Silver: en blixtsnabb odyssé i bilder och minnen

Silver (ingen anknytning till tönten i Hardcore Superstar)






Kristin och Anna dyrkade tills de fick veta att det är ett kristet band.


Annika, för en gångs skull utan kamera, och garagerockpliktige Niklas. Till vänster: en man i gul t-shirt.

Vår flytt till Sthlm sammanföll ganska exakt med att Silver släppte sin debut ”White diary”. Första halvan av det året är för mig intimt förknippat med den skivan, nya livet i storstaden, att vara wastad mest hela tiden och Kelly. Kelly är en älskvärd men surmulen amerikan som bodde på vår soffa i vad som kändes som en evighet och som jag hade ett kortlivat, misslyckat bandprojekt ihop med. En gång skällde han ut mig för att Systembolaget hade stängt en lördag kl. 18: ”Vad fan ska jag dricka nu?!”. Nej, det är inte lätt för turister att anpassa sig till Sveriges alkoholmonopol.
Hur som helst: väldigt få känner till Silver. Och de som gör det brukar i regel hata skiten. Men på DZ-redaktionen, där älskar de norrmännen och som de garagerockfantaster de är tar de hit bandet titt som tätt. Igår lyckades jag äntligen vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Det var bra ös, onekligen, med förvånansvärt smutsiga och råa bandmedlemmar. Svårt att tro att de faktiskt är kristna.

För övrigt önskar jag Gurra lycka till i sin nya hemstad Oslo, där han ska se polarna i Silver live varje helg.