Record collectors are greedy little babies

Det ska börjas supertidigt, för att använda kvällstidningsspråk.

Tre steg.

1. Har några skivor och är meganöjd. De är limiterade och på färgad vinyl. Mycket glad, peppen är enorm. Inget kan bli bättre.

2. Börjar inse att några skivor inte räcker, hur handnumrerade och färgade de än är. Vad ska societén säga om denna brist i det kulturmateriella kapitalet? Missnöjet växer, oron sprider sig i kropp, hjärna och själ. Inte bra.

3. Ringaktar skivorna i ägo och börjar jaga nya, handnumrerade och färgade troféer till samlingen. Lite gladare än i mellansteget, men ångesten och paniken lurar ständigt kring hörnet. Sådär bra.

Nu: Jag ger mig, nya Torture Division-nedladdningen är helt okej death metal. Du vinner Kentha.

Snart: En Troubled Horse-singel i postboxen, hoppas jag. Olivia blir ledsen annars. Hon vill inte vara sämre än resten av bloggosfären.

För kalenderbitare mot plågsamt gulliga bilder på barn i orimliga situationer: Nej, bildserien är inte arrangerad. Hon brukar få leka med de högar som står vid stereon om hon kommer åt dem. Ansträngningar skola belönas. Därför hejar jag på Willy i ”Let’s dance”. Han kämpar – och gillar The Cramps.