Efter att ha skrivit om sin katt i vad som känns som en eon, snittar Hanna stilettstilistiskt tillbaka mot verkligheten med den rätta dosen existentiell medelklassångest. Kudos. Det är oroväckande hur mycket jag känner igen mig i hennes kallsvettiga beskrivning av andra människors ouppnåeliga lycka.
Vad händer härnäst – jag börjar skriva om min egen hittepåkatt?
Inlägg
1 kommentar:
Verkar vara ett klassiskt "gräset är grönare på andra sidan"-syndrom. Personligen hatar jag dessa bloggar som Hanna beskriver. De som handlar om det vardagliga livet för jag har inget behov av att läsa om andra människors "lycka" vilket ändå oftast förefaller vara en fasad. De har säkert lika många problem som jag eller någon annan, bara en annan sorts.
Det är lätt att gömma sig bakom en text eller som många 2010 verkar göra; skryta om hur grymt de lever i 140 tecken på Twitter eller en uppdatering på Facebook.
Skicka en kommentar