Lilla Lovis och den stora rockjournalistiska korruptionskonspirationen

Förut var korruption en av rockjournalistikens viktigaste element. Gratisskivor, så kallade promos, anlände i drivor för att raskt säljas vidare till halvfigurer och skivbörsar. En profilerad skribent på en stor tidning drog in femsiffrigt i reda svarta kontanter varje år. En chefredaktör på ett musikmagasin det mångdubbla. Minst.

Det var forntiden. Numera får du fylla i listor på exakt vad du gillar för typ av metal för att ens få streama det som krävs för att göra ditt jobb. Har du tur kanske du får mp3:or. På din datamaskin.



Men så se! Ett grovmunnat ljus i det mörker som utgör min dammiga postbox! Lilla Lovis vet hur ett promopacket ska packas när debutskivan ”Som en oskuld” ska skickas ut.



Snirklig handskrift, doft av parfym, uppvikbart kort, glossiga fotografier, privat, personligt, en riktig cd, något att minnas – jag är speciell! Någon ser mig!



Från botten av mitt svarta hjärta: kudos, Lilla Lovis.

Hur låter det då? Ja, helt fruktansvärt naturligtvis.

Otroligt irriterande studentikos musik som bara gillas av människor som ser någon sorts politiskt agenda som syfte till sitt musiklyssnande. Om du måste sätta på dig genusglasögon och hålla en lång utläggning, alternativt skriva en c-uppsats, om varför du gillar en artist, så är med största sannolikhet själva musiken i sig inte så bra. Allt ska inte behöva analyseras sönder och samman för att bli värt att lyssna på.

Lilla Lovis får fem pluppar för ytan, och en plupp för innehållet.

Dock: Ändå är ”Som en oskuld” tusen gånger bättre än Slash senaste verk ”Apocalyptic love”. Men sämre än nya svenska jappenoisebandet Sex Dwarf.