En borgares mardröm: Fungerande statlig sjukvård

Olivia Obliterations debut hos akutsjukvården var ett fiasko, så vi drar oss in i det längsta för att söka hjälp. Men efter ännu en natt av host och gråt, den sjätte på raken, håller det inte längre.

Hon måste undersökas av läkare post haste.

Jag kontaktar närmaste närakut och lämnar ett meddelande prick klockan tio, då de öppnar. De ringer upp tjugo minuter senare och ger mig en tid på eftermiddagen. När jag frågar om det inte går att få komma tidigare undrar sköterskan hur snabbt vi kan vara där.

Exakt klockan elva, en bussresa och tjugosju minuter senare, rullar jag i barnvagnen genom dörrarna och tar en nummerlapp. Med tanke på att varken jag eller Olivia var påklädda när jag la på luren, känner jag en viss stolthet över vårt blitzkriegbeteende.

Tjugofem minuter senare sitter vi inne hos doktorn, sedan provtagning, sedan doktorn igen, sedan apoteket, sedan hemma kring klockan ett.

Kostnad för läkarbesök: Noll kronor, då hon är under arton år.

Kostnad för medicin: Rimliga hundrasjuttiofem kronor.

Värde av lugnade föräldranerver: Ovärderligt.

Enorm respekt till de som knegar inom den statliga sjukvården. Ni får mycket skit och dåligt betalt och besitter noll status – ändå rullar ni med så mycket vänlighet, värdighet och hjälpsamhet. Kudos i kvadrat.

…och då har jag inte ens nämnt hur fantastisk vår förlossning på Södra BB var. IJCHE är fel forum för att gå in på detaljer om den. Dock kan jag säga att bortskämda slan som klagar på att det är dyrt att föda barn i Sverige, borde testa att förlösa i USA.

Bedövning, banklån, bankrutt, beyond, tut-tut.

Reflektion: Varför vill Ingvar Kamprad inte vara med och betala min dotters sjukvård, när jag är med och betalar hans pension?

När Cornelia är borta dansar de kulinariska experimenten på bordet: Samyang Ramens kryddnudlar, färsk broccoli, färsk sparris, pressad vitlök, Oatlys matlagningsgrädde. Fest.

När Cornelia är borta dansar barnen och modenederlagen på bordet: en gråmelerad, svettluktande fest. Linne från Bombus.

”Money talks and people listen” vol. 2

Vasastan, renoverade köksskåp, middag hos Lovisa. Jag och Greven diskuterar Ikea och Ingvar Kamprad. Jag gillar Greven, trots att han säger saker som ”ja men om jag har högre lön än en kvinna, som gör samma jobb, beror det bara på att jag är bättre på att löneförhandla”.

Påstår du att vi befinner oss i var sin ända av det politiska spektrat, så har du alldeles rätt.

Han säger att Sveriges driver ut företagen ur landet, då det är omöjligt att bygga upp något grandiost med vårt blytunga skattetryck. Jag säger att det kvittar om skatterna sänks till två procent. Finns det ett annat land där skatterna är en och en halv procent, flyttar en människa som Kamprad ändå då girigheten är gränslös.

Jag säger att det är fel att ange lågkonjunktur som anledning till att friställa tusentals, när företaget bevisligen är helt opåverkat och miljarderna läggs på hög tack vare en image som byggare av det nya svenska folkhemmet. Han säger att företag måste rulla på det viset – genom förebyggande avskedsattacker – för att kunna existera, då ledningen aldrig kan förutse hur en lågkonjunktur kommer att slå.

Jag säger att vi alla kommer att leva i Thunderdome-samhället innan Ikea påverkas av en världsekonomisk svacka. Han håller med, fast ändå inte.

Jag säger att dåliga tider för den här typen av människor innebär att aktieutdelningen sjunker från åttio miljoner till sextio miljoner. Han säger att det är rimligt då det är själva premissen för aktiehandel.

Han säger att Kamprad inte gjort något olagligt. Finns det inga lagar – kör, bara kör. Staten får skylla sig själv. Jag säger att bara för att det inte är olagligt att vara en idiot, innebär det inte att man måste anstränga sig för att vara en idiot.

Han blir förbluffad, tappar monokeln, och säger att det jag pratar om nu är inte juridik, utan moral och filosofi. Jag säger att det må låta som svärord för en blåblodig kapitalist, men jo, jag tycker nog att de som kan bidra mer än andra ska göra det. Om du dessutom är världens mest förmögne man, då tycker jag att du kan kosta på dig att skippa skatteplanering modell extremsport och skotta in ett par slantar till i statskassan. Inte för att du inte kan slippa undan. Utan för att det är vettigt och, tja, snällt. Solidariskt.

Han undrar varför Kamprad ska betala en endaste krona mer i skatt än vad som är absolut tvunget. Jag undrar varför han inte ska det.

Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov.

Med andra ord: Är du planetens rikaste har du inget behov av en pensionscheck från staten.

Sedan skålar vi för Thunderdome-samhället och övergår till att prata om adelskalenderns nya design.

För övrigt råkade jag visst säga till en person på middagen att denne har en väldigt ”lesbisk musiksmak”. Eh. Oklart vad jag menade.

”Money talks and people listen” vol. 1

”Money talks and people listen”

Kung Carl XVI Gustaf går på bidrag, är otrogen, super som ett svin, umgås med kriminella och besöker bordell. Han får folkets uppskattning och respekt. När allt det ovanstående lyfts fram i ljuset, blir folket indignerat å kung Carl XVI Gustafs vägnar.

Låt knugen få göra vad han vill med sin kuk!

Kung Ingvar Kamprad gör sitt yttersta för att bidra så lite som möjligt till Sverige, avskedar tusentals i skuggan av krisen samtidigt som han lägger miljarderna på hög i Lichtenstein samt kvitterar ut folkpension. Han får folkets uppskattning och respekt. När allt det ovanstående lyfts fram i ljuset, blir folket indignerat å kung Ingvar Kamprads vägnar.

Låt den gamle gubbnazisten få göra vad han vill med sina pengar!

Av detta kan vi sluta oss till att livsstilsdrömmen för verklighetens folk är att bli en egoistisk, manipulativ, skattesmitande Von Anka-moderat. Som knullar horor. Och gillar heminredning. Och, naturligtvis, är en man.

Amerikanska miljardärer sätter en ära i att donera gigantiska summor pengar till forskning och välgörenhet. Ingvar Kamprad sätter en ära i att ansöka om pension trots att han räknas som världens rikaste person. Det är en självklarhet – för det är hans rätt.

Detsamma med den extrema skatteplaneringen vars syfte är att slippa skatta ett endaste öre mer än nödvändigt. Det är en självklarhet – för det är inte olagligt. Vore det dåligt vore det väl förbjudet, precis som mord, eller hur?

Men bara för att något inte är olagligt, blir det inte automatiskt rätt. Och bara för att du kan göra något, betyder det inte att du måste.

Sunt förnuft och medmänsklighet, någon?

Att folk inte klarar av att agera värdigt utan att storebror står i bakgrunden och hotar med batong, är det yttersta beviset på att, för att citera Cro-Mags, anarki skulle bli en jävla röra.

Förstatligande – ett av de vackraste ord som finns.

Epilog:

…men gud nåde att vi skulle ta hit en endaste flykting för mycket, som får en svindlande summa på drygt tiotusen kronor i månaden som bidrag. Då slår verklighetens folk näven i bordet och ryter – ”Nu får det vara nog! Vi har inte råd!”