Tyrol: en odyssé i bilder och totalsågning

På g från rep till gig: Linnéa, Goth-Henrik, Viktor.


Typical Polish peasant boots is on.


3 x rockjournalister:
Linnéa (SVD), Martin (Expressen), Jonas (Close-Up).


Obskyritetspoäng till den som plockar tröjan.


#2 Sveriges bästa band. Punkt.


Jag är så sjukt snygg och cool att jag blir suddig på bild.


Jag med!


Fatta: fett med flames och tribals på Tyrol!


– Fatta vad coolt! Vi kör våra enskilda ansikten som backdrop.
– Nej.
– Jo, men vaddå?! Sedan byter vi så varje medlem får sin egen låt.
– Nej.
– Vad, är inte det fräckt?
– Nej.
– Vad, menar du att det är sjukt inavlat och att våra egon skriver checkar som saknar täckning?
– Ja.


En spontant publikrecension av Backyard Babies.
Modell okänd.


I förgrunden: världens största merchutbud.
I bakgrunden: ingenting.
Absolut ingenting.

Om Bullet finns inte mycket mer att säga: det är ett av landets bästa nu existerande band. Punkt. Du kan se det som en pastisch. Du kan se det som kitsch. Du kan se det som bara simpel partyrock, perfekt för en birakväll utan baktanke. Men fakta kvarstår: dessa killar kan skriva tidlös heavy fucking metal.
Punkt.

Backyard Babies, å sin sida, är den svenska rockens svar på en spagettiwestern. Visst, vid en första anblick ser nybyggarstaden trovärdig ut. Huvudgatan är coolt dammig och sjabbig och ideal för en sista uppgörelse. Det finns en balkong som någon kan bli skjuten på för att sedan tumla ned på ett par tunnor nedanför. Saloondörrarna är som gjorda för att sparka upp dramatiskt, och det stora fönstret är perfekt för att hiva en buse genom. Cancandansöserna sparkar högt och bartendern är fet, solkig samt barsk. Gott så.
Men kollar du bakom husen inser du att det är en kuliss. Där finns ingenting. Helt tomt. En filmfasad uppställd mot ett par skrangliga stöttor.
Det är Backyard Babies.
Du tror att du ska få något coolt, en ultimat och extravagant rock’n’roll- upplevelse. Istället får du:
1. En fylleplufsig och fullständigt ointressant basist.
2. En sminkad dvärg, tillika Sveriges mest överskattade gitarrist.
3. En frontman som försöker se ut som en New York street thug, men enbart ser ut som han stulit Papa Dees garderob.
4. En trummis i Robert Trujillos flätor. 'Nuff said.
5. Ett låtmaterial som ett skolkök skulle skämmas över att servera.
Jag är fullständigt chockerad över hur dåligt Backyard Babies är 2009. Jag erkänner villigt att jag tyckte ”Total 13” var strålande när den kom, den lyfte liksom det sena 1990-talet. Och singeln ”Minus celsius” var kalas. Men nu…
De fyra medlemmarna är fyra varianter på den svenska kocken i ”Mupparna”: de har alla ingredienserna rätt men är så fullständigt inkompetenta att det ändå blir en oätligt träskgryta av röran. De kan, för att vara krass, inte skriva en bra låt om så deras liv hängde på det. De lyckas en gång på hundra.
Nej, låt oss vara brutalt ärliga.
De lyckas en gång på tusen.
Lite Sex Pistols, lite Guns N’ Roses, visserligen alldeles för mycket Social Distortion-plagierande men ändå – hur svårt kan det vara? Trots det blir resultatet ett sådant fatalt misslyckande att bara den bedriften borde vara värt något.
Backyard Babies är ingenting.
Absolut intet.
Förmodligen det mest själlösa jag sett i hela mitt liv.

UPPDATERING: Andra åsikter om denna konsert hittar du här och här.



Soundtrack för att rensa hjärnan: Damnation of Adam Blessing.