Spending loud night at the circus of power

Nightwish. Typ.

Bloggare, död i vattnet. Gravskiftet kastar ut mig bland verklighetens folk i ett sådant tempo att jag inte mäktar med så mycket annat. Igår var jag på Gaygalan på Cirkus. Verklighetens volkssturm i kvadrat. Jag kan slå fast tre klichéer om HBT-scenen som stämmer:

1. Oh, vilket party. Satan vilket röj på publiken. Det skreks, hurrades, applåderades, buades, gavs stående ovationer till höger och vänster. Jämfört med de begravningsgalor jag besökt tidigare – Grammis, Manifest, Popstad et al – var det här en karneval i Rio. Bögarna och lesbianerna på plats vet att bjuda på sig själva. Kudos.

2. Samtidigt hatar bögarna och lesbianerna på plats all gitarrbaserad musik som inte är Linda Perry. Hatar, hatar, hatar. Hela kvällen var en orgasm i schlager och fartfylld plastpop med en touch av opera. Nu kan jag bocka av att jag sett Alcazar, Malena Ernman och Agnes live. Jag nickar med och tänker på döden. Helvete, how can you have so poor taste in music?

3. Feta pattar. Om du är en straight snubbe som gillar att glutta på bröst ska du köpa en biljett till Gaygalan. Jag har aldrig sett så många uppumpade urringningar och bångstyriga dekolletage i hela mitt liv.

Men nu skulle jag inte egentligen prata om Gaygalan. Utan om makt. Igår råkade jag, å yrkets vägnar, befinna mig i samma lilla cirkel av luft som Max Lagerbäck. Han är presschef på TV3 och en stor man, rent fysiskt. Det bekommer mig inte – jag är rätt grandios själv.

Nej, det som gjorde allting annorlunda var att jag aldrig någonsin mött en MAN (ja, det förtjänar versaler) som utstrålar så mycket makt och pengar, pengar och makt.

Den typ av herravälde som skapas av VD:s i mörka kostymer kring massiva träbord i skyskrapor. Lagerbäck var ledigt klädd, casual, men hela hans uppsyn lyste av flis. Jag gissar att hans välansade skägg kostar mer än jag drar in på en månad. Han bevärdigade mig inte med en blick utan fokuserade bara på min kollega. Han behövde inte ens irriterat vifta bort mig. Han bara tänkte bort mig, inte ens särskilt irriterat, så fanns jag inte. Som Yoda. Det respekterar jag. Fascinerande och frånstötande, om vartannat, med sådan bastant pondus.

Alsolute power of armaments TV3 man?
Absolut.

Soundtrack: ”Save us” med Accept.
Hade platsat med sin studsiga funkbas och hetsiga discorytm.


View from the bar last night.