fick reda på att Jonas Carlzon i Abandon dog av en överdos i Barcelona den 17 december. Jag kände inte honom heller, egentligen. Men för ett par år sedan tillbringade jag, han, Ulrika och Per en helt natt i Göteborg med att vara rejält dyngfulla och diskutera livet med all dess glädje, ångest, rädsla och sorg. När affärerna öppnade så gick vi och köpte mer folköl och satte oss i en park och njöt av morgonsolen. Jag gillade honom då, där, och vi kopplade. Det är för mig mer relevant än att en gammal stofil jag aldrig träffat gått bort.