Tempo Dokumentärfilmfestival budar över ett ex av ”Taqwacore: The birth of islam punk”. Intressant, välgjord – och äcklig. Det här är en lika orimlig företeelse som kristen black metal eller judisk hardcore. The crossover that should not be.
Den sanna historien lyder som följer: En amerikansk konvertit skriver en skönlitterär bok, som heter just ”Taqwacore”, om troende muslimer som spelar i punkband och lever rövare. Han börjar få brev från kids som är just islamic punkrock warriors. Voliá – en scen är född.
Författaren åker ut på turné med några av dessa kids och deras band. Vi får se dem spela medioker skapunk om att sharia behövs i USA. Vi får se dem nekas spelningar på grund av islamofobiska jänkare. Vi får se dem nekas spelningar på muslimska mässor då kvinnor som sjunger är strängeligen förbjudet.
Vi får se övre medelklasspojkar slå sönder gitarrer. Vi får se övre medelklasspojkar krocka pappas bil, bara så där. Vi får se övre medelklasspojkar åka hem till Pakistan för att spela islamistpunk i ett islamiskt land, för att sedan mest röka kopiösa mängder hasch.
Äcklande. Rent ut sagt äcklande. De springer omkring i tröjor med Amebix och Nausea, bär Inepsy-patchar och fattar absolut ingenting. ”No gods no masters”? Not bloody likely. Stridsrop som ”Mohammed was a punkrocker” får mig att se lika tvärilsket rött som när Gud-kramare försöker hävda att Jesus var en förste punkaren (eller hippien, eller hårdrockaren, för den delen).
”Allah Allah/Gud så bra/Islam islam/Det är tron hela dan”
Ah. Rövsvett. Så bra, så rätt.
På filmens hemsida säger de så här:
”I don’t understand it, but the Swedes love us! We’ve played at Gottenburg, this festival and the upcoming Tempo Film Festival. I may not understand where all this love comes from, but to the people of Sweden – we love you too. ”
Nej, jag älskar er inte.
Jag vill att ni upphör med er skändliga subkulturella avrättning.
Inlägg
.jpg)
11 kommentarer:
Jaha. For andra gangen denna manad citerar jag fran en gammel brevkamrat's forum post.
Hey, this is Marwan from Al-Thawra. I'm just coming to clear this up, because this seems to be a problem we keep having... And, I also want to thank both CrustyBeckham and Desmond for defending us.
Here's the deal... When we started the band, we didn't know that Taqwacore existed. We had been working with a running concept of mixing Mid-Eastern conceptual, rhythmical, and modal elements into an experimental brand of crust and doom. Content-wise the music has always been pretty straight-forward Anarcho-punk, although the lyrics were initially pretty exclusively in Arabic, and they were done from an Arab-American point-of-view. In Taqwacore, we found a space where we found like-minded individuals going through similar identity crises of being from a background considered to be Public Enemy no. 1 in the post-9-11 world, but more importantly, a place where people could identify with what we're doing musically. In fact, our content has never been religious at all (Except a very early song in which I basically shit all over the Islamic clergy "ulama").
And while our content has never been Islamic per se, some of our more recent songs have been informed by some elements of Sufi mysticism (like the destruction of the ego, seeing others as a mirror into traits in yourself, emphasis on metaphor/allegory, etc.), and especially Sufi poetry. All of these elements, however, are used as ways to talk about intentions and a way to view yourself in a socio-political context, but NOT in a religious context.
As far as the Taqwacore movement is concerned, I think the FAQ from the Taqwacore webzine (http://taqwacore.wordpress.com) pretty much says it all:
Q. Is taqwacore religious music?
A. Taqwacore does not endorse any specific religious ideology. Taqwacore only represents a safe space for free expression. There are no standards of faith or practice. Taqwacore includes believers, atheists, and everyone in between, as well as artists and friends from non-Muslim backgrounds who identify with taqwacore on a personal or political level.
Q. So this isn’t like Christian rock?
A. No. No it is not.
Q. What does it mean to be a Muslim punk rocker in post-9/11 America?
A. Go fuck yourself.
I do find it interesting that people (not you specifically) have a hard time separating Arabs from Islam (60% of Arab-Americans are Christian), and have a very monolithic, almost binary-like view of the Muslim world, as if there were no variation terms of belief, etc. This rather broad brushstroke of the media seems to be rubbing off on people and especially warping conceptions, and making it extremely difficult for those who don't fall into line with either the Western or Eastern (for lack of a better terms) cultural norms.
Las:
http://www.profaneexistence.org/community/viewtopic.php?f=3&t=17064&p=231823&hilit=Taqwacore#p231823
bra där, utan att ha sett filmen än...men jag hade vibbarna och känner ännu mer nu än för någon dag sen- de här skiter jag i
Jag vill dock se den.
Slobo: Har du sett filmen själv? Nu kan jag på rak arm inte säga vilket band som är din polares band i filmen. Men om jag säger så här: Om de är ett icke-religiöst ”straight-forward Anarcho-punk”-band så kanske de ska akta sig för att vara med i en film som heter ”The birth of punk islam” där loggan är en kille med tuppkam som sitter på en bönematta. Eller glida omkring i en turnébil med klistermärket ”I love islam”.
Helt seriöst, den där FAQ-grejen är skrattretande. Om du sett filmen är du blind om du anser att det är något annat än EXAKT SAMMA SAK som ”christian rock”. Fuck me, en bunt haschrökare som behöver gud som ursäkt för att så skrika ”BUSH IS A MOTHERFUCKER”.
Om det här hade varit en grupp katoliker som gled runt i Europa och predikade påvens beat och hälsade på i Vatikanen, då hade ingen tyckt att det var ok. Men nu bara för att de hörsammar en religion som härstammar från en region som USA behandlat som en askkopp de senaste 40 åren, då ska plötsligt Gud vara ok? Fuck that. Gud är aldrig ok.
”By stoking the revolution – against traditionalists in their own communities and against the clichés forced upon them from the outside – “we’re giving the finger to both sides,” says one Taqwacore. “Fuck you and fuck you.”
Nej. Fuck YOU.
Johan + Lukin: Den är sevärd, mest för att den är förvånansvärt välgjord och intressant. Sedan att jag tycker att den porträtterar en bunt mollusker, det är en annan femma.
Dock: Den är för lång. Det är ett skitlångt parti som bara är den där konvertitdåren som lallar runt i Pakistan och besöker moskéer och dyrkar gud till höger och vänster, får kredd från andra religiösa dårar som tycker islam är top notch.
Han är en vältalig jänkare som gjorde uppror mot sin nazistpappa genom att bli troende, och nu har han ångest för att han som 16-åring förklarade för sin mor att hon hamnar i helvetet för att hon dricker vin. Blow me.
With or without religion, you would have good people doing good things and evil people doing evil things. But for good people to do evil things, that takes religion.
– Steven Weinberg, quoted in The New York Times, April 20, 1999
Nu när debatten blossat upp.
Word up.
Men boken läser jag gärna.
Det här påminner en hel del om terrorist-hip-hoparen i Religulous som sjunger om att slänga ett bälte runt midjan och spränga sig själv och andra i bitar - som "bara ville ha en debatt", och som i samma veva förklarar att det är för enkelt att säga att mordhot inte är ok (och hänvisar till Rushdie-prylen)och att frågan behöver nyanseras. Eh? What the fucking fuck!
Nej jag har inte sett filmen. Dock tvivlar jag inte en sekund pa att min reaktion skulle vara liknande din om jag hade sett filmen... Speciellt om det ar sant som du skriver att "de spelar medioker skapunk om att sharia behövs i USA".
Men min poang var mer att vissa amerikanska punkband med medlemmar fran mellan-ostern kallas ratt eller fel for "taqwacore" nu fortiden. Men alla de banden ar inte religosa idioter eller tafatta medelklasspojkar som inte hajar Amebix...
A andra sidan undrar jag om inte din beskrivning ("De springer omkring i tröjor med Amebix och Nausea, bär Inepsy-patchar och fattar absolut ingenting") aven beskriver en hel del yngre "vanliga" punkband generellt...
Nu, så här dagen efter, då jag tänkt igenom filmen lite mer och läst lite mer så inser jag att du förmodligen har rätt. Den enda som uppvisar någon som helst gudstro är amerikanen som konverterat. Alla banden verkar använda islam som en beteckning på nationalitet/etnicitet, INTE som ett namn på gudstro. Så här i backspegeln så inser jag att de med största sannolikhet tror på gud ungefär lika mycket som jag. Ok, snäppet mer, men mest pga att de är uppfostrade i religiösa hem.
Vilken i sin tur är fucked up på ett helt annat sätt. Som om Anti Cimex skulle bli protestant punk eller Wretched bli catholic crust, bara för att banden kommer från Sverige respektive Italien. Bastard – buddha punk?
På det hela taget är det en jävla osund fixering vid nationell tillhörighet, gränser och hudfärg som känns extremt opunk. Vad hände med slagordet ”Gi Faen i Nasjonalitenten Din”?
Sedan har vi ju aspekten av den lesbiska tjejen i filmen, som claimar islam punk som sitt banner. Jag har skrivit mkt om homosexualitet och religion förut, mest när det gäller de svenska bögarna/flatorns meningslösa kamp för att få gifta sig i kyrkan och få guds godkännande. Jag kommer aldrig någonsin förstå varför någon anstränger sig så hårt för att tillhöra en klubb där 99% av medlemmarna anser att du kommer att brinna i helvetet för att du älskar en person av samma kön. En orimlig kamp.
Jag misstanker att filmenjavel talar i sensationella toner om de har banden, att band som egentligen inte spelar punk alls beskrivs som punk for att passa filmens tema och dess varre sa misstanker jag att filmen inte har sa mycket med "akta" DIY punk att gora. Dvs att det ar en film om icke-DIY-punk med icke-DIY-punkband bla bla bla. Far val ta och kolla pa filmenjaveln och se vad det ar for nan skit ha ha ha. Aterkommer med kommentarer om det behovs ;)
Forresten, det dar med identitetsfragan, dvs nationalitetsidentitetskiten. Jag tror att det kan vara lite mer komplext an vad du skrev. For taqwacore banden verkar det vara en fraga om hur de ser sig sjalvs som invandrare, eller kanske battre sagt andra eller tredje generationens invandrare.
Angaende nationalitetsfuckup sa far
du inte glomma titlen pa Anti-Cimex's forsta LP ha ha ha ;)
Och än en gång blir Göran Hägglund utnämnd till rebell av den här mannen:
http://skyttedal.blogspot.com/2010/02/lyssna-och-mys.html
Skicka en kommentar