James Brown made me do it: patriarkatet är forever, kön är forever

Imorse när vi var på ultraljudet så råkade barnmorska försäga sig. Tror vi. Hon kallade den för ”han”, trots att vi inte frågat. Vi hade bestämt oss för att spara på en av de få genuina överraskningar som livet har att erbjuda. Samt, inte minst, för att det här är den enda perioden i krabatens liv då den är helt genusfri och slipper könsrollernas eviga bajsbojor. Men som sagt: ”han”. Vi vågade inte fråga om vi verkligen hört rätt, eftersom det bara skulle förneka eller bekräfta.
Efter att ha konsulterat erfarna vänner och diverse föräldraforum så gissar vi dock att den snälla barnmorskan helt enkelt utgick från samhällets absoluta och orubbliga norm: det är alltid en man tills motsatsen bevisats. Inte ”den”, ”det”, ”barnet”, ”ungjäveln”, ”krabaten” etcetera, utan det normala vartefter allt annat bedöms, värdesätts, granskas: ”han”.

It’s a man’s world, onekligen.

De lärda säger att barnet i magen hör musik som den sedan känner igen när den kommer ut. Idag har den fått stifta bekantskap med min röst, Funeral Mist, Sacrilege och Celtic Frost. Undrar vilken av de fyra den kommer att tycka bäst/sämst om när den väl ser dagens ljus.

Nyförvärv till krabbans arvegods:



Känns bra att byta in/köpa album som jag ägt på cd i 15-20 år. Bara att ställa in i hyllan direkt. Inget krångel med att behöva lyssna.