The same procedure as last year, miss 138?

Vi tog den sedvanliga bilden på väg hem efter den sista Getaway-kvällen. De har så vackert ljus i sina tunnlar här i Gävle.


2011.


2010.

…och på onsdag drar jag till Hultsfred. Jag känner mig som tiotusen år gammal, i kropp som själ. Hur ska den här sommaren sluta?

Scratching from beyond

Jag: Du nyps som en tjej!
Vengeance from Beyond: Du skriver som en tjej!

Det blev visst en repris på Nifelheim-handgemänget från Sweden Rock-båten förra året. Vi tumlar runt på gräset vid backstagebaren, jag krossar ett gigantiskt askfat med min skalle (olycka) och Vengeance from Beyond drar blod genom att klösa mig på bröstet (medvetet).

När nervös personal med walkie-talkies börjar samlas kring oss slutar vi omedelbart och går skilda vägar. Igen. Burdust och manligt utan krångel. Tack och lov finns det inga bilder på spektaklet. Däremot finns det bilder på andra spektakel. Varsågoda:


Cornelias nya kille. Han är jättestor.


En sådan orimlig trio: Cornelia, Insulter of Jesus Christ!, José.

Kvällens otrevligaste citat levererar Insulter of Jesus Christ!, när en ung brunbränd dam artigt ber om en cigarett.

Dam: Ursäkta mig, har du en cigarett?
Insulter of Jesus Christ!: Har du brunkräm?

Har ni trevligt? Nu är det slut på det. Nifelheim är i huset.


En sådan fantastisk duo.

En smula oinspirerat skrivet, säger du?
Jag är så förbannat trött, säger jag.

IJCHE: Nu som brobyggare

Det här var det roligaste som hände igår, näst efter Danzig och Youth of Today. Fast allra bäst är att gårdagens möte ledde mig till det här:

”You/Me/Middle age/Crew”

Okej, jag gick på blåsningen. Kalla mig en lättlurad jävel. Men det här var… eh, jävligt bra, för att säga det helt utan krångel och snitsiga rockjournalistiska formuleringar. Det är sällan jag går på en konsert och står och ler rakt igenom. Igår hände det. Kudos för det.

Nästa gång de kommer till Europa måste jag se dem inomhus. Hur svårt kan det vara att boka dem till Kafé 44? Eller UNF-lokalen där vid Hornstull? Skulle bli magiskt och stage dive-episkt.

Kudos till Sanna för bilden.

”Manowar, Manowar/Living oh so many lies/When they’re in town self-revelation dies”

Om ni inte märkt det så är jag inte längre här. Utan just nu är jag här.

Här är det fantastiskt. Förutom vissa spridda, men stenhårda, skurar av brist på självinsikt under gårdagen:



Just ja, här och här har jag recenserat band. Och Agnostic Front samt Youth of Today hittar du här.

Crustkupé

SJ:s magasin Kupé har ett reportage om Vic-tone Records, som tydligen ska vara landets enda existerande vinylpresserie.

Så vad skådar jag för taggig logga där till vänster?

Jo, jag tackar jag – australisk dödsgrindcrust! Vilken svensk etikett är skyldig till den utgåvan, måntro?

Döden i hörlurarna

Olivia: Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala! Spieala!

Jag: Vad lyssnar hon på?

Mamma: Vänta… Slayer, ”Kill again”.

Jag: Rimligt.

Det bästa med att ha någon i hushållet som går upp 06.30 även lediga dagar, är att jag hinner ägna mig åt subkulturellt patchpyssel på morgonkvisten.

Döden i kanintofflor har hittat ett hem. Superkudos, hemliga välgörare.

Tung musik, tunga människorFeta riff, fett folkHorns up, BMI upp

Hårdrockare och grovt överviktiga har tydligen ett gemensamt intresse:

Super size me motherfucker!

Super size with speed of Satan!

”Exodus attack/Filthy sound of death and pain”

Ain’t no feeble bastard – till höger.

Två dagar har gått sedan Big Four-spektaklet. Rent allmänt är det största samtalsämnet hur extremt hårt Gary Holt dominerade i Slayer.

Idag på gymmet kör jag först hela ”Hell awaits” och sedan hela ”Bonded by blood”, och inser hur rimligt det är att hösäcken Hanneman måste bort.

Oavsett om det beror på en köttätande sjukdom eller en konflikt med Kerry King, som ryktet säger, är det helt klart att Holt representerar energi och liv, medan Hanneman står för soffpotatis och rigor mortis.

Men det jag tar med mig mest från hela helgen är Gary Holt och hans Discharge-ryggmärke. Jag ser framför mig hur fyrtiosjuåringen väljer ut ”Hear nothing see nothing say nothing”-märket i någon obskyr, punkig DIY-distro, och sedan går hem och syr på det på sin jeansjacka.

Sedan toppar han med Angel Witch.

Hjärtskärande och tårdrypande vackert.


Mellansnacket, för i helvete. Mellansnacket! Med eko!



Min sida i dagens tidning. Du läser delar av den – här. Och om du känner för att läsa nedanstående artikel, kan du göra det här. Det kostar en krona. Som hittat!

Sthlm-Borlänge-GBG-Sthlm:Indian versus brasilianPånyttfödelse versus realismWho will survive and what will be left of them?

Efter att ha varit i tjänst dygnet runt sedan i onsdags, är det svårt att sortera den senaste veckans massiva sinnesintryck. Men här är de absoluta topparna:

1. Råkar ut för min första livs levande kvällspresshatare. Jag står och hänger på Avenyn, som sig bör när du är i Göteborg, då en rundlagt herre vaggar förbi. Han tittar på mig och säger ”Aftonbladet suger!” utan att sakta in på vaggandet. ”Du med!”, svarar jag. Yes! Hell seger!

2. Det här meningsutbytet:
Krille: You got a Discharge back patch!
Gary Holt: Fuck yeah! Greatest band ever!
Krille: Hells yeah!

3. Det här meningsutbytet:
Kerry King: That’s a fucking awesome Venom t-shirt man!
Krille: Hells yeah!

4. Dave Mustaine berättar att världen kommer att bli bättre efter apokalypsen, den stora striden, och Guds seger. Jag frågar vad som händer med mig som inte tror. Dave Mustaine säger att jag inte kommer att be till Satan den dagen mitt barn blir sjukt. Jag säger att jag inte ber till någon, att jag är helt likgiltig inför tomtar, troll, sagor och fabler. Dave Mustaine säger att den dagen något händer med mitt barn, då kommer jag att börja tro. Rimligt.

5. Att Metallica var bra. Jag tror jag ska börja gilla det bandet igen.

Trist: Att jag missade Blood For Blood, Kylesa, Bombus, Nitad.

I övrigt är de senaste fem dagarna ett enda töcken.

Härnäst: Getaway Rock.



Foto: Roger Lundsten. Kudos.

Helt seriöst, utan ironi eller skämt:Hur.Jävla.Svårt.Kan.Det.Vara?

Jag sitter och sms:ar vänner mitt i natten för att ta reda på om det heter dub step, dub-step eller dubstep, för att det ska bli rätt i tidningen. Men när det gäller hårdrock är tydligen rättstavning och research helt och fullständigt irrelevant.





Jag är ledsen att låta som en kommentar på aftonbladet.se. Men alltså:

Jag baxnar över ignoransen och okunskapen.

Baxnar, för i helvete!

Två av två

Maximal utdelning av generalfel.

The Fallen madonna with the big boobies

Smakfull inredning på en fem våningar stor nattklubb här i Göteborg, inredd som en vilda västern-bordell för vålnader. Dekadent.

”You treat me like poison/Even with the lights on/Guess I might as well be dead/Oh, I’m in the graveyard”

Lågintensiv action här.

Hela min gårdag gick åt till artikeln ovan. Läs – här. Sedan stod jag till klockan 03.30 och stirrade på Iron Maiden genom ett krogfönster. Det ser ni – här. Om ni vill.

Too extreme: Precis allt som Clown säger är fullständigt orimligt

Reklam: Idag kom andra numret av av Hårdrock! ut i butikerna. Du köper den för 29 kronor i alla butiker som säljer Aftonbladet.

Lite av det finns redan på internet. Mer kommer under dagarna som följer. Du hittar det – här.