Weston Cage: uncensored, raw and uncut

Weston Cage

Nedanstående artikel är baserad på två intervjuer gjorda i augusti 2008, och skulle ursprungligen ha publicerats under början av hösten i en av landets större musiktidningar. Här följer den i stället – lika oredigerad som utdaterad.

EYES OF NOCTUM

När Eyes Of Noctum debuterar kan Rhapsody ta sitt Hollywood metal-epitet och backa långsamt bakåt. Detta är metal som nedsänker sig från stjärnhimlen i stället för att sträva mot den.

Text: Lars Martinsson

Vad händer när black metal-elitism av modell nietzscheanskt övermänniskotänkande krockar med överklassprivilegier? Det händer faktiskt inte särskilt mycket alls, därför att delarna verkar passa oroande väl ihop.
Eyes Of Noctum är ett symfoniskt svartmetal-band från Kalifornien som upplevt en smärre hype de senaste månaderna sedan bandets sjuttonårige sångare Weston Cage presenterade Dimmu Borgirs konsert i Anaheim den 16 april i år. En ära som naturligtvis hänger ihop med det faktum att vokalistens mamma är skådespelerskan Christina Fulton, som i skrivande stund planerar sitt giftermål med den norska gigantens sångare Shagrath (fadern heter Nicholas Cage och lär inte behöva någon presentation).
Gruppens debutalbum spelades in i Studio Fredman utanför Göteborg – med Hellhammer (Mayhem, Dimmu Borgir) och Snowy Shaw (ex-Notre Dame, King Diamond) på trummor – i somras och släpps på Fultons etikett Morbid Rose, som etablerats exklusivt för ändamålet, i april.
Jag möter sångaren tillsammans med gitarristen Alex Bica i källarvåningen på ett flådigt hotell i centrala Göteborg. Vi behöver inte samtala i många minuter förrän Weston visar ett högmod som får en genomsnittlig black metal-musiker att framstå som jantelagens väktare. Det här är ett representativt utdrag:
– Eftersom jag ser mig själv som en filosof med en väldigt kraftfull ideologi har jag blandat in vikingainfluerade melodier och medeltida ljud i vår musik, väldigt annorlunda jämfört med andra melodiösa black metal-band.
Vad går den här ideologin ut på?
– Jag har tagit intryck från många olika trossystem, men jag skulle kalla mig för en hundraprocentig satanist. Satanism är frihet och frigörelse, att bli kungen inom sig själv och inte en slav.
Du kallar dig för filosof. Det är ganska stora ord.
– Ja.
Har du verkligen täckning för det?
– Självklart, jag har täckning för vad som helst.
Gode gud.
– Vem som helst som känner Weston skulle hålla med om att han är en filosof, rycker Alex in. Han är ett snille, en väldigt inspirerande person att umgås med.
Då antar jag att du var en fena på filosofi i skolan?
– Jag behöver inte skolan, jag är utbildad av naturen.
På vilket sätt då?
– På många sätt, på alla sätt.
Nu låter han nästan outhärdligt dryg.
– Jag tar lärdom från naturens makter och applicerar dem på mitt eget liv.
Menar du något som kommer inifrån dig själv eller utifrån?
– Det finns ett makrokosmos och ett mikrokosmos, allt beror på hur man väljer att se på det. Jag studerar det som finns utom mig, och kommer närmare det som finns inuti.

Svårsmält? Jo, självklart. Tonårs-black metal har aldrig varit något annat. Tråkigt nog är Weston som en mussla, som sluter sig om sina verbala pärlor lika snabbt som han blottar dem. Han skulle göra sig betydligt bättre i en oldschool brevintervju; han vill inte utveckla någonting han säger och större delen av samtalet blir mest ett styltigt anfall och försvar, attack och reträtt, där jag söker belägg som sångaren vägrar bistå med.
Jag har liksom alla utomstående inte hört er. Vad skulle ni jämföra er med för band?
– Vi gör en helt egen grej. Mina influenser kommer i första hand från klassisk musik och filmsoundtracks. När den episka, storslagna stämningen där kombineras med metal blir det perfekt. Det är framtiden.
Episka orkesterarrangemang till metal har gjorts ungefär en miljon gånger.
– När skivan släpps kommer folk förstå vad vi pratar om, säger Alex.
Ni har gått från ingenting till att spela in med stjärnor som Hellhammer i Studio Fredman. Kan ni känna att ni hoppat över något steg på vägen?
– Vad menar du med ”ingenting”?
Att ni inte har släppt en ton eller varit i närheten av en scen. Nittiofem procent av alla bra band som någonsin existerat har fått kämpa sig upp den hårda vägen.
– Vi har jobbat häcken av oss med de här låtarna i fyra år, säger Alex. Bara för att vår demoinspelning inte släpptes till allmänheten betyder inte det att det vi gör nu inte bygger på hårt arbete.
Weston framhåller att han inte vill uppfattas som en glidare på sitt familjenamn.
– Jag vill gå utanför skuggan som faller från min familj och röra mig mot en egen karriär inom musiken. Jag vill börja med ett tomt blad, för jag anser att alla är värda en chans att bevisa sig.

Under hela intervjun sitter Christina Fulton med i rummet tillsammans med fästmannen Shagrath. De är uppenbarligen nyförälskade. Ibland avbryter hon småkuttrandet för att rycka till sonens undsättning. Som när jag frågar om Weston tror att hans celebra bakgrund inneburit mest för- eller nackdelar.
– Stryk den frågan. Jag vill inte att för mycket fokus ska hamna på hans familj, utan bara hjälpa honom uppfylla den dröm som han jobbat så hårt för så länge.
Senare berättar hon att Eyes Of Noctum ska spela in två videor. Hon frågar Weston om hon får avslöja vem som ska regissera dem, och får en buttert ”nej!” till svar.
Det skulle förstås vara osportsligt lätt att slå ned på Eyes Of Noctum och narra bandet över hela det här uppslaget. Samtidigt vore det både korttänkt och fegt. Av princip håller jag med Weston om att alla förtjänar en chans att bevisa sig. Och privilegierade människor har åstadkommit betydligheter förr. Baudelaire kunde utvecklas som poet just därför att hans fadersarv gjorde det möjligt för honom att skriva nätterna igenom utan att han behövde bekymra sig om att stiga upp till ett arbete dagen efter. Ingen vettig människa skulle underkänna hans lek med livets mörka sidor för att han kom från en välbärgad familj.
Dessutom är Westons överlägsna one-liners om sin egen förträfflighet bara en variant på de ronder med den goda smaken som alla norska black metal-veteraner gick när det begav sig. Vad vet en sjuttonåring från Kalifornien om livets mörker? Möjligtvis marginellt mer eller mindre än en sjuttonåring från Oslo eller Bergen eller Stavanger. De verserade måttlösheter som vandrar ur mun på sångaren är till förväxling lika de kuriositeter jag kultdyrkat på rassliga vhs-kassetter och i svartmetalfanzines. Den enda väsentliga skillnaden är att här (ännu) inte finns något konstnärligt alibi för storhetsvansinnet. Ju högre musikalisk kvalitet, desto högre i tak för alla eventuella extramusikaliska utsvävningar – ett faktum som gör att några av de band Weston till slut nämner som influenser är i princip immuna (Burzum har ju till exempel släppt ett fantastiskt album med den ultratöntiga titeln ”Filosofem”). Utan några artistiska bevis på bordet blir den enda möjliga hållningen till Eyes Of Noctum en skeptisk öppenhet.
Förenklat: Weston Cages chans att inte framstå som en bortskämd besserwisser är att vara ett musikaliskt geni.

Två veckor senare ringer sångaren upp mig från sitt hem i Illinois för att ge ytterligare en intervju. Han var inte nöjd med de korthuggna svar han gav i Göteborg och vill ge mina frågor en andra chans. Det jag tänker vore rimligt att utveckla (till exempel vad han egentligen menar med att kalla sig för filosof) är han dock exakt lika provocerande förtegen om nu. Vilket kan tolkas på två sätt: antingen som att Weston verkligen inte har något att säga, vilket absolut inte vore konstigt eller klandervärt, eftersom även en lysande begåvad sjuttonåring fortfarande är en sjuttonåring och sådana inte brukar vara särskilt imponerande just på idéplanet. Eller kan man ta honom på hans ord: att han är en upphöjd själ, men föredrar att hålla sina insikter för sig själv. Weston – som utvecklat sin stadiga sångröst på scenskola – vill låta musiken tala för sig (vilket naturligtvis är problematiskt i nuläget).
Jag lirkar vidare.
Hur fungerar det när du tar lärdom från naturen, rent praktiskt?
– Ganska simpelt. Jag går igenom till exempel en skog, och blir hänförd, förtrollad. Inspirerad.
Är somliga platser mer inspirerande än andra?
– Ja, definitivt. I Sverige kände jag verkligen vibbarna. Los Angeles är en betongdjungel, vilket inte är just inspirerande, men kul.
– Antingen har man en kraftfull själ, som jag, eller så har man det inte. Min själ är väldigt gammal. Det finns en energi inom mig som inte tillhör den moderna världen, någon sorts uråldrig inspiration.
Tror du att den delen av dig själv fått dig att attraheras av black metal, vars estetik bejakar det ålderdomliga?
– Black metal har valt mig, inte tvärtom. Anledningen är att jag alltid haft en passion till och en förmåga att göra uppror. Jag har något monumentalt att tillkännage och black metal är rätt forum för det. Black metal går rakt på sanningens kärna. Man kan inte komma längre. Black metal är musik för kungar och krigare, och det behövs fler människor av den sorten för att göra något vettigt med den här jorden.


Eyes of Noctum