söndag 19 december 2010

Fredrik Strage med herrsällskap (i Mumindalen)

Jag älskar Kulturhusets Rum för barn – bevis här. Olivia Obliteration älskar att demolera skiten ur stället – bevis här och här. Tillsammans är vi där minst en gång i veckan, oftast två. Ibland i sällskap med någon annan lycklig liten kärnfamiljsduo, ibland helt själva.

Hon rasar runt i varje vrå, försvinner då och då, medan jag går och spanar in, klassificerar, dömer resten av klientelet.

Bra förälder.
Dålig förälder.
Blivande yrkeskriminell.
Blivande Nobelpristagare.
Blivande dokusåpadeltagare.
Redan en söndercurlad odåga.
Är det där ens ett människobarn?
Om Cornelia dör skulle hon där duga som styvmamma.
Om jag dör skulle han där få mitt godkännande som styvpappa.
Om jag dör och han där blir styvpappa hemsöker jag helvetet ur dem.
Om det där barnets båda föräldrar dör kan jag tänka mig att adoptera.

Ni vet, det som alla föräldrar tänker om sin omgivning.

Stället är populärt och ibland är det kö för att komma in. Fredrik försökte fixa VIP-kort via Carl M Sundevall, men tydligen saknar nöjesmagnaten inflytande på den här arenan. Här köar vi som alla andra, trve pvnk metal kvlt som mediaelit.

Så när Linda bjuder in mig och Olivia till invigningen av Rum för barns nya Muminutställning ”Hur gick det sen?”, hugger jag vilt på chansen att få glassa på mitt stamhak. Bubbel och goodiebags FTW! Min avkomma ska tidigt fostras in i livet som medlem i Guerilla Incendiary Sabotage Mutineer Freeloaders.

Jag sliter med mig Fredrik och Bianca Bulldozer som mitt ej föranmälda plustvåentourage. När sedan mingelbilderna anländer ser det ut så här:

”Fredrik Strage med sällskap.”

Men för i helvete.

Är jag och Olivia Obliteration blott sidekicks? Orimligt.

Stormtroopin’ through Mumindalen! Hittar du Olivia på varje bild?

Min dotter har redan en sådan okuvlig vilja att jag bävar för tonårstiden. Hon kör blitzkrieg genom utställningen, utforskar exakt varenda skrymsle, tittar och klättrar. När hon sett allt – och då menar jag allt – då bladar hon rakt ut genom dörren.

Det kvittar hur många gånger jag bär in henne igen, hon ska ut. Det kvittar att jag bär in henne längst in i utställningsrummet, pekar på något häftigt och säger ”titta!”, hon vräker på rakt mot utgången igen. Gång på gång. Det går inte att varken hålla henne kvar eller kollra bort henne med bländverk. Olivia Obliteration är rastlös och uttråkad och vill göra kaos någon annanstans.

När jag lyfter in henne skäller hon på mig. Gråter inte. Inga ledsamma skrik. Nej, hon viftar med sina små armar och skäller ut pappa, som att hennes hjärna redan formar orden ”gubbjävel jag hatar dig!” men stämbanden än så länge bara klarar av att få fram ”dölidölidöli”.

Jag älskar hennes stenhårda attityd och klart utkristalliserade personlighet – men hur ska det här gå?


Ibland känner jag sympatier för de religiösa dårar som anammar guds heliga vrede i syfte att förinta vår västerländska dekadens och frihet. Vi har nått evolutionens formtopp, och det bästa vi kan skapa med all vår kunskap är en chokladfontän. This is the end of days, in šaʾ Allāh.

Soundtrack: ”Ô laudate dominvs”, av och med Glorior Belli.

För övrigt 1: Kriminellt underskattade – Reagan Youth.

För övrigt 2: Första ep:n med Ghost värd cirka sexhundra kronor. Den olimiterade versionen. Hepp.

För övrigt 3: Min vän Jonas hatar två saker mer än någonting annat här i livet – mumintroll och diabetiker. Han bör undvika Kulturhuset.

7 kommentarer:

Parne sa...

Linda Skugge? Jag. Spyr. Ta. Mmefan.

Anonym sa...

Berätta mer!!!!!!!!

138 sa...

Vad vill du veta?

mikaela sa...

Jag älskar mumintroll. Och choklad. Och Fredrik Strage. Borde flytta in i Kulturhuset! Skoja. Är ej läskig stalker. Varsågod för info.

Metallbibliotekarien sa...

"Vi har nått evolutionens formtopp, och det bästa vi kan skapa med all vår kunskap är en chokladfontän." Detta är den mest klockrena meningen jag läst på bra länge och jag läser mer än de flesta. Tack!

138 sa...

Metallbibliotikarien: Tack!

Mikaela: Eh… Tack?

DK sa...

"dölidölidöli”

höhö.