Blod, skinka, svärd, Horisont, Spiders, Bombus

Inledning på julfest hos Stockholm Classic Tattoo. Daniel visar upp sin halvfärska, officiella Blod och svärd-tatuering. Jag hatar skinka, men älskar Daniel. I övrigt finns inte så mycket att säga om kvällen.

Kör, bara kör.

Horisont. Första gången jag såg bandet tyckte jag att det var gubbigt. Och inte på det bra sättet. Sedan kom lp:n ”Två sidor av horisonten” och slog undan benen på mig. Nu hinner jag lagom till de fyra sista låtarna, vilket är exakt rätt dos. ”Nightrider” är gruppens formtopp, tillika en utmärkt introduktion till Horisont. Ingen i mitt sällskap håller med men jag tvingas göra tummen upp. Lätt.

Spiders. Har växt enormt sedan jag såg dem förra gången. Mindre kaos och mer polerat, men utan att helt tappa råheten. Ser fram emot ep:n som enligt bandet har en ”ganska torr och Marc Bolan-aktig produktion, typ ’74 till ’76”. Två covers blir det: Alice Coopers ”Under my wheels (väntat) samt Misfits ”She” (oväntat). Den sistnämnda har en speciellt plats i mitt hjärta, då jag på gymnasiet skickade texten som ett anonymt alla hjärtans dag-kort till en tjej jag var hemligt kär i. Det gav utdelning – sju år senare. Kudos, Glenn.

Bombus. Femte gången jag ser dem och det blir bara bättre och bättre, mer världsklass för varje gång. Besinningslöst bra. Att inte mer människor snackar om dem är obegripligt. Ingen gör det de gör i Sverige. Nya låten lät som en blandning av (gamla) Rotting Christ och Fireside/Quicksand. Bara en sådan sak. Var är alla nomineringar, era jävla jurysvin?

Soundtrack: ”Orkanen närmar sig”, av och med Pascal. Besinningslöst överskattat. Utplåna nomineringar, era jävla jurysvin.