"How could hell be any worse?"

Jag: Vi skulle ha satsat på den karriären istället.
Väninna: Vad, alkoholiserad miljonär?
Jag: Ja, precis, en alkoholiserad arvtagare som bara ärvde massa lättförtjänta pengar när hans pappa dog.
Väninna: Det skulle du ha tänkt på när du valde gymnasielinje.
Jag: Ja, valet stod ju mellan det och media, men i slutändan tyckte jag media verkade roligare. Det får jag ju bittert ångra nu. Jag skulle bara ha supit istället och ärvt någon rik knös.

Anledningen till att jag och min framgångsrika fashionistaväninna har denna verklighetsfrånvända konversation, är för att jag berättar om ett möte jag haft med en gemensam bekantsbekant under julhelgen i Umeå. Vi kan kalla henne Tussan. På juldagen satt jag, Fredrik och André på en kackig imitation av en brittisk pub i Umeå City, och gjorde vårt bästa för att undvika ögonkontakt med gamla fejjor från förr. Det gick sådär. Back in the day hörde Tussan till ett gäng av snygga partypinglor, den typ av unga damer som vet hur man sänker både en stadig drink och en redig karl, helst samtidigt. Tussan kommer och sätter sig vid vårt bord, lite lagom småslirig, precis som sig bör under firandet av Jesus Kristus födelse. Hon ser exakt likadan ut som för 10 år sedan och uppför sig exakt likadant: arrogant och otrevligt.
Tussan har uppenbar ångest över att nästa födelsedag blir nummer 30 i ordningen, men hon gör sitt bästa för att dölja det.
Hon är causal to the extreme:
”Vaddå, det är väl ingen big deal? Vad, jag bryr mig inte. Hur gamla är ni? 31? Vad tyckte ni, hur var det för er? Vaddå, jag är inte orolig!”.
Hon berättar att hon fött tre barn och utbildat sig, minsann, så hon ”behöver inte oroa sig för att fylla 30” och ”hon har gjort något med sitt liv”. Att utbildningen är något i stil med en korrespondenskurs i tarotkort, och att hon gift sig med en rik äldre man som ärvt sin förmögenhet, viftas irriterat bort. Hon är en klassisk hemmafru. Att hon har en illa dold panik över allt detta slösande med potential, som blir än mer kännbart när 30-strecket närmar sig, viftas ännu mer irriterat bort.

Jag har täkt en hel del på Tussan sedan juldagen. För när mörkret, den ekonomiska krisen, funderingarna kring att jag slösade bort mina år mellan 20 och 30, arbetsmarknadens ständiga förnedring, tankarna på att sådana här mollusker lyckas ha en karriär – ja, när verkligheten blir allt för påträngande, då minns jag Tussan. Och kommer fram till att det skulle kunna vara sjukt mycket värre. Jag skulle kunna vara en rik, outbildad hemmafru med tre barn. I Umeå.
Guds kuk, vilken skärseld.

Soundtrack till misär: Sons of Cyrus "Wish I was blind" samt 3 x obskyra 7"s på c: The Clay, City Indian och The Clitboys. Och Rudimentary Peni, herrejävlar, glöm aldrig "Death church".