Postverket behandlar Telefonplan likt en lekplats för kungligheter, och skickar hit Sweden Rock Magazine #77 innan ens redaktionen fått den.
På sidan sextiofyra kan ni läsa min intervju med Electric Wizards Justin ”Jus” Oborn. Den ogenerat ordvitsiga rubriken kan jag inte ta åt mig äran för. Den granaten får Jonas Granvik slänga sig på.
Kudos, Göteborg FTW!
Som jag skrev tidigare har jag en hel del överblivet material från intervjun. Då dokumentet verkar ha överlevt mitt hårddiskharmageddon kommer jag varåt det lider att köra ut lite fräcka citat här på bloggen.
Och på sidan tio ställer jag ut en mycket tvivelaktig spellista för allmänt beskådande. Hipsterhatt – på!
På plats ett ska det naturligtvis stå att bandet heter Gang Green och låten heter ”Alcohol”, inget annat. Beklagar fadäsen. När trycksvärtan väl torkat på era små syltfingrar, kommer den digitala versionen av listan att ligga här.
Det lustiga är att jag fick kriga in Amebix då det inte är historiskt godkänd Sweden Rock-musik. Sedan på sidan fyrtiotvå syns de här välekiperade nittiotalsikonerna:
Ah, genreindelandets outsinliga livsironi.
Inlägg
.jpg)
9 kommentarer:
Men Gang Green är godkänt bara sådär?
The Postmaster General i Stockholm verkar vara på hugget. Fick också mitt ex idag. + sjuan du skickade, återigen massa tack!
Nu ska det läsas Phil Anselmo och Electric Wizard.
Nja, det krigades lite för den med, faktiskt.
Mattias: bra att singeln kom fram. Vilken sida gillar du mest?
Svårt att bestämma mig, får nog återkomma. Men b-sidan kommer nog spelas flitigt så här i advent/juletider.
mattias – hur va ew artikeln vs anelmo artikeln?
Varför skulle inte Amebix och Gang Green godkännas, är dom dumma i huvudet?
Efter att ha läst intervjun i går och tänker på den som var med i senaste CUM så får jag en känsla av att Jus Oborn inte är så seriös som många fans nog tror att han är. Han verkar vara väldig skämtsam, inget fel i det, men han verkar hellre vilja underhålla än att vara hård, okult och seriös. Han skämtar om att han vill skriva poplåtar, bli rik och berömd men de andra i bandet förstör hans planer. Han säger att Black Masses är för alla fans som håller på med svarta mässor och att de ska få ett soundtrack till sina ritualer. Undertonen känns som att han skämtar och driver med de fansen, och till viss del med sig själv och bandet. Och hellre en seriös snubbe med humor och självdistans än ett pretentiöst rövhål.
Skulle vara intressant att höra din åsikt om det..?
Ludde: Båda är precis på gränsen mellan punk och metal, och det är (typ) bara hardcorefreaks som gillar dem.
Supersatan: Notera att jag inte träffat honom utan bara snackat med honom i en timme på telefon, så min åsikt ska nog tas med en nypa salt. Men jag fick känslan av att han var ironisk nästan hela tiden, och drev med sig själv, sitt band, sina fans och mig. Så jag vill nog säga att han är en seriös snubbe med humor och självdistans och extreeemt brittisk humor. Och, som du säger, så är det alltid att föredra.
Jus Oborn känns som en äkta hedonistfantast som enbart ägnat sig åt FFF sedan han var sexton år gammal: Feta riff, Feta pattar, röka Fet. Det är hans tolkning av satanism och det ockulta, och gott så.
Skicka en kommentar