Det är så förbannat lätt att vara en bra pappa. Inte för att föräldrarollen inte innehåller några utmaningar, snarare tvärtom. Utan för att så många pappor där ute gör ett förbannat jävla uselt jobb. Ja, ni läste rätt:
Många av er suger röv.
För ett par veckor sedan höll jag på att bryta ihop. Inget fungerade: Olivias sömn var helt osynkad, natt som dag. Hon ville inte äta. Hennes främsta intresse var att skrika, tokskrika, gallskrika – på mig. Hon tjöt så att mina öron slog lock. Hennes redan järnhårda vilja och okuvliga personlighet hade gett sig fan på att förinta min mentala status. Målet i sikte, örnen har landat, hata livet.
Det kändes som evigheten i skärselden, men rörde sig om en helt normal period på kanske en vecka. Den är över nu, jag har fått distans, jag kan prata om det. Barnlösa tror att sju dagar i sträck med en sexton månader gammal individ som konstant ber världen dra åt helvete, är en lätthanterlig karneval. Jag har tre ord: Fuck. Jävla. Off.
Guantanamo Bay ain’t got shit on infant terror unit.
Hemmet såg ut som ”Flykten från New York” för jag hade ingen ork att städa. Jag vandrade omkring i ruinerna iklädd smutsiga mjukisbyxor och ett ännu smutsigare linne, ständigt med flyglarmsskriken som soundtrack. Otvättad, orakad, håglös, orkeslös, fet, ful och med flottigt hår. Jag förstod inte vad min egen dotter ville, vad som var fel. Allt var skit och jag var tröttare än döden.
En dag balanserade jag på bristningsgränsen. Under ett sällsynt ögonblick av vila la jag mig på rygg bland dammråttorna och matfläckarna på köksgolvet, slöt ögonen och mässade ”jag klarar inte det här, jag klarar inte av papparollen, jag är världens sämsta pappa, jag klarar inte av något, jag vill dö” om och om igen inne i mitt huvud.
Räddningen blev ett långt telefonsamtal med en av mina bästa vänner, själv tvåbarnsmor. Hon förklarade på ett erfaret och säkert sätt att ja, att ha barn är stundom rena helvetet på jorden. Det är okej att vara less och uppgiven och trött. Ditt barn dör inte om det mest får burkmat från Coop istället för ekologiskt dinkel och hembakat surdegsbröd. Du behöver inte vara Pernilla Wahlgren, fräsch och vackert leende dygnet runt. Hemmet kan se ut som Dresden 1945, ingen skada skedd.
Allt det här är saker som låter som självklarheter – tills du själv får barn. Då krockar bilden av den perfekta föräldern, som jag mer än allting annat vill leva upp till, med verkligheten.
TKO, till den solkiga verklighetens fördel.
Min vän tröstade med att ”du är en bra förälder, du är i alla fall där och närvarande, det är mer än de flesta pappor är”. Min egen pappa var frånvarande och i vuxen ålder insåg jag att det varit bäst så. Med den standarden – hur kan jag misslyckas? Hur kan någon misslyckas?
Jag sansade mig, ställde om, styrde upp, bärgade min mentala status från en vrakbeströdd djuphavsgrav. Även om jag inte är något bullbakande lyckomonster som Pernilla Wahlgren och Charlotte Perelli, är jag där, på plats, redo med kramar, tålamod och kärlek hur mycket Olivia än skriker sönder mina trumhinnor.
Jag vinner. Majoriteten av pappor förlorar.
Vi män har så lätt att få guldstjärna i föräldraboken, så mycket lättare än kvinnor. Det krävs nästan ingenting för att en utomstående kvinna – ja, det är alltid kvinnor – ska lägga huvudet på sned, le brett och säga ”åååh, vad duktig du är”. Jag behöver bara åka rulltrappa vid T-centralen för att få uppskattande blickar och tummen upp. Det har aldrig hänt Cornelia. Min vän med de två barnen – Satan signe dem alla! – berättade att när hon hämtar sent på förskolan, får hon alltid syrliga gliringar från personalen. När pappan hämtar sent sägs inget.
Vi har inte kommit längre.
Förra veckan hängde jag med mitt mammacrüe på öppna förskolan. Jag berättade om Rum för barn, hur kul det är och att jag är där minst en gång i veckan, ofta två. En av mammorna svarar ”och du är här ofta också, åh, du är en sååå duktig pappa”.
Ribba – låg.
Sedan jag blev föräldraledig har jag träffat mammor vars män inte tar ut en dag ledigt. De ”vill inte” vara med sina barn. Jag har fått återberättat historier om män som sagt ”det var hon som ville ha ungen, då kan hon ta hand om den”. Visst, det är den typen av standardbeteende som gör att jag kvalificerat mig till Nobelpriset i föräldraskap. Tack, tack. Men är det den dubbelbottnade värld jag vill att min dotter ska ärva?
Nej.
Innan vi fick barn läste jag horder av artiklar, krönikor, bloggar och funderingar som uttryckte samma sak: Pappor får kredd, mammor får skit och ångest. ”Yeah right”, tänkte jag, och avfärdade det som överdrifter. Nu säger jag bara ”Oh no, here it comes again”, och upprepar samma mantra själv. Gott så.
Stort kudos till min livräddande, bästa vän med de två barnen. You rock. Detsamma till min enbarnsvän, som låter mig dricka rom direkt ur flaskan vid hennes köksbord de gånger då föräldraångesten måste ventileras, dissekeras, massakreras.
Inlägg
.jpg)
13 kommentarer:
Ja, fyfan. Har varit inne på det där jag med:
http://idiotensparad.blogg.se/2009/october/lat-mig-vara-en-duktig-pappa-ifred-for-i-ja.html
Riktigt bra och ärligt skrivet. Jag har själv ännu inte fått erfara den rollen men har en syster som står mig nära. Du beskrev hennes ångest och sits väldigt nära. Tillåt mig skriva ut och förpassa texten till en sliten tvåbarnsmor.
Skriv ut du bara! Tack.
Parne: …och yes, bra skrivet.
bra bra bra skrivet. skönt med lite ärlighet och verklighet. synd bara att verkligheten är så.
Bra skrivet där, känner igen mig :)
En nära vän kläckte ur sig på den traditionsenliga juldagsutgången att han har en treårig purnordisk dottir på Island - frukten av att han gejsrat en till Svea rike tillfälligt besökande kvinna på fyllan. Han sa att han ska låta barnet få bestämma om hon vill träffa sin biologiska far eller inte, och till dess är det enbart underhållspengar som gäller. Låter väl inte HELT ORIMLIGT för att uttrycka sig med numerologisk nomenklatur.
I övrigt: Lycka till. Du verkar vara en bra pappa.
@STEVE: Tack. Jag har väldigt svårt för biologi och jag har väldigt svårt att förstå människans fixering vid just biologi när det gäller föräldraskap. Jag kan absolut inte relatera till människor som i vuxen ålder ska hitta sin ”riktiga” mamma/pappa, efter att ha uppfostrats av helt andra människor. Den som tar hand om dig och visar dig kärlek ÄR din mamma/pappa. Punkt. Knulla biologin rakt i ögat.
Din kompis låter inte alls orimlig. Om han och modern har kommit fram till ett arrangemang som båda är nöjda med och kan leva med är det bara att rulla på. Personligen har jag extreeemt svårt att förstå kvinnor som väljer att föda barn bara sådär lite hippsomhapp efter ett engångsligg. För mig är föräldraskapet ett resultat av kärleken mellan mig och Cornelia. Utan den skulle jag inte se ngn anledning alls att skaffa barn. Skaffa barn bara för att skaffa barn är… är… är… fucked up. Men det är jag, och jag vet att jag har en rätt annorlunda och pragmatisk syn på barnalstrande.
En åsikt i den frågan från en som inte har barn...
Den där pappan som tyckte att barnet var tjejens ansvar för att det var hennes idé, tja, det låter ju som ett allvarligt grundläggande fel i det förhållandet till att börja med. Dåliga premisser till att skaffa barn.
Som jag ser det så ska man inte skaffa barn för sin egen skull, utan för barnets skull. Stoltheten i att föra sina gener vidare, ja.. wake up! Dina gener är inte så jävla skitviktiga. Sorry. Man ska heller inte skaffa barn för att tillfredställa en nyck hos sig själv elle partner. Inte för att fylla tomrummet i sin själ heller, eller för att någon så kallad "biologisk klocka" tickar på. Ska man skaffa barn ska man göra det för att man tror att man kan ge barnet ett värdigt liv. Man ska göra det av, ja, kärlek.
Men jag är cynisk och hatar folk i allmänhet. Så för mig får mänskligheten gärna sluta föröka sig helt.
Johan: Så länge sedan vi umgicks, ändå tänker vi fortfarande så jävla lika. Mkt bra uttryckt. Du fick till det bättre än vad jag fick. Kudos.
Förresten, lyssnar på Hooded Menace nu. Tänker att det borde vara ngt som du gillar…?
Jag är ensamstående, med ensam vårdnad om två barn pga en egoistisk "fader" som hellre drar i sig droger än umgås med sina barn, eftersom han "hade en jävlig taskig barndom". Det finns ingen som kan ta över när jag tappar fattningen när två galningar på 3 och 4,5 vaknar på nätterna, vaknar tidigt på lediga dagar, trotsar när vi har bråttom till dagis 6.45 på morgonen, bråkar med mig och vägrar lyssna på mig, bråkar med varandra och vägrar lyssna på mig. Jag kan säga att påfrestningen ökar kraftigt i och med deras egen språkliga utveckling. Dessa ord som kommer ur deras munnar... och jag vet ju att allt går tillbaka till mig. Det är mig de tar efter. Det är mig de testar och driver till vansinne. För de har ingen annan. Och det känns förbannat skitigt. Vissa saker är bra dock. Att jag inte drar i mig droger t ex. Och att topparna mellan dalarna är jävligt roliga.
Tack för att du delade med dig Emelie. Fattar att du känner dig knäckt, jag förstår inte hur man gör det här helt själv. Och jag är ändå uppvuxen med en ensamstående mamma. Jag önskar dig all lycka och välgång. Kudos. Dina kids kommer att bli fina som få.
Känner igen mig väldigt mycket. Det är extremt lätt att vara en man som får massa beröm för saker som egentligen borde vara en självklarhet, och särskilt då från kvinnor. Andra män är kanske inte så imponerade av att man tvättar,diskar, leker med barnen, i alla fall säger dom aldrig det. Nej, vi män måste se tll att fler män börjar göra vardagliga saker för och tillsammans med sina barn, så att det till slut inte är konstigt utan bara sånt man gör.
/Krister
Skicka en kommentar