Bergman vs. Amebix

Nya DZ, med mina debutrecensioner, har anlänt. Se nedan för min smakfulla symbios av Amebix och svensk filmhistoria. Köpt tidningen för Niklas mastodontartikel om Hellacopters. Imponerande och väldigt, väldigt snygg. Ribban för bildreportage inom svensk rockjournalistik har höjts. I och för sig var den skandalöst låg innan, men ändå.
Dock: ingen Sonic Ritual-recension trots att vår demo överlämnats personligen till redaktionen. Svagt. Tydligen äger ”recensenten” Jonatan Palm inget fungerande kassettdäck.

Amebix
No Sanctuary – The Spiderleg Recordings
Alternative Tentacles
[8] Att inte förstå Amebix är som att förneka dödens inflytande över människan. Att tro att livets färgrika karneval kommer att fortsätta in absurdum, utan att någonsin skäras ned av en skarpslipad lie. Amebix, med all sin gråhet, sina frätande limångor och sitt nervförgörande amfetamin, levde aldrig någonsin under några illusioner om livets varaktighet. Eller för att stjäla ett replikskifte, som lika gärna kunde ha utspelats i en solkig Bristolsquat 1983:
– Vem är du?
– Jag är döden.
– Har du kommit för att hämta mig?
– Jag har redan länge gått vid din sida.
– Det vet jag.
Ja, sannerligen: exakt så låter Amebix. [CRJ]