Begrav mig i Roadburn

Jag spottar försiktigheten i ögat och bestämmer mig för att dra till till Roadburn 2012. Efter lång tvivel. Ett femte år kändes vid närmare eftertanke som oundvikligt.

Snabbaste överslaget i rockhistorien gav följande akter att dö för:

Killing Joke

Om (sett)

Voivod (sett)

Danava (sett)

Witch (sett)

Sleep

Saviours (sett)

Om sedan det jag hört ryktesvägen stämmer, att en av de ännu icke utannonserade huvudakterna är ett av mina favoritband, tja, då blir det bara ytterligare tretton rätt i metalpunkens doomtjänst.

Och visst kan det kännas orimligt att åka till Nederländerna för att se pursvenska grupper. Fast när de heter Saturnalia Temple, Spiders och Horisont är det banne mig inget att skämmas över.

Doom? Tja, att blada till Roadburn för att se vrålcrustig hardcorepunk är även det rätt orimligt. Men jag är inte den som är den. Senaste jag såg Doom dajvade jag till något som jag trodde var ”Police bastard”. Det var det så klart inte utan en helt annan låt. Jag var bara mycket, mycket full. Som sig bör.

Jag har skrivit oändliga mängder om Roadburn genom åren. Här, på internet. Vill ni läsa grundligt får ni gå till arkiven till höger, klicka fram april månad för varje år, och bara sjunka ner i sörjan. Här är tre matigare inlägg som värmer mitt hjärta lite extra. Jag kallar dem:

”En humanitär jävla skojresa”

”Spiritual devastation och Chuck Berry, kuk, fitta, rock'n'roll”

”Om shack”

2011:

”Jag jagar gratis wi-fi som Tom Pig jagar Jerry A.”

2010 (fångad av ett askmoln):

”Posera med vinden i håret och Tyskland i ryggen.”

2009 (gubbar, gubbar, gubbar):

”Wino: I’m sorry man, I hope I didn’t come off as too confrontational.

Jag: No problem, I like confrontation.

Wino: What sign are you?

Jag: Virgo.

Wino: (långt djupt skrattande): Just like fucking Dave Chandler!”

2008 (pre-IJCHE):

Inga bilder på internet.

”You’d rather see me in the pen/Then me and Lorenzo rolling with Von Benzo”

Jag skriver en recension. På papper ovan. På internet - här. Skrev glatt recensionen. Fick sedan dåligt samvete när jag läste det här.

C'est la vie.

I övrigt släpps biljetterna till Roadburn 2012 nu på lördag. De försvinner på 138 sekunder och jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska åka på min fjärde vända, eller ej. Please advise.

”Åke själv är en respektlös anarkist som kastar bomber, sparkar sönder föremål och tycks utmana rådande samhällsvärderingar av rent egoistiska skäl”

Mer info – här. Notera de etthundraåtta kommentarerna. Varenda en av dem spam. Deppigt. Och nu: Åke.

Och nu: Rupture.

Stroganoffen korv

Anton kan inte bara göra gammelmedia i form av Magasinet Novell. Han kan även göra vegetarisk korv stroganoff. Så här lallar hans recept som jag prövade i helgen:

”Mitt recept på stark och smakrik sojastroganoff. Varning! Det är improviserat och pinsamt enkelt.

1. Köp Lincolnshire-sojakorv av märket Redwood Vegideli. Köp liquid smoke (min är av märket TryMe). Hacka fyra korvar och en gul lök fint.

2. Stek korven och löken i olja. När de fått färg, ös på liquid smoke och cayennepeppar efter behag. Jag brukar ha i lite soja också.

3. Häll i en halv förpackning sojagrädde (eller mer). Koka ihop. Addera lite tomatpuré (obs god sort) samt dina favoritkryddor. Ät med ris.”

Jag körde vanlig sojakorv då det var vad som fanns att tillgå samt drog i ett helt paket sojagrädde. Inget knussel här! Plus att jag adderade vitlök då jag inte är pursvensk. Blev mycket bra ändå.

För kryddigt för dotter. Hon föredra pannkaka. Med sylt. Inte fars dotter.

Soundtrack: Ett band som heter Big Hands. De spelar hardcorepunk. Det vill jag också börja göra. Igen.

Dirty weekend - en jävla helg…

…då jag smygstartar ledigheten redan på fredagens lunchrast genom att spela bowling med Johan. Mat och en serie för nittiofem kronor. Det har sina fördelar att jobba på Gärdet.

…då jag tar med Olivia Obliteration på pizzeria. Mest för att jag uppskattar enormt att hon nu blivit tillräckligt gammal för att bjuda med på etablissemang. Hon är sin mors dotter och gillar banan, ananas. Och curry.

…då Mattias kommer förbi för att konstatera att Olivia håller på att repa inför att provspela med australiska Portal. De sjunger om ”Abstract Horror, Cthulhu Mythos” och ser ut samt låter ungefär så här:

Mattias berättar om när han nyligen var i Kanada och spelade. På scen stod även ett återförenat Religious War – grovt underskattade enligt mig, den sämsta skiten någonsin enligt honom. Nåväl.

Mattias säger att ena killen varit med i Poison Idea och fått kicken på grund av alkoholproblem. Det är ganska exakt samma ironi som att Dave Mustaine sparkades ur Metallica för sitt drickande.

Gånger 40 000 000 000 000.

…då Ika bladar förbi för att lyssna på bra musik och se mig organisera mina cd:er. Den exakta spellistan är oklar då den filtrerats genom två pavor shiraz.

Men jag minns att vi blästrade oss fram bland Diamond Head, Poison Idea, Danava, Dundertåget, Skogen Brinner, Fear of God, Master’s Hammer (”inte imponerad, måste vara orgeln som förstör det för mig”, enligt Ika), Final Exit, Step Forward, Megadeth, Ministry, Saint Vitus, GISM (”det sjukaste jag hört”, enligt Ika), samtidigt som vi kollade på Gauze-rövarna på ”Fuck heads”.

Sinnessjukt tajta rövar, de äro.

En tämligen bra helg på alla sätt och vis. Och när jag nu kikar på ovanstående bilder slår det mig vilken extremt slapp stil mina vänner har när det kommer till soffhäng.

LCHF is AIDS

Om ni missade Lena Anderssons extremt underhållande matkrönika igår i DN kan och bör ni läsa den här på internet.

Även Varg Vikernes har varit inne på samma spår. Så här sa han i en intervju för ett par år sedan:

”LCHF was created by some decadent and degenerated Romans as a tool of oppression, in the late Roman era, and it should be treated accordingly. It is like handcuffs to the mind and spirit and is nothing but destructive to mankind. In fact I don’t really see LCHF as a diet. It is more like a spiritual plague, a mass psychosis, and it should first and foremost be treated as a problem to be solved by the medical science. LCHF is a diagnosis. It’s like all the white western world diets, a HIV/AIDS of the spirit and mind.”

Hata synden, inte syndarenHata Jesus, inte tanten

Autentisk konversation i Götgatsbacken, klockan 15.04.

Jag: Hej, vad säljer ni?
Tonårstjej: Vi säljer bullar för att samla in pengar till ett barnhem i Sri Lanka. De kostar fem kronor.

Jag: Okej, ge mig en.

Tonårstjej: Va, är det sant?! Tack! Du, vad är det där för band?

Jag: Eh. Va?

Tonårstjej: På din t-shirt.

Jag: Jaha. Det är The Addiction. Japansk punk. Typ UK82-stuk.
Tonårstjej: Fränt! Gillar du Bad Religion?

Jag: Ja, det gör jag.

Tonårstjej: Fett! Gillar du NOFX?
Jag: Inte så mycket som när jag var yngre. Men de är helt okej.

Tonårstjej: Det är min styvpappa som spelar trummor där!

Jag: Eh. Va?
Tonårstjej: Min styvpappa spelar trummor i NOFX.

Jag: Nu hittar du på.
Tonårstjej: Nej, det är sant!

Jag: Vad heter han?
Tonårstjej: Eeehhh… Okej, jag hittar på.

Sedan kommer en stor tant och börjar skrika högt och aggressivt om att Jesus sälskar alla. Tonårsgänget som samlar in pengar till de fattiga packar ihop och drar. Jag bladar iväg med min dotter på grund av rädsla för dåren.

Tanten står kvar och supervrålar om Jesus kärleksbudskap.

Jag hatar Jesus.

Ett tips för de som är genuint intresserade. Den här står i punkbacken på nyöppnade Alley Stuff, Urvädersgränd. Tvåhundra kronor.

Som hittat.

Varför får det heta vitlök när det inte får heta fuck jävla off?

Mattias: Oh, helvete! Här har någon dragit på rejält med vitlök.

Jag: Fulla spjäll. Jag är ju invandrare och icke-pursvensk, trots allt.

Mattias: Med tanke på att jag vet hur lite invandrare du är, så undrar jag hur mycket vitlök en trve invandrare använder. Jag blir rädd.

Jag: Too extreme.

I övrigt: En debutsjua med Växjös Vidunder dyker upp i min brevlåda. Kudos till Crusher som postat den. Det här är ingen recensionsblogg i ordets rätta bemärkelse. Dock försöker jag alltid lyfta fram det som folk bemödat sig om att skicka till mig.

Om jag gillar det, naturligtvis.

Vidunder har potential på ett småputtrigt, mysigt sätt, även om trion just nu mest får mig att längta efter ett nytt Witchcraft-album.

Ändå: jag håller koll för framtiden.

Satan’s little handmade crafts

Vänster. Nedre hörn. Det uppochnedvända korset. Fantastiskt.

Jag måste börja läsa mina hårdrocksmagasin, som ligger inplastade i ett hörn, så att jag får inspiration till att fortsätta blogga.

Stranger in a strange land

Krilles kläder kommer från Life’s Halt. Carolas är privata.

Ett pausinlägg i det visuella facket för att visa att jag lever.

I tv-världen jobbar vi minst tolv timmar per dag, går på afterwork klockan elva på kvällen och kommer hem tre på morgonen. Och det är tydligen inte attraktivt att gå på sunkhak i Alby, men det är fullt rimligt att, på riktigt, beställa in etthundra starköl på ett bräde.

Strax tillbaka.

Just ja: av en ren slump lyckades jag sätta ihop en webbredaktion bestående av bara norrländska vegetarianer. Kudos till mig för det, och kudos till Annika och Helena.

Subkulturella queerfunderingar (kring ringmärkning)

Om det första smyckeskrin hon får plundra tillhör pappa, betyder det att hon blir bög?

Soundtrack: ”Madness & overkill”, av och med Inepsy. Samt allt på bilden ovan. Styvt av Speckmann att på den nyutgivna Funeral Bitch-demosjuan tacka en snubbe som skrev upp honom på Slayers gästlista – 1986. Fatta vad den killen fått vänta på sitt tack.

En odyssé i bilder, för låg volym på scen, för hög volym i dj-båset och hånfulla dedikationer på presenter

Det är en fullmatad lördag. Så övermättad att jag och Ika bladar kors och tvärs över staden likt skållade vänsteraktivister.

Här är ett axplock av våra actionaktiviteter. Med start bakifrån på stället där vi rundade av inpå småtimmarna.



H.K., alias Kristofer, firar födelsedag på Restaurang 1900. Vi är där och överräcker present med en egensinnigt mustig motivering.



Lisa och H.K. spelar musik av ett slag som jag inte kan relatera till. Det är glada tongångar, lovsånger till kärleken, lyckliga beats och peppande pianoslingor. Jag tror det kallas "house".

Helt obegripligt.

Lika obegripligt är att Ika tjatar sig till att vi ska få spela skivor. Ytterst oklart varför, men helt plötsligt står vi i dj-hörnan. Hon drar igång The Hand of Doom utan förvarning. Ingen blir glad och vi får två önskemål om att sänka volymen. Under en låt. Vi får inte spela mer efter det.



Tidigare under kvällen kör Ika dock ett legitimt och inbokat dj-pass på en privat födelsedagsfest på Debaser Medis. Där lirar även...



...gamla svenska punkgubbarna Bitch Boys. Enligt levande punklexikonet Staffan Fagerberg spelade gruppen in den första svenska d-takten i och med "Jag trivs" (1980). Där har ni kunskap att ta till banken.



Lagstiftning att ta till den internationella domstolen i Haag hittar ni i Sveriges drakoniska decibellagar. Antirolighetsfascism är aldrig så smutsigt brun som när den förbjuder rockartister att höja volymen. Jag har väntat på att se Toxic Holocaust i sju år. Nu grusas högtidsstunden på Strand av att gitarrer och bas dränks av trummor och sorl.

Stop the madness. Höj volymen.

Bortsett från det är Toxic Holocaust precis som jag vill ha det: kort, snabbt, snärtigt, smutsigt och där låtens titel är exakt det som sjungs i refrängen - "Nuke the cross". Varken mer, varken mindre. Inget krångel.



En perfekt paj.



En perfekt posörbild som inleder kvällen...



...tillsammans med att jag visar Hard Cora hur du ritar en dödskalle. Efter det får jag en high-five. Värt.

Slut.

Björnen sover inte - den är mördad

Jägare åker ut bland träden. Sitter på span. Låter sin jakthund hetsa fram en björn ur skogens mörka djup. Avrättar björn på fyra (4) meters avstånd med sitt manligt kukförlängande gevär.

Den rättvisa striden porträtteras medelst färgsprakande, spänningshöjande, adrenalinsnortande ord av en journalist. Tidning trycker artikeln, tung på snyftvinkel lutad åt jägarens håll.

Jag känner rimligt förakt för alla inblandade. Utom björnen.

Obliteration ghouls of the endless shred

Olivia Obliteration får sin första gitarrlektionen. Lärare är Matt Mendoza i Bastard Priest. De spelar "Lille katt". Stor glädje.

”The possibility of Steve Jobs’ destruction”

Steve Jobs har, från bortom graven, tagit över våra mätsystem. Därför har Discharge nu bestämt sig för att uppdatera sin klassiker ”The possibility of life’s destruction”. På framtida utgåvor kommer introt att lyda som följer:

”At seven tenths of a millisecond after the explosion

And at a distance of 60 miles

The light from the fireball of a single megaton thermonuclear device

Is 30 times brighter than the midday sun.

This little boy has received severe retinal burns

About the size of an Ipod Nano

From an explosion 27 miles away.”

Jag har skrivit om originalversionen på låten, och min kärlek till kärnvapen i stort, tidigare. Ni hittar den texten på en annan internetarena – här.