”Whites, coloureds, English, Afrikaans, Xhosa, Zulu, watookal. I’m all these different things, all these different people, fucked into one person.”

Vårlök, Darkthrone, borstjt.

Mycket afrikanskt just nu här på I Just Can’t Hate Enough. Först Die Antwoord och fantastiska ”Beat boy”. Sedan Filter och deras mindre fantastiska längtan efter klassiskt rajtantajtan i kolonin, old school style. Och nu – dokumentären ”Fokofpolisiekar: Forgive them for they know not what they do”.

Fokofpolisiekar är Sydafrikas största punkband och det krävs att du vet det innan du bänkar dig framför skärmen. Detta är en film för superfans, av superfans. Jag har noll koll. Sålunda tar det mig 15 minuter innan jag förstår att det inte är en dokumentär om apartheid korsat med en crazy skate-rulle fylld med slackers från 90-talet.

Unga män med dålig hygien visar sina rövar och feta magar – klipp till arkivbilder på Nelson Mandela. Unga män i amerikanska märkeskläder röker braj, super och läser porr – klipp till upplopp och pansarbilar i Soweto. Tokroliga skatevurpor och logementshumor – klipp till nationalistiska boer som med swastikaliknande flagga i bakgrunden rasar mot infödingarna. Sorry, my bad. Allt är glasklart.

Som film är det mesta långtråkigt och ointressant såvida du inte tycker att Fokofpolisiekar (”Dra åt helvete, snutbil”) är världens coolaste och bästa band. Musikaliskt är allt undermåligt. Du får höra ett enda band i en och en halv timme – Fokofpolisiekar, som spelar traditionell amerikansk trallpunk. Den ocoola delen av Epitaph-katalogen med extra Fat Wreck och en dutt emoindie.

Underlig sak 1: Den totala avsaknaden av musikalisk historia. Inget snack om influenser eller något om ”första gången jag hörde Bad Religion så…”. Absolut noll. Du får följa gruppen till första inspelningen. Allt målas upp som ruffigt, lågbudget, DIY och ingen sägs kunna spela sitt instrument. Men den enda musik som hörs är överproducerad, perfekt spelad och tonsäker radiopunk. Mycket snack om råhet och fuck you. Väldigt lite verkstad. Att vara dyngrak och sova på golv utmålas som extreeeeme dude och fullständigt unikt, inte kutym. Fokofpolisiekar uppfinner punkhjulet – på 00-talet.

Undrlig sak 2: Deras gimick är att de sjunger på afrikaans, den Sydafrikanska remixen på holländska. Anledningen till detta är att de vill köra sin grej. Fine. Sedan vandrar argumenten iväg in på ett snårigt, kolonialt territorium. De vill ge alla vita kids en identitet, ett arv som hamnat i skamvrån sedan apartheid slängdes på soptippen. Därför blir gruppen en stormande succé. Alla boerbarn vill sjunga med på sitt modersmål i texter om utanförskap. Och här någonstans börjar jag tänka på det där bandet från Nyköping och deras klassiska mellansnack: ”Man ska inte behöva skämmas fö dä”.

Dock kudos till Fokofpolisiekar för att tydligen fuckar kyrkan rejält i baktutan. Klottret ”Fuck god” på ett ungt fans plånbok skapar ramaskri och krigsrubriker i en samhällsgrupp som till största delen är oerhört kristen och konservativ. Efter det blir det poliseskort till konserterna.

För övrigt: Nya Darkthrone är ”Anti-King Ov Hell 001”. Gilla.

Soundtrack: Extreme Noise Terror ”Peel sessions”, 1990.