The Ritual Blasphemy och en död råtta

180 gram tespressad vinyl, en skräpgitarr och en gul krabba.

En tidig morgon åker jag förbi en före detta råtta mitt på cykelvägen.
I ett par meter blixtdebatterar jag med mig själv om jag ska göra något åt det. Till slut inser jag att det är en ovärdig sista viloplats till och med för en råtta. Jag bromsar och vänder om. Parkerar cykeln och studerar kroppen. Den är stor – men vad jag om råttor, egentligen? –och ligger på sidan med sina små tassar patetiskt utsträckta. Kring huvudet, som ser helt oskadat ut, har en ansenlig blodpöl stelnat. Han/hon har legat här ett tag. Med min högra fot börjar jag knuffa den döda tjockisen mot gräset på sidan om vägen. Då kommer en man och en kvinna cyklandes mot mig. De är båda väldigt fula. Både fysiskt som modemässigt. Utan tvekan är de på väg till sina respektive arbeten. De tänker inte stanna för en man med mustasch som står och försöker transportera en avliden gnagare med sin fot, inte så här tidigt på morgonen. När de är precis, precis framme vid mig bromsar de in, och börjar manövrera kring mig och råttan. De har hakor direkt från Mjölby. De stirrar på mig och liket. Deras fiskögon avslöjar att lyset är tänt men det är ingenhemma. Utan tvekan lever de väldigt lyckliga liv i sitt lyckliga hem och med sina lyckliga jobb.

Jag begraver min hädangångna vän, vrider upp volymen i lurarna och hör Jacks gallspränga stämma mässa ”Flowers grow best on top of mass graves/Come and see the beauty of inhumanity”. Ibland behöver du bara öppna dina sinnens dörrar mot en död råtta för att förstå vilken motbjudande och intellektuellt nedsläckt parasitvarelse människan är.

Testpressen för Sonic Ritual/Sanctuary in Blasphemys splitlp har kommit. ”Rat eyed ghoul” är sensommarens främsta hit.