Satan i Sundbyberg – igen

Medan jag drog skrönor på Hole in the sky i Norge, spelade älsklingarna i Saturnalia Temple på Klubb Valross i Sundbyberg. Det såg ut som nedan. Jag fascineras av snubbarna som sitter på scenen, med ryggen mot bandet, och obekymrat, tja, drar skrönor.



Mer Saturnalia Temple i Sundbyberg – här.

En bild säger mer än 1488 st ”Sieg heil!”

Jag säger det igen:

You.
Couldn’t.
Make.
This.
Shit.
Up.

Detta är sannerligen en ärorik tid att leva. Jag njuter av varje sekund som Sverige får Hollywoods manusförfattare att tugga fradga av avundsjuka. Bakgund – här.

Just nu är faktiskt Jimmie Åkesson den som gör mig mest stolt över att vara svensk vol. 2

Jag får ett anonymt mail gällande min hatattack (#1 löpsedelord) mot Melker Becker och Mattias Lindeblads nya bok ”Mer hårdrock – smink, läder och headbaning”:

”Haha. Det klassiska metalgrinet är så jävla lamt. Särskilt på de snubbarna. När jag hör dem prata med Malou får jag en oerhörd lust att lyssna på Burzum eller egentligen vad som helst med tveksamma politiska sympatier. Fast Sabaton har antagligen de mest tveksamma politiska sympatierna i Sverige så mitt resonemang haltar lite.”

Precis.

Läs en ljuv sågning av denna pajasduo – här.

”TV-programmet Musikbyrån använde tio år till att få metal accepterat som ett musikaliskt uttryck bland alla andra och att ta på samma allvar. TV-programmet Rundgång, med författarna som upphovsmän, raserade det arbetet på en kvart och den här boken trampar längs samma stig.”

Tjo och tjim, simsalabim: Horns up!

Soundtrack: ”Black masses”, Electric Wizard. Om och om igen.

”I always had a repulsive need to be something more than human. I felt very puny as a human. I thought, Fuck that. I want to be a superhuman.”

Efter fem år ska Peter stänga Repulsive. Adjö fysisk butik, god dag supermegaunderground webbutik. Så nu håller han på att tömma lokalen via en brandrea – femtio procent på allt.

Alla har säkert redan varit där och fyndat, men jag lyckades ta mig dit först igår. Än finns det godsaker kvar. Jag köpte en Armagedda-lp (helt okej) samt gatefoldvinylversionen av senaste Marduk (chockerande bra) för det totala priset hundranittionio kronor.

Skynda fynda. Repulsive R.I.P.

Någonstans på I Just Can’t Hate Enough – djupt, djupt nere i glömskans gyttja – finns en rolig konversation som jag snappade upp på just Repulsive. Det var när jag var en relativ gröngöling i bloggosfären. Minns inte glasklart, men jag har för mig att det var två personer som snackade skit om mig ovetandes om att jag var i lokalen. Lyckas inte hitta den nu. Oh, well.

Dagen ST som i Stark Tobak

I Just Can’t Love The Kids Enough: Bianca Bulldozer, Olivia Obliteration, Krille, Betty Buse. Snillen spekulerar, bara sådär.

Jag har ägnat hela dagen åt att slutföra en Sodom-artikel, hänga med bebisar och jaga vinyl. Så jag är ute ur nyhetsflödet och försöker hinna ikapp. Vill bara dubbelkolla att jag fattat läget rätt:

En kille dyker upp i lajvarkostym första dagen på sitt nya jobb. På jobbet snackar en gudstroende tant om alla människors lika värde, som om hon och hennes gud har någon som helst täckning inom det fältet. Detta får lajvarsnubben att lacka ur rejält, så han bladar från kneget.

Det blir dålig stämning och han tvingas slå en T6:a och be kungen om ursäkt. Lajvarsnubbens polare däremot är riktigt förbannad, som ett bi!

”Bzzz! Bzzz! Bzzz! Jag är ett litet bi”, säger polaren.

Polaren skriver på en liten kanal på internet där du bara får använda hundrasextio tecken, att den gudstroende tanten tagit ställning för en demonstration bestående av åttatusen ”vänsterextremister”, som om Rote Armee Fraktion plötsligt exploderat i storlek och numera utgör nittiofyra procent av landets befolkning.

Visst är det ungefär vad som hänt idag? Här, i Sverige, just nu, 2010.

You couldn’t make this shit up. Just nu i denna sekund, fallskärmshoppar stormtrupper från manusförfattarförbundet i Hollywood över Stockholm. Syftet är oklat. Antingen vill de be oss om råd och vägledning, eller så vill de skjuta ihjäl oss för att vår verklighet slår allt de någonsin kokat ihop i fråga om orimlighet.

Vilket som fungerar för mig.

Soundtrack: Livevinyler från Saint Vitus och Hawkwind.

Just nu är faktiskt Jimmie Åkesson den som gör mig mest stolt över att vara svensk

1. Två vuxna män som borde omyndigförklaras och placeras i gruppboende, skriver ännu en bok om hårdrock. Här intervjuas de av en kvinna som verkar ha samma morfinberoende som Herman Göring.

2. Två bloggosfärkändisar slåss på en krog och använder uttryck som ”tandlös hora”. Det resulterar i ett 3.24 minuter långt tv-inslag, ihopsytt av människor som med största sannolikhet har tre år på journalisthögskolan samt gigantiska studieskulder under bältet. Klicka här för svensk white trash av grövsta kaliber, inklusive läspande bögvänner.

I konkurrens med ovanstående mentala lådbilar, väljer jag faktiskt den här liraren vilken dag som helst. Vilken. Jävla. Dag. Som. Helst.


You got my vote.

…och då har jag inte ens inkluderat att IDG ska ge ut en tidning om Facebook, samt att Shire Raghe och Bingo Rimér ska ha en liten bloggshow tillsammans. Den sistnämnda ska prata om ”star quality”, samtidigt som han fistknullar små, små, små apatiska flyktingbarn med sina krumma svastikasyltfingrar. Mitt hjärta klarar inte mer.

Uppdatering: Här är den enda rimliga nyhet jag läst idag.

Electric Wizard ”Black masses” feat.Olivia Obliteration och Bad Brains

Electric Wizard ”Black mass” från albumet ”Black masses”. Släpps den 1 november på Rise Above/Sound Pollution. Notera världens kanske största Bad Brains-accessoarer som dyker upp kring 1.40.

Förlåt. Jag kunde inte motstå frestelsen av kombinationen söt bebis och nedrökt doom metal. Hits from the bong! Jus Osborn har redan landsatt stöveltampande, SS-suktande, Gestapo-galvaniserade bikerstormtrupper, häxhårdrockare, Luciferlesbianer och retrokorrekta sjuttiotalsockultister vid Telefonplans Normandie.

Min själ är såld.

Den omedelbara ståfräskänslan som infann sig i och med ”Witchcult today” avvaktar dock. Krävs mer tid denna gång.

Uppdatering: Ståfräset, tvånget att slita sönder nacken i takt med musiken, viljan att skära sönder sina egna vener, begäret efter berusning, lusten att besinningslöst knulla – allt infann sig i höjd med ”Night child”. Ja, helvete ja.

Fler inlägg i serien:
Cute baby listening to Kraftwerk
Cute baby listening to Nifelheim
Cute baby listening to Deicide

I Just Can’t Henry Enough

Vår man på Guitar World, Henry Yuan, har skrivit en lång redogörelse om sina upptåg på Hole in the sky i Bergen, Norge. Han använder en hel del av mina bilder. Läs artikeln – här.

”The four of us had some pretty killer conversations that ranged from Dave Mustaine, to listening to the Cro-Mags while on a wild acid trip, to [Agnostic Front’s] Vinnie Stigma and popular metal/music blog culture in Sweden. Christoffer is one hell of a storyteller.”

Spiral archeologist: See my vest

Till tonerna av Electric Wizards kommande album ”Black masses” rundar jag av min utgrävning. Inga mer analoga fotografier från mammas källare. Och vad bättre fashionistafinal, än en jeansväst?

Precis som Annika Marklund har jag alltid haft en fäbless för västar. Men efter att i årtionden ha kört på Yngwie Malmsteens filosofi – ”less is less, more is more” – får de gamla bilderna och Electric Wizard mig att inse att jo, nog fan är minimalism mästerligt ändå. Vi säger så.


En natt på Frasses, 1997 (typ). Denimväst, från Rocky, donerad av Doughnuts-medlem. Inga tygmärken, inga nitar. Bara en enda Venom-knapp, som jag har kvar. Rakt, enkelt, stilrent, tidlöst, perfekt.


På väg till Luleå för konsert, 1998. Ett år senare är västen körd genom mixern. Tygmärken, nitar, knappar – till ändlös förbannelse. Så… pubertalt. Plumpt. Billigt. Notera även löst sittande jeans i kombination med ett patronbälte. Gah! Ta bort!

Och så en sista ovidkommande bild:


Det var i alla fall en av oss som blev något.

Så. Nu går vi vidare. Mot nya djärva, orimliga mål. Till exempel ska jag nu på torsdag segla under Sweden Rock-flagg för första gången. Någon fler som ska gå till sjöss för att hylla Dio?

Uppdatering: Sedan hittar jag en bild på Årre och inser att Yngwie fucking Malmsteen kanske inte är helt ute och cyklar. Trots allt.

Annika Marklund – ät skit!


Så rått, så rätt, så väst.

Spiral archeologist: Feeestivaaal

Jag börjar närma mig slutet på min oplanerade utgrävning av mammas källare. Men det blir inget ordentligt avslut utan festival. Jag har i runda slängar tiotusen bilder på tält, skog, bilresor, tågresor, vänner, kompisar, ytliga bekanta, främlingar, fylla, nykterhet, Jon ”Elle” Lindqvists balle och dåligt fotograferade band.

Här är en oorganiserad handfull.


Hultsfred 1995. Keps från multinational corporations genocide of the starving nations. Glasögon. Hästsvans. Tribal. Det går bra nu.


Hultsfred 1995. Jag och Sara, andra från vänster, ritade den där flaggan med små, små tuschpennor. Det tog en eon.


Hultsfred 1995. Den här snubben är död.


Hultsfred 1996. Som sagt är (GAMLA) Hellacopters framträdande på backstageområdet fortfarande ett minne för livet. Hela bandet står redo. På fotbollsplanen bakom tältet landar en helikopter. Ut kliver Nicke Andersson med gitarren i hand. Pluggar in. Kör. Magiskt.


På väg till Bergslagsrocken 1996. Josefin och Krille. Jag blev straight edge under Ignites konsert. Ja, jag vet inte riktigt hur det gick till. Sedan blev det nazistbråk. Det vet jag exakt hur det gick till. Det var Luntan som styrde upp det.


Arvika 1997. Den här snubben är också död.


Hultsfred 1997: Inte särskilt många orkade se Turbonegro. Jag hade aldrig hört gruppen, men bladade dit av nyfikenhet. Stod hela konserten med hakan vid kuken och kuken rakt upp. Beyond magiskt.

Soundtrack: ”From the cradle to the grave”, Subhumans.

Jag älskar lukten av en morgontidig Hitler-konversation via sms

Sms-utbyte mellan två kulturellt (o)begåvade människor, 07:57.

Jag: Jag fattar inte senaste Hipsterhitler. Är jag dum?
Anna: Hmmm… Fattar inte heller. Fan så iriterande.
Jag: Vi är ocoola!
Anna: Heilvete.
Jag: Ring snuten, min hipsterstolthet är skjuten!


Förklara, någon?

Soundtrack: ”Will attack if provoked”, Out Cold.

Hur många Discharge-tröjor kan ett band ha?

Fråga: Var Agony det första svenska thrash metal-bandet att släppa ett album? Svara gärna. Jag är genuint intresserad.

Vad märkligt det är att läsa tacklistan på ett tjugotvå år gammalt album, och hitta minst tre personer jag känner. För övrigt är bästa dedikationen ”Anti ’stoned and out’ Cimex for the UK Chainsawtour 86”. Varför var alla tidiga thrash- och deathband tvungna att lägga till interna skämt inom citattecken i folks namn? Typ ”Kalle ’Two more beers bitch ha ha ha’ Bengtsson”. Fick du inte ha en tacklista annars?

Fyra timmar kvar på auktion – här.

”Be sure that you like and know the band”

Ibland händer det även att jag får epost som muntrar upp, helt oprovocerat bara sådär. Sofis Modes nästa stjärnbloggare debuterar, Nina blit utklassad, helvetet fryser till is, Burzum-bikinis till alla.



Blått löshår – check.
Suffocation-klänning – check.
Amunition til min Luger – check.

Tack, Stabel.

Spiral archeologist feat. Idiotens parad

När hela livet och verkligheten är som en snortjat tvångströja i ylle, kan det räcka med ett vänligt sms poststämplat på minnenas allé för att få mig på bättre tankar. Helt oprovocerat dyker det upp, bara sådär.

”Jag minns första gången jag såg dig och Cornelia. Jag var på Hard Rock Café på Sveavägen och slängde ut blicken mot gatan. Ni kom i full fart, hand i hand, skrattandes på väg mot entrén. Vilka jävla tjackpundare, tänkte jag men sa inget till någon. Förlåt. True story. Jag skäms. Ni var ju bara glada. Ni är skitfina båda två. Olivia med.”

Tack, Parne.


Halvrimlig kaféinredning längs Hornsgatan. För finsmakare såväl som folket, högt och lågt, geni och dåre, tidlös elit och tidlös mental lådbil.

Vilka ska bort?

”Hello disaster”

Mark Sheehan, sångare i Out Cold och före detta kompmusiker till G.G. Allin, är död. Aldrig ett hajpat band, aldrig ett framgångsrikt band, aldrig ett inkonsekvent band. I tjugo år producerade gruppen orimliga mängder hardcorepunk som det lät i tidernas begynnelse: Snabbt, rått, hatfyllt, nerpissat. Jag är glad att jag fick se dem live ett par gånger, och jag är stolt över att ha delat scen med dem.

Jag vet inte vad han dog av. Budskapet på internet är ”please don’t ask for details”. Men släng en öga på titlarna ovan. Lägg till muntra stycken som ”Misanthrope”, ”Doomsday guy”, ”By a thread”, ”Take as needed for pain”, ”Total human monster”. Sista albumet kom 2005 och heter ”Goodbye cruel world”. Jag tror tyvärr inte att Mark Sheehan dog en fridfull död.

Rest in peace.


Mark Sheehan längst till höger. Hans arv.

Märker just att jag har en testpress av ”Goodbye cruel world”. Hur i helvete har den hamnat i samlingen? Orimligt.