torsdag 30 december 2010

Årets sista orimliga insändare vol. 138, a.k.a. Jag minns inte 1990-talet som kärlekens decennium



Det finns absolut inget att tillägga. Inget!

2 kommentarer:

Johan Eklund sa...

Fantastisk.

Det som gör mig ledsen är ju att fördummandet inom musiken även finns inom metallen.

Om vi bortser från Dani Filths mörka liturgiska och demoniska utsvävningar i sann Lord Byron och Edgar Allan Poe-anda så ser man ju en rätt tydlig trend av ytlighet och ökad dumhet inom lyrikförfattandet.

Ta halvtrendiga band som Aeon, deras bibliotek är ju i bästa fall intelligensbefriande vad man än tycker om musiken. Satan, death bla bla snark...

Jag minns när band som Dark Tranquillity dök upp och förde arvet från legendarer som Sabbat/Skyclads Martin Walkyers arv vidare. Då såg det ljust ut, men det var en högst temporär trend.

Inte så att jag beklagar och säger att det var bättre förr, för tyvärr finns det allt för gott om fördummande texter även i metallens barndom. Men det kändes ändå som att artisterna hade mer att säga till sina fans, vare sig det handlade om sociala förhållanden, samhälle, politik, konst eller snusförnuftig vardagsfilosofi.

Men vem bryr sig om budskap när man kan stå på scen, se tuff ut och låtsas att kuken är lika lång som spikarna på spikarmbandet?

Jag, bitter? Aldrig!

Johan Eklund sa...

Jag kanske bör förtydliga att jag inte håller med den högst osannolika men humoristiska insändaren...

Den fick mig bara att tänka på just ... hjärndöd lyrik.