Dina skattepengar in action: Karlstad, Black Sabbath och Mohamed Omar

Gårdagen spenderade jag på Nöjesfabriken i Karlstad i syfte att medieträna metalband. Nej, det är inte ett skämt. Inovation Music Network är ett EU-projekt som med en budget på 17 miljoner kr under 3 år ska… ska… tja, bygga musikaliska nätverk antar jag. Jag är inte riktigt på det klara med målet. Jag antar att det är ett bättre användande av skattepengar än apanage. Eller, att som Vetenskapsrådet just beslutat om, lägga 500 000 kr och 3 år på att forska om ”trumpeten som genussymbol” (nej, det är inte ett skämt).
Senast jag var på Nöjesfabriken stod det 2003 i kalendern och jag fyllebowlade mitt i natten med Nine. Nu satt jag 3 timmar i ett konferensrum och bockade av 6 st band i olika skeden av karriären. Alla skulle de få känna på hur det är att intervjuas. Tro det eller ej, men jag hade svinkul. Och – och! – jag lärde mig något:
Att varje möte mellan människor är vackert och inspirerande.
Att det är bättre att bygga broar än att bränna dem.
Och att verkligen hela världen dyrkar In Flames utom jag.

Den enda av grupperna igår som jag ens är i närheten av att kunna relatera till är Thalamus. Kudos för erkännandet av ”Born again” och Dio-eran som underskattade. Inte kudos för inte känna till Witchcraft. I övrigt gällde det att hålla god min när kids refererade till In Flames som ”gammal hederlig rak death metal”. Eh. Ja.

Absolut roligast var att ”intervjua” Renegade Five. Jag träffar sällan (läs: aldrig) på människor som framhåller Nickelback och Linkin Park som ideal – tummen upp för det rakryggade omfamnandet av modern ultrakommersiell amerikanska postgrunge. Ena killen var tidigare medlem i Da Buzz och har som låtskrivare skrivit mer radiohits än alla ni som följer den här bloggen skulle lyckas få ihop om ni så fick 1 000 apor och 1 000 år till hjälp. Han och min vision av vad som definierar perfekt hårdrock går ihop lika bra som islam och kvinnokamp. Ändock: bra kille, mindre bra band.

Mer Black Sabbath-relaterade funderingar: Medan jag skriver det här sitter jag på en utkyld buss mellan Karlskoga och Örebro, Sveriges svar på Australien. I lurarna har jag ”Eternal idol”, ett album som jag förkastade hårt när jag var yngre men som börjat framstå som charmigare ju mer åren går. Betyder det att 1) skivan är bra på riktigt, eller att 2) jag lyssnat sönder de 11 första Black Sabbath-skivorna och helt sonika tvingats gå vidare av ren uttorkan?

Än mer Black Sabbath/islam-relaterade funderingar: Becksvart landsbygd utanför fönstret medan jag susar fram mot Örebro (a.k.a. Speed City Decontrol). Jag spisar ”Headless cross” och plöjer Mohamed Omars ”Radikal muslim”. Hitta den röda tråden.