Destroy 2000 years of kolonialismdyrkande, överklasspeppad, gubbrunkande journalistik

Skata, häst, smörgås.

Överklasskvinna uppvuxen på gods – check.
Supervit, arisk uppsyn och stursk pose – check.
Muskedunder, för bövelen – check.
Rubriken ”Afrikas drottning” – check.

Hennes yrke: att guida andra vita, stenrika västerlänningar runt Afrika så de kan få knäppa djur. Inte för mat, bara för trofé. ”Tally-ho, I say, det där lejonet kommer att göra sig bra ovanför eldstaden i rökummet”. Sedan serverar tjänarna en GT i solnedgången.

Pang-pang Afrika, tut-tut Filter.

Annars träffsäkra Filter tar på sig clownskor och partyhatt och havererar rakt i diket. Vad som hade chans att bli en intressant redogörelse av ett unikt levnadsöde, slutar som en mental mjällflinga på axeln. Efter 25 sidor överklassrövslickande hyllning till en djupt osympatisk människa med ett djupt osympatiskt jobb, finns bara en sak att säga – ”Jaha, och?”.

Men vad vet jag? Jag bor i en storstad och äter morötter och är enligt den här skatan enbart värd förakt. Jag förstår inte the circle of life där sportjagande är ett livsviktig steg.

Fast som ett tidens tecken på vad Sveriges gubbifierade, manliga journalistelit går igång på fungerar artikeln utmärkt. På hufvudstadens redaktioner regerar 1930-talet i mode och tanke. Där står penisar ständigt i givakt för Hemingway, den manligaste av män. Flintskallarna blänker av upphetsning över runkfantasier kring Afrikas savanner, tropikhattar, svarta bärare, Hennes Majestät Drottningen och afternoon tea. Drömmen om en egen herrgård har aldrig varit så stark.

Och kanske en liten, liten koloni på sidan om, bara sådär.

Hela det retrofierade koketterandet med åderförkalkade tankegångar och synsätt påminner dock mer om P.G. Woodhouses vimsiga adelsman Bertie Wooster, än Hemingway.

Tyvärr utan humorn och den stilsäkra, smarte betjänten Jeeves.


”Oh, gubbgubbgubbgubb!”
”Gubbgubbgubb?”
”Gubbgubbgubbvildargubbgubb.”
”Guuuuuuubb! Guuuuuuuubb!”
”Till bastun!”

I övrigt: Debutsingeln med Witchcraft-avkomman Troubled Horse är här. De bor i en storstad men jag betvivlar att de äter morötter. Hur som: den är väl värd dina surt förvärvade rockstålar. Retro, ja. Gubbigt, nej. Fuck the gubb.

Intern anekdot om hästar: För två år sedan var jag och Death Row-Henrik på väg till Roadburn. Tåget kör förbi en ensam häst på en åker. Vi bestämmer oss för att längr fram i livet skriva och spela in en lp vid namn ”Ensam häst LP”. Inte ”En ensam häst”, ”The ensam häst LP” eller ”Den ensamma hästen” – precis, exakt ”Ensam häst LP”.

Sedan insåg jag att Terveet Kädet halvslagit oss gällande hästgosandet. Snörpligt.

Soundtrack: Career Suicide.