Thrash lifestyle: Hasch och benlösa dvärgar

Köksfest hos Lovisa är det bästa. Vi dricker kaffe ur små koppar, sprit ur stora flaskor och pratar om Albert Camus, kriser, barnkriser, livskriser, livsmål, synden och, främst, skrönor och skvaller.

Jag berättar om en spelning mitt gamla band gjorde i någon extremt obskyr amerikansk håla. Arrangören tar emot med en bong i ena handen, och sin bebis i den andra. Vi spelar på golvet i ett garaget inför en hord hardcorehetsiga haschtomtar, och får betalt tretton dollar.

Längst fram sitter en dvärg i en liten vagn med hjul. Han saknar ben. Mot slutet av konserten har han moshats in i bastrumman. Trve story.

Sandy tycker att jag kan ”skratta mig lycklig” som varit med om något sådant i livet. Jag vette fan.

Det här är inte den spelningen, men väl ett annat framträdande från samma band i samma land. Minus dvärg.

Kolla fler hardcorevideos på Tredje Advent.

Får jag säga dvärg, förresten?

Eat the life, eat my fuck: Årsbästakistornas farsartade dödsteater

Fredrik älskar årsbästalistor. Hipster-Kristofer älskar årsbästalistor. Jag hatar årsbästalistor. När jag sa upp mig från Close-Up efter tretton år var det med visst vemod, men även med stor glädje över att aldrig mer behöva sammanfatta ett års skivskörd. Karnevaaal!

Sedan tog det etthundratrettioåtta sekunder innan Sweden Rock Magazine skopade upp mig, och med hjälp av en kulturföraktande Luger tvingade mig att ranka 2010 års bästa album. Helvete.

Min ångest, hämtad från Sweden Rock Magazine #77, ser ni ovan. Det är den svåraste årsbästalista jag skrivit. Dels på grund av bebisbubblan, dels på grund av svagt skivår, dels på grund av att den här tidningen, till skillnad från Close-Up, bara skriver om heavy fucking metal. De vill att hardcorepunken ska dö sotdöden. Till exempel krigade redaktionen bort Kriegshög från min lista. Fair enough – men surt.

Vad saknas på min lista? Kommentera!

Bakom min ångest ovan ser ni en skiva som definitivt inte hade godkänts. Så mycket rundgång, så lite hårdrock. Lebenden Toten skriver under på samma japanskengelska ”make noise not war”-paroll som Electric Funeral. Olivia Obliteration ogillar. Här finns noll följsamt basdriv för bebisar.

Om någon kan tala om vilken hastighet lp:n ska snurras på, blir jag glad. Den fungerar på såväl 33 rpm som 45 rpm.

Jag är genuint intresserad.

Årsbästalistorna skrivs i oktober för att hinna publiceras innan årets slut. En skiva som nog kvalat in, om jag fått den i tid, är Noia. Italiensk trve pvnk metal kvlt på svensk etikett med omslag av britten Rob Middleton. Jag kan bara inte bestämma mig för om det är kudos eller kadaver att trion i ”Rot in hell” låter som nya Venom.

Beställ Noia av manetmannen Pussyfoot – här.

Uppdatering: Efter att ha bildgogglat Lebenden Toten inser jag att det ska vara en tjej som sjunger. 45 rpm it is. Synd. Jag gillade Big Black-vibbarna på 33 rpm.

MMS från verkligheten vol. 138: Din vita makt i den mörka etern

Verkligheten slår det fiktiva ännu en gång när SD hamnar på 88,0 MHz. Jag har inget mer att tillägga. Inget!

Kudos till Göran.

”Du är en tågresa till människans betydelse/Du är kär i helvetets existens”

I Willys näve, är det inte…? Nej, det kan det inte vara! Eller? Jooo…

En snabb sökning på internet ger mig rätt. I ”The Simpsons” S22E05, som visades i USA i november, sportar vaktmästaren en butelj Buckfast.

Superkudos Willy!

Buckfast är, i hård tvekamp med trve tjeckisk Absint, den mest be-fucking-yond orimliga alkohol jag någonsin druckit. Efter två flaskor tog jag av mig alla min kläder. På scen. I England. Under en konsert. Med bandet jag själv spelade i. Det, om något, är asocialt beteende.

”Buckfast is alleged to be the drink of choice for drinkers who are prone to committing anti-social behaviour when drunk, especially drinkers under 18 years. Its high strength (15% ABV/14.8% in the Republic of Ireland), relatively low price and sweetness are characteristics that are thought to appeal to underage drinkers. The drink also has a very high caffeine content, with each 750ml bottle containing the equivalent of eight cans of cola.”

Och det görs av munkar i ett kloster. Tack, gud.

Den som hittar kopplingen till inläggets titel och själva innehållet i texten, vinner något.

Soundtrack: Baphomet 001, Nausea (LA) ”Psychological conflict”.

MMS från verkligheten vol. 138: The return of the haschtomte

Mycket Ronnie James Dio nu. Här har ni en humorladdad t-shirt, vars poäng enbart förstås av musiknördande heavy metal-entusiaster. Kudos till Idiotens Parad.

MMS från verkligheten vol. 138: Tänk på barnen

MMS från verkligheten vol. 138: Altar of sacrifice

MMS från verkligheten vol. 138: Banned in Germania

MMS från verkligheten vol. 138: Hide in the sun ’till you see the light

MMS från verkligheten vol. 138: Björn af Kleen är ett korrupt jävla supsvin (i tweed)

And the ass saw the Assange

Om max tre månader kommer världen att stöna ”sååå 2010 alltså” och tysnaden lägger sig. Men än så länge står allt ståhej om Julian Assange och Wikileaks mig upp i halsen. Efter det här inlägget förklarar jag I Just Can’t Hate Enough för en Assangefri zon.

För gott.

Fredrik skriver underhållande om spektaklet här. I en syskonkrönika skriver Ola Larsmo angående Assangemania att ”med vilken rätt ska någon i fortsättningen kritisera Kinas och Irans försök att stänga av nätet och hota nätaktivister om de demokratiska staterna agerar på precis samma sätt”.

Som exempel nämner han att Sarah Palin och Foxnews Bill O’Reilly uttalat odemokratiska hot riktade mot allting Wikileaks.

Palin och O’Reilly har aldrig någonsin tagits på allvar av svensk media. De har ständigt hånats som fullständiga mentala lådbilar långt ut i högerdiket. Helt rätt. Kudos. Så varför ta dem på allvar nu, som något sorts ultimat tecken på det fria ordets kollaps?

Det vore väl mer orimligt om dessa högerspökande clowner inte började gasta om icke-juridiska och utomparlamentariska hämndaktioner? Jag ser deras rasande som ett sundhetstecken på att verkligheten är precis så rakt åt helvete som den ska vara.

Så. Nu. Aldrig mer Assange.

”Drinking black coffee/Black coffee/Drinking black coffee/Staring at the wall/Black coffee/Black coffee/Black coffee/Staring at the wall”

Stöd svensk hardcore. Gör inte som jag. Häll inte kaffe på den.

Den föredömliga samlingen går att beställa och streama gratis – här.

Soundtrack, hämtat från ovanstående kaffeindränkta cd: ”Vi har fått nog” av Kvoteringen, ”Catch 22” av U.X. Vileheads, ”Killing” av Victims, ”The morbidly obese” av Obnoxious Youth, ”Good bye” av Commitment Crew, ”Loose ends” av Stay Hungry samt Nitads fantastiska text ”Kul att ni håller på”. Know the feeling.

”Fyfan för ert skitband
Samma sak med eran klubb
Vi kommer aldrig mera tillbaka
Så behåll eran skit för er själv
Hoppas att ni dör
Ni är riktiga jävla clowner
Bestående av lakejer
Ni kommer aldrig att förstå
Men det är ’kul att ni håller på’”

Vilka och vad handlar detta om?

Mer suverän hardcore att upptäcka – här.

”Don’t despair just because it’s Christmas/Children, they’re all so gay at Christmas”

DN sammanställer ett fullständigt falsarium till lista när de rankar julens bästa låtar. Är inte lyssningsbar julmusik detsamma som branschens enhörning – totalt hittepå?

Kan vi inte köra på med den här horribla högtidens sämsta låtar? Vad får er att greppa spyhinken snabbare än Rudolf med röda mulen kan dra en tjock rödklädd snubbe i en släde? Är Carola det värsta bottennappet eller finns det elakare skit där ute? Få höra.

Dock: Alla som nämner Venoms ”Black xmas” förlorar.

DN missade för övrigt att Rob Halford släppte just en julskiva förra året:

Misery index: Church of the Southern nihilism front creates chaos in Kabul

Min vän och kollega J var tidigare vår bloggman i Kenya. I juni i år berikade han I Just Can’t Hate Enough med en anithumanistisk prislista från landet i fråga. Det jag skrev då gäller än:

Människovärde: Void.

Framtid: Dubbelvoid.

Big Mac-index, FTW!

Numera befinner sig J i Afghanistan och rapporterar från Kabul i den feldöpta och bastardiserade Afrikabloggen. Här är en högaktuell prislista på misär ”from the land where the choppers roam”.

Smugglad starköl, köpt bakom disk: 34 kr/33 cl.

Heroin, brown sugar: 14 kr/1 gram.

Heroin, crystal: 70 kr/1 gram.

Hasch: 35 kr/30-50 gram.

AK-47, sovjetisk: 3 500 kr/st.

AK-47, kinesisk: 1 000-2 000 kr/st.

Kvinna, rysk: Oklart. ”Sannolikt dyrt, köps mest av diplomater och andra utländska tjänstemän. Tidigare bestod utbudet av kinesiskor, men de försvann när de radikalt religiösa krävde att prostitutionen på gatorna skulle upphöra. ”

Kashmirtyg, bra kvalitet: 200 kr/2x1 m.

Traditionell klädnad för män, bra kvalitet, skräddarsydd: 180 kr.

Notera: ”Detta är cirkapriser. Kan bli dyrare eller billigare beroende på vilka kontakter du har och var du handlar. Priserna avser Kabul. Allt är andrahandskällor.”

Och se. Där stirrade vi ner i mänsklighetens avgrund ännu en gång.

Cyniskt, eller hur?

Soundtrack: ”Faded brain age/Abused”, Nailbiter.

The anti kosmik boot magic

Duger det på Sunset Strip och för Watain, så duger det för pulk-o-crusto existence och kaninkikande i Aspudden.

Min vän Karina har sagt att det alltid går att se om en hårdrockare är från Sverige. Jag tror kontentan är att norrmännen anser att vi är mer modemedvetna och, tja, villiga att omfamna de feminina aspekterna av subkulturen. Senast jag var där fick jag putslustiga kommentarer för min kärlek till bandanas och flamboyanta örhängen.

Inga illasittande cargopants utan alltid tajt batty boy-denim. Inga monstersneakers utan slicka cowboyboots, trasiga basketpjuck eller krigsstövlar. Inga manligt burdusa grevar utan mer taniga tonåringar. Typ. Sverige – Norge: 1, 0.

Insert valfri Minor Threat-referens here.

Soundtrack: ”S/t”, Gun, 1968.

MMS från verkligheten vol. 138: Altar of sacrifice

Årets julklapp, comin’ straight outta Treblinka – ett hemslöjdat tortyrredskap. Som hittat för tvåtusenfemhundra växelkurslåga amerikanska dollar. Det är trots allt, för att citera Mat & Vänner, ”det vackraste du kan klyva ett huvud på”. Passande att idnumret på länken ovan är sexhundrasextiosex.

Kudos till Lovisa, igen, den gamla köttdyrkaren.

Soundtrack: ”Bastardos”, Invasión.

Cornelia: Det set ut som en mutta med ett gristryne ovanpå, som ser ut som en snopp.

MMS från verkligheten vol. 138: Tänk på barnen

Det här ser du inte ofta på SVTB: en mullvad i sällskap med en rejält buskomgärdad liten gubbkuk. Kudos till Zdeněk Miler.

MMS från verkligheten vol. 138: Björn af Kleen är ett korrupt jävla supsvin (i tweed)

Jag går bara på den inhumana slakthusinrättningen Djuret när de låter mig dricka gratis. Efter det här utbrottet av hysterisk hipsterhumor, får jag omvärdera min inställning till köttsluskarnas runkbås. Kudos till Lovisa. Borde det förresten inte vara dags för en ny bartömning snart…?

Soundtrack: 10” med Warvictims (bra!) och Till Death (snark!).

MMS från verkligheten vol. 138: Hide in the sun ’till you see the light

När du vet att precis alla och hans moster gillar hårdrock. Kudos till Herral de Santina.

MMS från verkligheten vol. 138: Banned in Germania

Snygg body. Men går det att få den med allt utom de två sista blixtarna borttaget? Känns mer mänskligt och mer rimligt. Kudos till Petri.