Situation Sthlm, Liam Norberg, Eyehategod

Två nollor, ett uppslag.
Jag undrar hur snacket gick på Situation Sthlms redaktion när det här reportaget landade i inkorgen. ”Stoppa pressarna! Det här ogenerade hyllningsknäcket om en yrkeskriminell b-skådis är lysande! Den artikeln ska vi ha!” Över två sidor tecknar Cyril Hellman ett påvert skrivet idolporträtt av Norberg. Inte en kritisk fråga, inte något djup, inte en baktanke. Ungefär som när jag intervjuade Amebix. Ja, bortsett från att jag då intervjuade en före detta hemlös narkoman som skapat världsomvälvande och stor konst. Hellman har intervjuat en bankrånande miljonär som gjort, eh, ”Sökarna”

I övrigt borde det vara varje världsmedborgares rättighet att få börja dagen med Eyehategods album ”Take as needed for pain”. Första spåret ”Blank” är 7.10 minuter orgasm.
Rundgången.
Gnisslet.
Skriket.
Brutaliteten.
Riffet som börjar exakt vid 5.01.
Samplingen: ”Suffering from addiction to drugs/Suffering from addiction to drugs/Suffering from addiction to drugs/Suffering from addiction to drugs/Drugs/Drugs/Drugs/Drugs/Drugs/Alcohol/Alcohol/Alcohol/Alcohol/Alcohol/Alcohol/Alcohol” etcetera.
Detta är gränsöverskridande Nobelprisgenialitet. Sedan fortsätter skivan med idel svampmoln av konstnärlig avantgardism. ”Sister fucker” del 1 och 2, ”White nigger”, ”30$ bag”, ”Kill your boss”, ”Who gave her the roses”… Satan, vad jag vill se det här bandet live.

Garnera med Big Blacks ”Songs about fucking” och du är set for the day. Trevlig hathelg.