Nåväl.
Jag viftar irriterat bort alla vuxna som hyllar Harry-harakiri. Istället höjer jag ett varningens finger. För det tv-fanatiker som korrumperar lagvidriga torrenter vet och kan vittna om, är att ”True blood” någonstans halvvägs genom säsong tre börjar likviderar sina manusförfattare.
Här och nu, mot slutet av säsong fyra, har hela staben ersatts av apor.
I bastkjolar.
Aporna i bastkjolar sitter i ett rum, slänger avföring på varandra, hamrar frenetisk på skrivmaskiner, och manglar ut nya avsnitt av vampyrserien. Ny målgrupp: ungdomar som dyrkar ”Twilight” och som inte kan få nog av Hollywood-hunkiga och tvålfagra människor. Det trånas, trånas och trååånas i all evinnerligt. Nog nu.
Allt är bara så infantilt och förnedrande för samtliga inblandade.
Sookie har förvandlats till någon som uttalar varje replik som om det vore en parodi av åttiotalets parodier på sjuttiotalets porrfilmer:
”Nej men ooooj, är det rörmoookaren? Och jag som bara har min röda, tunna negligé på mig. Tihi. Ohps, jag tappade något, bästa jag böööjer mig fram och plockar upp det…”
Och Lafayette och hans pojkvän och deras tjat om ”heavy bruha shit”? Mexikansk spiritism! Örter! Tomtar! Troll! Häxor! Andeväsen! Trollkarlar i sina höga torn! Väderbitna hårda män i sina vita wifebeaters! Vi ses i Nangijala!
Det är plågsamt att se slutresultatet, mycket även för att ingen av skådespelarna kan agera sig ut ur en blöt papperspåse.
Min närmaste jämförelse till ”True blood” 2011 är en död råtta som jag såg på gatan för ganska precis två år sedan.
Ni kan läsa om råttan – här. Det ger mer behållning än en endaste minut till av den här amerikanska kulturimperialistiska smörjan.
Enda värdigheten i hela säsong fyra, är att avsnitt elva avslutas med den här makalöst fantastiska låten:
Kör, bara kör Mascis, din vithårige djävul. Betala räkningarna!
Inlägg
.jpg)
