”Doctor doctor please/Oh the mess I’m inDoctor doctor please/Oh I just can’t win”

Oral/Enteral. Det finns en blivande låttitel här. Kan bara inte placera genren. Grindcore? Eller är det bara för att snedstrecket är så Nasum?

Första gången ditt barn akut åker till sjukhuset är… Speciell? Minnesvärd? Skrämmande? Kräkframkallande? En blandning av allt.

Tillvägagångssättet är det vanliga: ringer, ”om det händer igen inom x antal timmar så ring igen”, det händer igen inom x antal timmar, ringer, ”kom in till akuten”. Det är helt supervanliga svennebannan-
symtomen. Dr House göre sig icke besvär. Ändå är det svårt att koncentrera sig på annat. Svårt att inte känna sig svag i benen. Svårt att ha is i magen och inte börja fundera kring ”tänk om…”.

Så du åker in. Lämnar hemmet. Hastar iväg från jobbet.

På 3:ans buss till SÖS läser jag Antony Beevors ”D-dagen” för att skingra tankarna. 623 sidor med människor som skjuts, sprängs, knivas, lemlästas, får avhuggna kukar instoppade i munnarna, drunknar, bränns, begravs levande och svälts.

Med fotnötter och exakta källhänvisningar.

Död för frihet.
Död för ära och seger.
Död för historiskt viktiga skeden.
Död för strategiskt oumbärliga platser.
Död för att det är manligt på ett actionregisserat vis.
Where the fuck is Tom Hanks up in this motherfucker?

Och med risk för att låta som 138 Sandahl kan jag bara konstatera att döden snarare är exakt så här ohäftig.
Ett kommunalt transportmedel.
En kall, rå och solkig feburarikväll.
En stolsgranne med glansiga narkotikabyxor, sliten blå dunjacka och en blonderad, flottig överkamning.
Och du är på väg till akuten för att möta ditt barn.


”No! It’s alive!”
”Puny human… I will destroy you!”

Sjukhuskorridorer är unika. Ingenstans går tiden så snabbt. Ja, ni läster rätt. Blixtsnabbt. Du kommer dit, sätter dig, blinkar, helt plötsligt har du suttit där i 4 timmar. Sedan åker du hem, utan att ha fått träffa en läkare. Men ibland träffar du även folk du känner.
Som ikväll då jag råkade på en före detta arbetskamrat där på barnakutavdelningen.

I 9 månader knegade vi på samma ställe. I 9 månader hejade jag varje dag, utan att någonsin få en hälsning tillbaka. Inte ett ”tja”, inte ens en avmätt nickning. Jag gav inte upp men fick till slut, på min sista dag, se mig besegrad. Kollegan – okej, chefen – vann och jag försvann utan att någonsin få den där åtråvärda hälsningen. Ni kan kalla mig JD.

Ikväll tänkte jag att spelreglerna skiftat. Inte chef, inte undersåte – bara två bekymrade föräldrar med var sitt sjukt spädbarn i famnen.
Så jag nickade och sa ”hej”, som sig bör. Replik: En uppspärrad blick fylld med avsmak.

Not to self: Trevligt bemötande. Inte värt det.


Varje gång jag går förbi den här skylten, och det händer oftare än du tror, tänker jag att det är världens råaste skylt.
”This one is called… Nuuuuukleaaaar… Meeeediiiciiin! Gaaaah!”

Avslutning: Pressbyrån. Jag vet att ni är ett företag som behandlar era anställda med Albert Speer som förebild. Så egentligen förväntar jag mig ingenting av er. Men ändå. Ni är de enda som säljer någon form av livsmedel på Södersjukhuset om natten. Ett sjukhus som på ett dygn besöks av tusentals människor med olika kosthållningar och filosofier.
Hur.
Jävla.
Svårt.
Kan.
Det.
Vara.
Att.
Ha.
Något.
Vegetariskt?
Pressbyrån – är ni efterblivna? Jag begär inte ens något veganskt. En svettig ostfralla för hutlösa 50 kronor hade varit okej.
Men nej. Men fucking nej.
Pressbyrån, du inavlade mollusk till butik.
Pressbyrån, du kärlekslösa livmoder av Elizabeth Báthory.
Pressbyrån, du din cancersvulst till krematorium av empati och miljö.
Du radar upp köttmacka på köttmacka. Bulgur of the Sea bredvid Pig of the Fuck. Rad upp och ner med Me So Horney Wok House Chicken Special och Skagenröra. Skagenröra?! Vem i helvete äter det förutom Solvallas mest nersupna bistroboys?

Helt plötsligt är jag inte längre en 32-åring med fru och sjukt barn som sitter på en bänk i en överbelamrad akutmottagning. Jag är återigen en 19-årig hardcorevegan sittandes på golvet i ett tåg på väg till Hultsfred, ätandes grillchips för att det är det enda som finns att äta.
Pressbyrån. You sicken me. Jag hoppas du får cancer. I huvudet.

Fotnot: Alternativ titel med metalanknytning till det här inlägget är ”Ambulance chaser”· Men det kändes väl drastiskt.

Och nu, en lysande scen jag älskat hela mitt liv. Helt utan koppling till sjuka barn – dock till krig och ära och män. Bara för att jag kan.


Nuclear armed hogs rule for life.