Spiritual devastation och Chuck Berry, kuk, fitta, rock’n’roll

Neurosis.
Det är lätt att glömma bort dem. Döma ut dem. Håna dem för deras Torshammare, new age-filosofi och andliga ideologi.
Jag gör det hela tiden.
Men helvete. Helvete helvete helvete.
Det går inte att förneka att de tillbringat drygt 20 år med att vara de hårdaste, elakaste jävla svinen på jorden.
Death metal?
Black metal?
Fuck metal.
Ikväll var Neurosis ljudet av Oaklands bistra gator – täckta av Bibelsidor använda som toalettpapper, kanyler, hundbajs och mänskligt slödder – uppslitna och ihoprullade av en utomjordisk Galactus och inkörda i röven på varenda liksminkad MLO-överklasslyngel som någonsin plockat upp en gitarr.
Här finns inga skyddande föräldrar som gör att du kan studera satanisk litteratur och filosofi. Här finns inget skyddsnät.
Här finns bara död.
Död.
Död.
Död.
Död.
Neurosis är punkasen som lärde sig spela. Som sa ”civilisationen går åt helvete och vi skiter i det. Vi är bandet som spelar en sista serenad på Titanics däck. Fuck jävla off.”
Om jag kan höra ljudet av en enorm dörr som stängs i helvetet?
Jag hör hur Neurosis rullar liken nedför trappen.
Tårarna rinner medan jag skriver detta. Mina öron ringer fortfarande och världen känns förlöst.
Detta var religiöst.
Jag kommer inte att uppleva något sådant här mäktigt tills den 16 augusti då jag blir far för första gången.

Goth-Henrik: Förstörande för själen, på ett bra sätt. Jag har inte känt så här sedan jag såg Iron Maiden första gången.