”Extra komiskt är också det fullständigt oproportioneliga raseri som Du ska ge utlopp för för minsta upplevda oförätt. För Din egen skull, andas!”

Rättshaverist, a.k.a. kverulansparanoiker, är alltså en diagnos. Inte ett skällsord. Minsann. Lämpligt matchad annons, dessutom.

Förklaring till inläggets titel – här.

The shape of thrash to come

I butik den 9 november 2010.

”So just say goodbye to all your fuckin’ angels”

”They keep you in the dark/Poison poison poison your mind/There is no truth in what they say/Propaganda and lies”

”Där finns inte plats för främlingsfientlighet”. Däremot finns där rejält med utrymme för homofobi, kvinnohat, hjärntvätt, skuldbeläggande, ogrundad martyrskap, konspirationer, komplotter, skuggspel, maktfullkomlighet, sex med barn, falsarium, samt generellt förtryck av allt och alla. Bara sådär. För att inte tala om att hela fundamentet för detta politiska system är en förvanskning av sanningen. Eller, för att prata som verklighetens folk: Rent jävla hittepå, straight up.

Den här Gud 2.0-imagen, komplett med chockgul smiley, börjar gå mig på nerverna. Taktiken att casha in oförtjänt kredd via folks SD-avsky, är skändlig.


Guds favoritkonsert.

Vit Arisk Hjärntrust på marsch för demokrati och mot bra musik

”Kollar man på Aftonbladets anställda, kan man inte se några olika. Förutom några sionistiska judar. Men det är ju ändå media vi talar om.”

Men jag då? Räknas inte mitt crossoverursprung?

Entombed kör i diket

”LG skriver: The Crew bus going into the ditch :( Nobody hurt and all are in good mood !! :)
Blogga snabbt om ni vill vara först, snart lär det vara ute på Aftonbladet.”

I win. Jag slog Jonas med en (1) minut. Tack till Daniel.

Jämlikhet – helt klart inte ett bra system

”Den generella välfärdsstaten är en dålig idé; jämlikhet är ett dåligt politiskt mål; den progressiva staten är i grunden antidemokratisk; föräldrar har rätt till sina barns uppfostran; tradition, religion och en borgerlig livsstil garanterar en dynamisk kapitalism och ekonomisk tillväxt.”

SVD synar DN:s livsstilsvurmande vindsvåningar och teppanyakihällar, och höjer insatserna i kampen parodi vs. verklighet med en blådåre.

Kristet högerspöke – thy name is Roland Poirier Martinsson.

Hardcorepunk fashionista holocaust, a.k.a.Jakten på den försvunna ölen längs tvärbanan, a.k.a. Blackies ben

Mycket musik under den gångna veckan. Jag blästrar genom allt som ett trollslag korsat med ett blitzkrieg. Först ut: mangel på Stampen.


Tidigare i år gav jag tummen upp till Grand Magus uppenbara känsla för stil. De undviker nämligen #1 fälla för folk med obscent tajta jeans: Saker i framfickorna. Ovanstående bild, anonymiserad för att skydda de oskyldiga, är ett exempel på raka motsatsen. Ner med hela bohaget i fickan, upp på scen – här ska allt med.

Sedan diskuterar jag och Domar hur hårt respektive löst ett patronbälte ska sitta för optimal effekt. Death Row-Henrik dömer ut det som en orimlig debatt.


Makabert Fynd. Totalt kaos med garanterat synlig stjärtskåra. Jag beundrar gitarrljudet. Så här skulle det låta om Sarcófago modell 1987 spelade sig igenom ”This is Boston not L.A.”.

A: Heeelveeeteee så otajt det är!
Krille: Jag vet. Men jag tror jag gillar det just därför.


Destino Final. ”Vad fan, har Fredrik Kullman lagt på sig en bunt kilon och skaffat nitpaj”, hinner jag tänka. Sedan inser jag att det är en hardcorespanjor.


Fredrik Kullman till vänster, tillsammans med en ung Henry Rollins. Destino Final är perfekt utstuderad och elitistisk skivsamlarhardcore. Varje liten ton är välkalkylerad och välkalkerad med vinyl värd miljoner som förebild. Här duger inga svennebananinfluenser som Exploited eller Sex Pistols. Även Discharge är för mainstream. Nej, det är Bannlyst, G-Zet och Anti-Septic för hela slanten.

Mycket bra och – obskyyyrt.


Extortion. Trve power violence. Jag blev tagen på sängen av deras skamlösa intensitet och gubbkärring till sångare. Kudos.


AC4 på Lilla Hotellbaren. Bästa gången jag sett dem, lätt. Även den enda gången jag sett dem då tre fjärdedelar av bandet befunnit sig på den lindrigare sidan av Christer Petterssons promillehalt.

Jag tror det kan finnas ett samband där.


Jag skrev om Jens tidigt i den här bloggens existens. Åsikten står fast. En av få saker jag saknar med att spela musik är att ha hans stensäkra 7 Seconds-komp rakt upp i min söndertatuerade röv.


We’re the Lilla Hotellbaren crew: Patrik skriver en bok om Umeå hardcore, Ika skriver en bok om black metal och Mattias skriver en bok om obskyra tv-spel från Japan. Jag skriver en blogg om deras böcker.


Jonas har redan beskrivit vårt desperata försök att bli fulla på väg till W.A.S.P och Alvik. Så jag fattar mig kort. Det här är Restaurang Dolphin i Gröndal. Mysigt. Det står ”dolphin” på skylten utanför, men ”delfin” på tavlorna inomhus. Fullt rimligt.


I Alvik föraktar de alkohol och de som suktar efter berusningens gastkramande omfamning. Till slut hittar vi en lyxigare pizzeria med otrevlig personal och mängder av Elvis Presley-tallrikar på väggen. Alvik – you just made a powerful enemy!


Allt är redan sagt om W.A.S.P. – här, här, här och framförallt här. Jag vill bara att ni ska notera platt-tv:n till höger. Där har du modet och benställningen som Immortal tjänade sina första miljoner på.

Return trip

Ung och rund jag var. Och halmblond.

White Alvik Stavningskontroll People

Igår spelade W.A.S.P. på Gamla Tryckeriet här i Stockholm. Jag betraktade singbackspektaklet med en öl i ena näven, och min Iphone i den andra. Jag lät T9 och alkoholen styra anteckningarna totalt.

De här låtarna spelades:

1. On yr knees
2. Real me
3. Love machine
4. Crazy
5. Ny låt
6. Wilf Chile
7. Helloob/font bred dockor/scream untoll
8. Babylons bitning
9. Tog bott Fylking i introt till smetballad från idol. Det e ju cromsion idol. Nej det e ju den dör de sjunger kiss away The osvenskt Stones
10. I Sanna be Domenico

Ctrabunner:
11. Ngn patriotisk skit med irakvideos å text On att dont leave me.
12. Blind in Texas

Otroligt mager setlista. Ingen ”Chainsaw Charlie”? Orimligt.

Knulla i Kista

Mitt nymoralistiska uppvaknade håller i sig. Jag är dömd att genomlida resten av livet som i en permanent sexchock (#1 kvällstidningsord) så fort jag konfronteras med snusk och skändligheter. Och det är ofta.

Mina dagar som amoralisk urkraft är förbi. Guds kuk!

Vändpunkten kom när jag insåg att jag blev lätt generad av att läsa om hur en bekant kollega testar sig fram genom sexleksaksdjungeln, likt en löspenisarnas Sverker Olofsson. Nu kan jag inte ens lyssna på ”Animal (Fuck like a beast”)-tolvan utan att kinderna antar samma röda färg som vinylen. Tur att W.A.S.P. befinner sig på samma höga sedlighetsplan och helt sonika aldrig spelar låten live längre.

Och mitt nya kristna liv blir inte enklare när jag besöker gallerian i Kista och deras barnanpassade satsning Monday morning. Ja, jag vet – det är lördag idag. Tänk inte på det.


På en scen står Ann Söderlund och pratar om sin nya bok ”Men vi knullar ju ändå inte”. Bredvid henne står Katerina Janouch, som älskar att knulla och har gjort exakt just det i princip hela sitt liv. Enormt många gånger. Jag känner benen svikta när jag hör ordet ”orgasm” slungas ut genom högtalarna. Jag sliter tag i ett par scons och vänder bort blicken från detta gallerians red light district. Chock!


Tyvärr återvänder jag i tid för att se Mikael Rickfors spela. Jag hinner notera att ärmarna på hans tröja är oförklarligt olikfärgade, innan mitt psyke samt mina ben ger vika av sekundärskam. Megachock!

Knulleri, ”Vingar för pengarna”, tomato, tomatö.


Olivia Obliteration uppskattar i alla fall det generöst tilltagna, och välmadrasserade, lekområdet. Hon är lycklig hon, ovetandes om att en groda lurpassar i skyn. Samt om sin egen syndiga skapelseakt.

Förlåt. Det var bara en gång.

Soundtrack: ”Du kristi luder”, Siebensünden, samt Amebix ”Redux”.

”White anglo saxon/A violent reaction” a.k.a. Örebro by night

Igår på W.A.S.P.-konserten i Örebro, a.k.a. Lilla Australien, bet de öronen av varandra. Jag peppar på gruppens framträdande ikväll här i Stockholm. W.A.S.P. driver folk till rödglödgat vansinne, tydligen.

Så här gick det till när den gudsälskande, spåkvårdande Blackie Lawless besökte Sverige i november förra året:

Upptakt 1: Setlist.
Upptakt 2: Lawless vs. Lyxzén.
Kristen censur: Lawless silar snacket.
Konserten: En grandios odyssé.

Fråga: Jag blir numera rödlätt generad av texten till ”9.5.-Nasty”. Betyder det att jag blivit gammal och nymoralistiskt konservativ – det vill säga exakt som Blackie är nu – eller vettig?

”She said, come on baby, I mean business/I’m gonna show you what liberated means/Do it to me baby”. Ouch.

Apropå vår genusdebatt, bara sådär.

Soundtrack: ”Curse of aeons” 10”, Kaamos.

”Got my penis steaming/And your asshole screaming/Help/Outside of society/Good head”

Sverige vibrerar av Bill Skarsgårds ståkuk. Alla pratar om den. Här är ett exempel. Jag uppskattar en redig balle precis lika mycket som alla andra. Och visst, hade jag formulerat en så vacker mening som ”Bill Skarsgårds unga penis är vänlig men potent” hade jag dragit mig tillbaka från karriären, förvissad om och nöjd över att ha förbrukat min livsranson av stark tobak.

Men i anknytning till genusdebatten bland kommentarerna här på I Just Can’t Hate Enough, kan jag inte låta bli att hålla med min goda vän Anna. I alla fall en smula. Jag citerar och rippar rakt av:

”Folk sitter och hyllar artikeln på twitter och säger att det är så bra så bra att penisen framställs som vacker. Det har man ju väntat på, skriver de.

Vem fan har väntat på vackra penisar undrar jag? Va?

VEM?!

Det jag istället förundras över är hur män helt plötsligt suktar efter att vara precis lika objektiferade som kvinnor. Det är inte kul att ständigt bli graderad efter utseende. Varför ska man sträva mot att män ska ha det likadant? Kan man inte bara försöka styra upp så att man tänker lite mer på innandöme och skiter i ’stora pattar, säkert puckad’ eller ’feta muskler, säkert liten kuk och aggro’.

Folk. Orka.”

Tack Anna. Trevlig helg där ute i kukapornas land.

Your cock. My pocket.

Pour some sugar on me

Tung konsertvecka. Destino Final i måndags, AC4 i onsdags, W.A.S.P. imorgon. Slutkörd och sönderspelad. Annars hade jag gått på det här nu ikväll. Gör det du istället. Ta min plats.

Dead Surf
Släng punk och metal i köksmixern, dra på några stänk hardcore och låt knivarna jobba några minuter, så får du Dead Surf! Energi gott folk, energi.

Katla
Vi fortsätter kvällen lugnare, men tyngre! Katla levererar psykadelisk stoner av högsta klass. Tänk Graveyard och du är i samma kvarter.

Juniper Nova
Först ut är Juniper Nova, en femtett (eller vad man nu säger på riktigt?) med rötter i bl.a. Radiohead och Siouxsie and the Banshees!

Klubb Gås/Sugar Bar
Kammakargatan 9, (T) Hötorget
Kl 21-03, 18 år
60 kr

Beskrivningarna tillhör Klubb Gås. Annars hade jag skämtat om Katla och det här.


”Hardcore lives/Lives through me”

Intressen: ”Cats, kittens, you know, pussy in general”

Jag hinner med mycket när jag går upp bebistidigt. Dammsuga och skura köket. Skicka tvåhundra sms till människor som inte gått upp ännu. Lyssna igenom vinylutgåvan av Attitude Adjustments demo från 1985 hela två gånger innan Olivia ger sig på stereon.

Samt fundera kring Hanna Hellquists senaste krönika. Jag gillar henne och jag gillar hennes skriverier. Men en sak stör mig:

Finns Hanna Hellquists katt på riktigt?

Misstänker att den är som Johan Cronemans vän Manuel – fullständigt fabricerad. Jag börjar tröttna på att läsa om hur hon klappar den där fantasikatten i tid och otid. Eller är det någon omskrivning för onani som jag är för gammal och för mycket otidsenlig man för att förstå?


Som bebisskötare ser min vardag ut ungefär som Tony Montanas.

The graveyard of Göteborg

Jag hoppas att Graveyard ser ut så här nästa gång jag ser dem.

Musik: Raka rör, inget krångel.

1. Jag har fått ta del av två låtar från Graveyards kommande album. ”Hisingen blues” och ”Granny & Davis” släpps på en singel inom kort, fullängdaren kommer tidigt nästa år. Det låter – Graveyard. Extreeemt mycket, till och med. Kudos till eget sound som går att identifiera på en sekund blankt. Speciellt den hårdare ”Hisingen blus” förtjänar att spelas på högsta volym. Längtar efter skivan.

2. Sikas borde bli världspresident tack vare sina musikrecensioner. Om inte han kan får Keith Morris jobbet. Black Flag/Circle Jerks-legendaren återvänder med Off!. Det är megahardcore. Jag älskar megahardcore. Och självklart har Raymond Pettibone ritat omslaget. Kolla in videon där du får se hur han gör det. Du har tid – den är en minut lång. Mer fakta hittar du hos punkexperten Nightstick Justice.

3. I april i år råkade jag ut för en Headed For Disaster-chock. Läs om den samt en beskrining av bandet – här. Nu har stockholmarna släppt sitt debutalbum. Ingen klassiker men en klart värdig dos åttiotalistisk crossover modell västkust, helt befriat från machostrunt och spända biceps. Velourmannens metalhardcore FTW! Tyvärr finns den inte på vinyl, vilket jag hoppas kommer att åtgärdas snart. Cd:n är dock så elegant och smidigt paketerad – se bild nedan – att du gott kan peta in den i samlingen tills vidare utan att skämmas. Köp. Nu.


Reaper space freak crew, coming for you.