Vecka: HARD CORE, en odysse i le gran final

Så vi lämnade bort Olivia Obliteration och ägnade natten åt Vecka: HARD CORE. Samt min favoritstil gällande fashionfascism – dubbla jackor och dubbla bandanas.



På Kafé 44 trängdes de som fortfarande är kids i hjärtat med de som är kids på riktigt. Spexandet på bild korsar dock alla generationsgränser.



Jag: Petri måste vara med på bilden. Han är den enda av oss som är en riktig arbetare.
Peter: Vad menar du?
Jag: Ja, du bokar band åt ett multinationellt dödskapitalistföretag. Jag är något sorts odefinierbart medialuder. Och du Maja…?
Maja: Jag jobbar på Gröna Lund!
Petri: Jag har byggt en karusell på Gröna Lund.

Och sedan gjorde Refused ytterligare en ohemlig hemlig spelning. Om det har det redan skrivits spaltmeter vid det här laget. Jag har inte mer att tillägga förutom att det givetvis var orimligt mycket bättre i Umeå.

Hard Core är alltid så mycket bättre i Umeå.

Ljudet på Debaser Medis igår var lågt, ack så lågt. Stod du inte prick mitt framför scenen målade Refused upp bilden av en vild liten mus som piper och rasar. Och jag måste erkänna att det är märkligt och… fel att se det här bandet sätta upp en mastig arenarockproduktion.

Men enligt PSL så tyckte jag tydligen att det var tillräckligt bra för stagedive och mosh.



I övrigt var kvällens höjdpunk när sångaren i Adept tackade mig för att jag kallat dem ”vandrande aborter” i det där inlägget då jag även beklagade Mats Drougges fortsatta existens.

Glad to be of service, dear sirs.

Det här är Johan Lindqvist. Han är är sångare i Nine. Manager åt Petter. Konnässör i valrossmustascher och fuck you-finger.



Att han och jag inte blev utslängda igår betyder bara en sak: vi har hittat kryphålet i Verkligheten.



Surfar runt. Över staketet. Sliter mig från vakterna. Upp och ut igen. Hela tiden iklädd dubbla jackor och dubbla bandanas. Håll stilen.