Frågor på det omslaget föreställande två kvinnor som säger sig vilja vara ett DIY-alternativ till mainstreamartister?

Kuksugarlook, Bingo Rimér-photoshoppat, halvnaket. Sjukt icke-mainstream. Ser ju vem som helst. DIY or die. Pattar über alles.

Baby disco is fuck

Göran uppmärksammar min intervju med Folkpartiets Madeleine Sjöstedt. Hon avslutar Morrissey-citatet ”hang the dj because the music that they constantly play it says…” med den felaktiga texten ”all disco dance must end in broken bones”.

Göran: Drar hon av en gammal Gehennah-referens?

Jag: I wish. Det är Whale. Schyffert FTW!

Göran: Den hon menar ja. Du vet väl att Schyffert fick ”betala” Gehennah för att ha ”snott” textraden. En back öl, en flaska whiskey.

Jag: Osannolikt, orimligt! Vad har du för källa på det här?!

Göran: Mig själv i Robban Fjällsbys lägenhet tillsammans med ett 20-tal glada hårdrockare runt sent nittiotal. Whale spelade den kvällen på Jäger i Karlstad och tog sig en extra tur för att be om ursäkt.

War Painted City Indian

Jag har skrivit lite text i Stockholm Citys bilaga om Sonisphere.
De lyder som följer:



Album ett, spår ett. Riffet från helvetet inleder. Just innan allt exploderar, och ”Evil has no boundaries” blommar ut i förruttnelse, kommer gitarrist nummer två åt strängarna för tidigt. En mikrosekunds oavsiktligt oljud som Slayer medvetet eller av slarv sparat till eftervärlden. Så låter ungdomlig autencitet, modern av all rock’n’roll. Jag får gåshud vid varje lyssning.

Punkig äkthet äger fortfarande min värld. Det leder till relationsproblem mellan mig och Slayer – ett band som består av lika mycket teatrala poser som musikalisk avgrundseld. När jag den 7 augusti står och ser Tom Araya skrika ”Abolish the rules made of stone”, vet jag att de budordskrossande texterna framförs av en from, Gudsfruktande familjefar. 27 år efter att Slayer debuterade i ett regn av blodbestänkta inverterade kors borde det egentligen vara fullt rimligt att frontmannen betraktar sitt levebröd som vilket kneg som helst. Araya stämplar in, hyllar Satan, stämplar ut, rullar med sin homeboy Jesus. Upplägget får mig att gnissla tänder varje gång. Konst ska vara på riktigt, genomsyra varje del av utövarens kropp och liv.

Samtidigt sker ännu en krock när det äkta blir för äkta. Det gäller att hålla det diaboliska på en fantasybaserad ”Sagan om ringen”-nivå.

När gitarristen Kerry King syntes någonstans i karriärens mitt iklädd en renodlad vit makt-tröja, blev det ramaskri. Avbön kräves och levererades av en man som i publikens ögon vigt sitt liv åt att prisa mörker, pina och död. Riktigt så konkreta elakheter vill vi inte ha i vår metal. Ondskan måste ha gränser även här.
Christoffer Röstlund Jonsson



Värdighet. Inte ett givet inslag i Anthrax anno 2010. Av de fyra thrash metal-giganter som härskade i skiftet mellan 80- och 90-tal är New York-grabbarna de som farit mest illa. Säg vad du vill om Metallica, Slayer och Megadeth – och tro mig, det gör jag om ni bara ger mig chansen – men där finns än idag ett visst mått av coolhet att svalka sinnena med. En röd tråd av kredibilitet, om du så vill. Inte hos Anthrax. Gång på gång har gruppen förlorat fotfästet. Andra halvan av 90-talet var illavarslande, hela 00-talet snudd på parodiskt.

För en person som växte upp skrikandes ”among the living, follow me or die” är hela situationen direkt tragisk. Det kvittar hur makalöst moshtastiskt riffregnet i ”I am the law” är, eller att hela ”Persistence of time” drar på hårt i ansiktet än idag. Ring doktor Kevorkian. Här är en grupp som behöver somna in med en gnutta värdighet i behåll.

Tidens tand och den falnande populariteten har tuggat och gnagt så skoningslöst brutalt, att det enda som återstår är ett ändlöst skägg och ett lika ändlöst tjat om hur djävulskt tufft det är med heavy fucking metal. Ivrigheten gör att ordens betydelse bara ekar än tommare. Snubbe, seriöst: Om du måste gå ut med det så extremt hårt är det något som saknar täckning. Matchande pentagramtröjor? Snälla.

De senaste tio åren har Anthrax släppt ett (1) nytt studioalbum. Resten av decenniet har fyllts med återanvändning. Liveskivor, livedvd:er, samlingar, en återförening av den klassiska sättningen och ett förbannat medlemsstrulande rent allmänt. Kommer Dan Spitz, den kristne urmakaren, till Sonisphere? Jag vet inte. Men jag hoppas. Då har jag i åtminstone en superdeffad överkropp i klass med en topptrimmad D’Angelo att vila ögonen på, och kan försöka ignorera Scott Ians ständigt uppfällda djävulshorn.

Anthrax gick från pubertala och charmiga NWOBHM-stölder, till storhetstidens skojfriska slyngelfasoner. Farsartat? Stundom. Superb thrash metal? Alltid. De bar bermudashorts, high-tops och fjäderskrud. Rappade om pruttar, inspirerades av Stephen King, pundade serietidningar och fick headbangers världen över att skrika ”drokk it”. De renommésnyltade på New York hardcore och korsade gränser, på gott och ont, när de införlivade covers på Discharge vid sidan av Public Enemy och Kiss.

Idag framstår de attitydmässigt mest som ett Manowar utan läderchaps, ältandes hårdrockens lov. Och med relativt färska liveversioner av Refuseds ”New noise” tillgängliga på Youtube, står det klart att Anthrax eklekticism numera enbart är av ondo. Hmm… Vilket ord letar jag efter nu igen? Just ja. Ovärdigt.

Vid mikrofonen är det en ständig rotationen i klass med ”Lost”-manuset. På ön, av ön, på, av, sångare i Anthrax, inte sångare i Anthrax. För lite mer än ett år sedan hette frontmannen Dan ”Vem i helvete är det?” Nelson. För ett år sedan var det John Bush som gällde, igen. I maj ersattes han, igen, av återvändande och legendariske indianen Joey Belladonna, som alltså kommer till Stockholm.

Satsa bara inte pengar på det.
Christoffer Röstlund Jonsson



Och på tal om Stockholm – vilken satans vacker stad det är!

”The light from the fireball of a single megaton thermonuclear device is 30 times brighter than the midday sun”

Mental status nära nollpunkten. Bemästrar bara ytlighet.


Sommarbil för haschtomtar. Rå.


Sommarbebis.


Sommardrink – Fanta och rosé.


Sommarmat.

”I got 99 problems but controlling the world through secret orders and conspiracies ain’t one”

”Jay-Z är en sådan uppenbar Illuminatidocka att jag inte är förvånad över att han blir prisad här på DN.”

Då vet vi vad Jiggas Z står för – ZOG.

Less than hardcore

Tankekedja. Jag tänker på Glenn Danzig. Då tänker jag på ”Thirteen”, som han skrev till Johnny Cash 1994. Det leder till ”Life fades away”, som han skrev till Roy Orbison 1987. Den är med i filmen ”Less than zero”, där även Glenn solodebuterade under det felstavade namnet Glen Danzig and the Power and Fury Orchestra.

Jag inser att jag läste boken ”Less than zero” när jag var 13 år gammal och har ägt soundracket i 15 år – men jag har inte sett filmen. Jag ser den och noterar att hipster/media/fashionista-Stockholm 2010 ser ut som Los Angeles 1987. Förutom att ingen här röker dödsknark lika häftigt som Robert Downey, Jr. är modebilden på stritan snarlik. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Slut på tankekedja.

Det vackra folkets Stockholm 2010: Mer kokain, mindre Rick Rubin. Bret Easton Ellis Los Angeles 1987: Mer hardcore, mindre Twitter.


Hardcore #1: Uppenbart.


Hardcore #2: Lurande.


Hardcore #3: Obskyrt.

Bonus: ”Johnny Cash sings and promotes satanist Glenn Danzig.”
Modersajten där artikeln ligger är bortom rimligt/orimligt. Här får sig all djävulsmusik en rejäl känga. Väl rutet.

Small man, big head

”Mmmm… pattar.”

”Deth red sabaoth”, Danzigs nionde studioalbum, dyker upp i min postbox. Efter en streamad genomlyssning avfärdade jag skivan som ”fullständigt värdelös”. Nu byter jag spår och omvärderar, knäpper upp och slappnar av, flyter med i gubbsnusket. Det här är bra skit. Och kreativ stavning uppskattas alltid här på I Just Can’t Hate Enough.

Ingen klassiker. Inget ens i närheten den legendariska 1988-1994-eran. Inget som skapar djuriska könslustar på Telefonplan. Dock, som sagt, bra skit från en tidlös rockartist med ett tidlöst omotiverat stort ego.

Men Tommy Victor måste bort. Hur trevlig han än är.

Fotnot: Kan alla vi rock and/or roll-journalister enas om att sluta använda Glenn Danzigs antika smeknamn? Ni vet, det där aliaset då vi på ett skönt spexigt sätt tar ordet ”evil” och sätter ihop det med förnamnet på en jättekänd och jättedöd rocksångare.

2010 är det läge att pensionera svenneuttrycket.

”We want to learn how to defend ourselves against pointed sticks, do we? ”

En stilla reflektion i ICBM-hettan och allt är förgängligt-knegandet. Ensam förvirrad man, endast beväpnad med en påk, tar gisslan på en bank. En påk. 10 000 Rambo-poliser stormar med skarpladdade maskingevär och chockgranater, och övermannar rånaren från 1400-talet. Påken visar sig vara en vässad stav. En vässad stav.

En stor dag för polisiära insatser.

”100% svensk/Moraliskt korrekt/Carolas barn/Guds barn/Vi är dagens ungdom”

Länk till folklighetens helvete – här.

”– Vad som gör ”Allsång på Skansen” unikt är att det lockar både gamla och unga tv-tittare, säger ZDF:s Ines Trams samtidigt som Carola repeterar med en barnkör. Den typen av tv-program finns inte i världen i dag. Jag vet inte hur svensk tv lyckas locka ungdomar att titta på artister som Carola. I Tyskland skulle unga människor aldrig titta på en schlagerartist.

I Tyskland har ZDF ett liknande program på söndagar.

– Men det programmet lockar bara äldre tittare. Det är otroligt att ungdomar sover över för att få en plats framför scen.

Bakom scen medger Carola att hon har en stående inbjudan till ”Allsång på Skansen”.

– Jag tror att hemligheten bakom ”Allsång på Skansens” framgång är att man känner sig som en del av en större gemenskap. Jag känner mig som en del av svenska folket när jag tittar på tv-programmet, säger Carola.”

Tyskland dömdes, som ett led i botgöringen efter ni vet vad, till att införa skämshyllor i alla toaletter. Det är en liten avsatts där bajset hamnar innan det spolas iväg. Skämshyllan gör det omöjligt att inte stirra sin egen avföring i vitögat, dag ut, dag in.

Ställ den skammen i kontrast med att Carola är en del av oss alla. Addera det faktum att Anders Lundin korrumperar våra unga på ett sätt som får NSDAP att framstå som, om inte oförargliga, så i alla fall mer fashionabla och coolare.

Fråga er sedan om inte Tyskland fick ett rätt bra deal ändå, trots allt.

Hipster – eller vad?

Hipster – eller maskerad?


Hipster – eller bebis?


Hipster på konstfack – eller bebis på konstutställning?


Hipsters – eller hardcorehattar på Debaser?

Nå?

Bonuskort:

Beast. Numera med en hårdare, mer feminin framtoning.

”The sound was already very tight in 1981”

”Leather and spandex – always the right choice.”

Dessutom: Krillebus, sponsor of the arts.

Ingen heter Glen i Gävle

Jonas Granvik och Glen Benton framför en liten bro.

Deicide fimpar Getaway Rock. Så oerhört väntat. De hatar Sverige och älskar att ställa till med problem, dessa sataniska strulputtar.

”Den 2:a juni fick vi via mail beskedet att Deicide och deras europeiska bokare inte längre jobbar tillsammans. Bandet hade enligt uppgift demolerat agenturens buss under Europaturnén i maj. Getaway Rock har sedan dess haft tät kontakt med Deicides amerikanska, globala agent som meddelade att Deicide kommer att göra tre Europeiska festivaler i sommar. En av dessa ska vara Getaway Rock. Vi förhandlade om nya förutsättningar som Deicide, genom agenten, accepterade.

Sent under midsommarhelgen meddelar Deicides agent att de inte längre representerar bandet, och att bandet inte kommer komma till Europa alls i sommar.

Vi beklagar detta, och lovar samtidigt att vi kommer jobba hårt för att hitta en värdig ersättare. Vi återkommer snarast med mer info i ärendet.”

Bokare åt Deicide eller Guns N’ Roses – vilket är det sämre jobbet?

Klassiskt klipp.

Umeå hardcore: What was said and where it went

Skyltfönstret på Popshop i Umeå, juni 2010.

Tack till mamma.

SPOILER ALERT!Trve blood 3.0: Blut und boden

”Do the werwolf whiplash!”

”True blood” säsong tre har rullat igång. Den öppnar starkt med:

Varulvsnazister.
Estonisk murra, fullt synlig.
Alexander Skarsgård i en brännhet och homosexångande scen.
Alexander Skarsgård pratandes svenska iklädd SS-uniform.
Alexander Skarsgårds Wehrmacht-hårda och nakna skinkor på parad.

De hade mig på nedladdningskroken i höjd med ”nazister”.

Dock: Varför är Hollywood så fixerad vid brittiska dialekter? Jag har inte sett en enda – en enda! – amerikansk tv-serie de senaste tio åren som inte i bestyckats med minst en brittisk karaktär. Från meningslösa slit och släng-sitcomes till tungt nedsläckta dramaserier: västeuropas främsta u-land är överallt. Provocerande och irriterande. Om jag ville ta del av ”jolly good old chap” skulle jag punda fulgroggar och ”Morden i Midsomer” nere i gillestugan.

Mellan 2000 och 2006 gjorde jag sex stycken USA-turnéer. Under ett och ett halvt år var jag ihop med en kvinna på andra sidan Atlanten. Jag var, kort sagt, en hel del i Amerikas förenta stater. Jag träffade en (1) britt som inte var 1) fullblodsturist eller 2) turnérande musiker.

Men i rutan härskar de som om 1776 aldrig hänt. USA är fortfarande en koloni och i ”True blood” introduceras nu en vampyr som glider in på Merlot’s och beställer ”a pint of blood and a packet of crisps please”.

Inte rimligt.

På tal om Alexander Skarsgård: Här får han klamydia.
På tal om en tv-narkomans liv och leverne: Säsong två av ”Nurse Jackie” utvecklades till ett präktigt luftslott.

Midsommar: En odyssé i folklighet och kärnfamiljära kamrater

”Rolling with the sawed-off gauge/Turn the page of the chapter, caught up in the rapture/But you know Anita, she can get the Pita/Eat ’em up yum, and your flawed/Mutha-fuck Billboard and the editor/Here comes the predator”

Ibland kränger I Just Can’t Hate Enough av sig den ironiska kungamanteln och vandrar bland verklighetens folk. Då firas midsommar så att Jimmy Åkessons sperma sprutlackerar väggarna av patriotisk vällust. Det ser ut så här:


Grilla som en lifestyle-neurotisk man som på grund av pimpinett kuk, åldersrelaterad kris, retirerande hårfäste och konsumtionsångest måste imponera med yvigt eldande, spjällsugande och köttsaftsörplande.


Baka som Leila, Tina och Nigella involverade i en sockerstinn, methrökande lesbiansk sextriangel. Mmm – mumsa murra! Get high!


Kärnfamilj ett: Krille, Cornelia, Oliva, fäderneslandets stolta fana.


Kärnfamilj 2: Andy, Majken, Kristin.


Kärnfamilj 3: Emma, nykomlingen Druida, Mattias.