Duger det på Sunset Strip och för Watain, så duger det för pulk-o-crusto existence och kaninkikande i Aspudden.
Min vän Karina har sagt att det alltid går att se om en hårdrockare är från Sverige. Jag tror kontentan är att norrmännen anser att vi är mer modemedvetna och, tja, villiga att omfamna de feminina aspekterna av subkulturen. Senast jag var där fick jag putslustiga kommentarer för min kärlek till bandanas och flamboyanta örhängen.
Inga illasittande cargopants utan alltid tajt batty boy-denim. Inga monstersneakers utan slicka cowboyboots, trasiga basketpjuck eller krigsstövlar. Inga manligt burdusa grevar utan mer taniga tonåringar. Typ. Sverige – Norge: 1, 0.
Insert valfri Minor Threat-referens here.
Soundtrack: ”S/t”, Gun, 1968.
Inlägg
2 kommentarer:
Är det inte lite så i hela europa? Att det i stort sett bara är svenska hårdrockare som är i närheten av att kunna klä sig?
I dunno. Jag är aldrig ute i Europa numera. Men det kanske stämmer, att svennarna är mest metalmetrosexuella.
Skicka en kommentar