Grammis, kokain och rättshaveri

Nu har det gått några dagar sedan jag välsignade Grammisgalan med min närvaro. Det har också gått några dagar sedan polisen plockade in 12 kändisar på galan för att drogtesta dem. Om det säger jag inget. Musiker tar droger, poliser haffar buset – det är som sig bör och jag vill inte ha det på något annat sätt (”Bad Santa”-referens).

Vad som dock förvånar mig är kändisarnas reaktion. Inte ”fan, nu åkte man dit, ja ja, det är väl bara att gilla läget” eller ”ja, att snorta kola på ett jättestort och uppmärksammat evenemang där polisen med all säkerhet kommer att närvara var väl inte så klyftigt, trots allt”. Nej, istället får vi Kleerup, #1 metalwannabe, som kör hela ”vet du vem jag är?!”-stuket. Ebbot, #1 isterbuk, tycker det är ”skamligt” att snuten lägger sig i. Robyn, som jag ändå någonstans trodde var lite smartare, säger att det är ”tråkigt” att polisen är på plats för att ”det här är ett tillfälle när folk vinner priser”. Och arrangörerna bakom Grammis säger att ”det var olämpligt att de valde det här tillfället” att be folk kissa i en burk. Jo, de flesta kriminella tycker att det är ett olämpligt tillfälle när de åker dit. Eller, tänkte ni att er status skulle få lagens långa arm att säga "okej, vi låter den här kvällen passera, de ska ju trots allt få priser". Det svider att få samma behandling som en vanlig människa va? Att känna att du, trots din framgång, faktiskt bor i samma stad som de gatupundare som regelbundet får smaka batong.
Don’t do the line if you can’t do the time.

I strävan efter att hitta de dummaste bloggarna på nätet har mina vägar då och då korsats av en molluskbaserad livsform vid namn Quetzala Blanco. Denna livsform är ett totalt svart hål av ingenting, ett sorts antikosmiskt magnetfält som sväljer minsta tillstymmelse till intelligent tanke, tal eller skrift. Quetzala Blanco hade detta att säga om Grammisrazzian: ”Om de vill kan de ringa mig så kan de få lite tips på slanguttryck och telefonnummer till stekarknarkare så de kan göra lite nytta istället för att hänga med 40-åriga rocksnubbar på firmafest.” Moget och noga genomtänkt uttalande. Lite längre ned i sin så kallade blogg uppmanar hon en annan bloggerska att ”Dra en lina. Gå ner några kilon. Get laid. Lyssna på lite bra musik. Släpp loss.”
För hippa mediamänniskor i Stockholm mellan 20 och 30 har alltså ”ta en lina” blivit en lika viktig generationsslogan som ”ta't lugnt, ta en Toy” var för våra föräldrar. Kuvert med kokain är det nya tuggummit. Intressant. Tja, vi får ju de kändisar och mediamänniskor vi förtjänar.