Medelklasspunkposör, is I

Igår firade vi av Grundbulten in i döden. Det var en fantastisk kväll och precis det punkstök som mitt hardcorehjärta behövde efter att ha varit isolerat i en metalbubbla det senaste året. Samtidigt vore det förmätet av mig att säga att jag kommer att sakna stället.

Under det år Grundbulten existerade lyckades jag ta mig dit tre gånger totalt – inklusive den här helgen. Jag har missat många bra konserter. Det är ingens fel utom mitt eget. Mer om det senare.

Den senaste tiden har det, tack vare det oändliga internet, sipprat ut rejält bitterhet och besvikelse från de engagerade arbetshästarna bakom Grundbulten. Idéela krafter, det som är stommen i do it yourself-rörlesen motståndskraft, har saknats och ett fåtal fanatiker har slitit ut sig. Och nej, rent ekonomiskt har det inte heller gått runt. Som det står på hemsidan som info inför avslutningshelgen:

”Vi kommer behöva er alla för att kunna ro iland det här. Arbetskraft och pengar saknas, sopor och skulder finnes. December dedikerar vi till att återställa lokalen till befintligt skick. Mer info om arbetshelger kommer och vi hoppas att vi kan göra det tillsammans!”

Jag känner stor sympati med de som investerat svett och egna pengar i något som nu går åt skogen. Samtidigt är det svårt att bortse från att slutet var förutsägbart. Låt mig förklara:

Den här delen av punksfären är den mest obskyra. Det är hardcoremusik för människor som är hardcore. Och vi är inte många som frivilligt ställer oss i en mörk, svettig källare för att lyssna på något som för ett otränat öra låter som en väldigt arg person sparkandes oljetunnor nedför en ståltrappa. Som sig bör.

Jag skulle ljuga om jag förnekade att en liten, liten, liten del av attraktionskraften ligger i obskyriteten och exklusiviteten.

Men med det kommer även att det är ett mindre antal människor inblandade i vad vi löst kan kalla scenen. Och ju mindre skaran är, ju färre människor finns där som själva är villiga att hugga i. Ändå finns där inget egentligt intresse av att locka till sig fler. Att göra reklam för sin verksamhet? Nja. Helst inte.

Till ovanstående matematik tillkommer att scenen i sig går igenom trendkurvor, precis som alla subkulturer. DIY-punk är ibland mer populärt, ibland mindre. Ett exempel från nittiotalet: Oi Polloi och Counterblast drog sexhundra personer ut till Fullerstahuset i Huddinge. Idag, 2011? Inte en chans.

Och – här är kärnan i mitt resonemang – vi som var med då och som fortfarande älskar musiken och scenen och euforin och politiken och smutsen och sunket, vi har också numera arbetstider och förskolelämningar och förlorade sömntimmar att passa.

Du kan kalla oss posörer och du har rätt. Du kan kalla oss ”superfräsiga och punkiga medelklasshjärnor” och ha rätt även där, antar jag. Jag har tack vare mitt yrkesliv gjort en liten klassresa från arbetarklass/lägre medelklass, upp till helt vanlig svennemedelklass. Det är ett aktivt val jag gjort. Precis som det är ett aktivt val jag gjort att prioritera jobb och heteronormativ familj framför den äkta punklivsstilen.

De val jag gjort i livet gör att det tär på krafterna att lägga femtio minuters kommunalt resande enkel väg, på att åka ut i ett industriområde i Bromma för att se ett vitryskt crustgrindband som går på scen halv tolv, vilket gör att det krävs taxi för att ta sig hem mitt i natten. En tisdag.

Igår pallade jag inte ens vara kvar och se Mob 47 som gick på klockan två på morgonen. Och då var det ändå lönelördag och upplagt för fest.

Jag orkar helt enkelt inte. Och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen bland Stockholms punkmellanskikt på väg mot de fyrtio basten. Det är helt i sin ordning. Den äkta punken med dess nitade livsstil hör ungdomen till, så länge faktorerna för arrangemang är så otillgängliga som de jag just räknat upp .

Vi andra förblir posörer.

Men det kanske inte går att bli fullt så bitter på posörerna som väljer att hänga i stan, istället för precis mitt ute i ingenstans, de få gånger som möjligheten att rumla runt och lyssna på punk ges.

Medelklassen bär patronbälte.

Mannen på bilden har inget med det här inlägget att göra, förutom att han har oklanderlig smak i musik och mode.

Soundtrack: ”Many wonder about the meaning of life (1993-2000)”, av och med Burning Kitchen.