tisdag 31 januari 2012

Sebastian Lindberg och Fredrik Lövhall på Chalmers kårtidning Tofsen: Vi älskar negerbollen – MEN DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET?!

Det vore förmätet av mig att låtsas vara någon sorts Saida. Men jag förutspår att Sebastian Lindbergs nästa krönika i Chalmers kårtidning Tofsen kommer att se ut som följer:

Första hälften: Stolt raljerande över alla som rasade mot hans förra krönika – DÄR HAN SA SÅNT MAN INTE FÅR SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET!!!

Andra hälften: Skarpslipad satir och vågad humor när Sebastian Lindberg tar bladet från munnen gällande en annan het, politiskt inkorrekt potatis: varför du inte får säga negerboll när du får säga vit choklad –FÖR DET FÅR MAN VÄL INTE PRATA OM I DET HÄR JÄVLA LANDET?!

Det blir lite rasande även denna gång.

Dock inte så mycket eftersom en majoritet av Sveriges befolkning håller med Sebastian Lindberg, där han slår från sitt hårt ansatta underläge.

Vi har trots allt ett politiskt parti i riksdagen som har denna tunga, viktiga fråga inskriven i sitt partiprogram.

Men eftersom det politiskt korrekta etablissemanget kontrollerar media och internet, kommer ändå Sebastian Lindberg utsättas för en hel del kritik för sin kärlek till negerbollen.


Och precis som nu kommer då Tofsens chefredaktör Fredrik Lövhall att fixa till hästsvansen, rätta till slipsen, knäppa västen och hälla upp en goood studentikos porter, och leverera följande brinnande försvar för yttrandefriheten:

”Det är problematiskt att folk tolkar det så här. Den här texten är för mig ofrånkomligen kraftigt ironiserande, det är olyckligt att folk tolkar det annorlunda.”

Fredrik Lövhall tar en klunk porter. Smackar eftertänksamt. Tittar reportern djupt in i ögonen och levererar dödsstöten rakt i strupen på alla politiskt korrekta kritiker:

”Syftet med att krönikan publicerades var för att den belyser en annan sida av dagens debatt. Kårtidningens åliggande är, enligt Chalmers studentkårs stadgar, bland annat att agera som ett granskande organ samt att skapa debatt.”

Ja, ungefär så här siar jag om att det kommer att gå till nästa gång Sebastian Lindberg och Fredrik Lövhall styr upp ett nytt nummer av Chalmers eminenta kårtidning Tofsen.

MEN DET FÅR JAG VÄL INTE SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET?!

Krossa basismen



Dagens undergångsspaning: två av apokalypsens ryttare har jag hittar här. Kan vi se till att rassla fram nummer tre och fyra också, så att vi kan sätta stopp för den här skändliga Verkligheten.



Soundtrack: "The hope" samt "Flesh addict" av Scuba, ty rocken äro död.

måndag 30 januari 2012

Sickening metamorphosis: Marcus Birro, is I

Jag fick min senaste krönika refuserad av Liljeholmen/Älvsjö, då den ”saknar lokal förankring”. Och med all rätt. Jag har aldrig varit så osäker på någon text jag skrivit. Den är med största sannolikhet, tja, helt vedervärdigt dålig. Löjeväckande. Provocerande urusel.

Kreativt skrivande I ain’t.

Betygen i min bekantskapskrets sträcker sig från det sämsta jag någonsin skrivit, till det bästa. ”Men jag förstår den inte, vad vill du säga, egentligen?”, lyder ett omdöme från en närstående.

Min vän South Park-Fredrik, som fått sitt smeknamn eftersom han är oerhört känslig gällande tv-serien ”South Park”, säger att han ibland får höra samma sak om sina krönikor. ”Allt behöver inte alltid ha en poäng, det är inte alltid du vill säga något”, brukar han svara på sådan kritik. ”Ibland räcker det bra att bara vilja underhålla i tre minuter.”

Och så är det även för mig denna gång – jag har faktiskt ingen som helst poäng. Tror jag. Förslag på syfte och mening tas tacksamt emot som kommentar. För nu publicerar jag krönikan, här, på internet. Där alla kan se dig misslyckas. Väl mött.

Telefonplan behöver Gud
När jag vaknade en morgon ur mina oroliga drömmar fann jag mig liggande i sängen förvandlad till Marcus Birro. Där jag låg på min nakna rygg lyfte jag en smula på huvuded, blickade nedåt mot fötterna och konstaterade att min första insikt var korrekt. Jag var en poet. Från Göteborg. Mina tankar, snabba som blixtar, skar omvärldens blasfemiska brus i strimlor. Jag måste ut. Jag måste skapa. Kärleken driver mig.

Svart kavaj, vit t-shirt, tonerna av Sisters of Mercy lovsjungandes läppstift på en cigarett – sedan är jag redo att möta hatet som samtiden kastar i mitt ansikte. Men min Gud är en mullrande urkraft, ingen ynklig homobög i läder. Tillsammans kan vi med kärlekens kraft besegra det svarta. Telefonplan behöver oss båda.

Men först måste jag äta så jag får kraft att frälsa. Och skapa. Och tycka. Och känna mig kränkt.

Ute på gatan är det halt. En råtta halkar längs trottoaren, precis som mina kritiker halkar in och ut ur moraliskt förfall när de tar hedern av mig på internet. De säger att jag inte kan ta kritik.

Jag gör ju inget annat.

Ah, Pizzeria Italia. Jag gillar Italien. Parmaskinka! Jag beställer, sätter mig ned, öppnar min dator. Inspirerad av gnagaren jag sett skriver jag snabbt 10 000 tecken om att de fega uslingar som attackerar min person inte ska tro att jag sänker mig till deras rännstensnivå. De är råttor, mina belackare. Pissråttor. Jag – och min Gud – står över förljugenhet och hatattacker. Det är råttorna och bögarna och abortläkarna som hamnar i helvetet. Inte jag.

Stärkt av Parmaskinkan och mitt nyförfattade kärleksmanifest lämnar jag pizzerian. Jag funderar på om jag ska stämma möte med Wayne Hussey, min gamle The Mission-idol som nu har mig som sin förebild. Valet 2012 rycker allt närmare. KD, som jag valde att inte leda, behöver stärkas. En slagkraftig kristen svartrocksbit kanske kan värva in de unga som redan charmats av Lisbeth Salanders gothstil? Inte en dum idé alls faktiskt.

Jag och han har jobbat ihop förr och min Gud (urkraft!) har inte protesterat än. Trots att Wayne dricker rödvin på turné och alltså bör stenas vid stadens port, det vill säga Hornstull.

Vi kan träffast på Smörgåshuset. De har också Parmaskinka. Viva Italia!

Sedan ser jag Konstfack på andra sidan gatan. Mitt humör förmörkas av åsynen av horornas högborg. Utbilda sig till konstnär, poet, artist, virtuos?! Barockt. Hela poetscenen rapar åt samma håll. Ingen ifrågasätter utan bara gör. Alla gör det för att alla andra gör det. Ingen tänker en egen tanke. Ingen står upp och frågar vad det är som händer.

Ingen, utom jag. Och Gud.

Konstfack, jag hatar dig. Med kärlek.

Sedan noterar jag att råttan jag tidigare sett blivit påkörd av en bil. Jag hör rytandet av den stora maskinen som redan hunnit svänga kring hörnet. Het metal, svart gummi, utplånad råtta. Det gör mig glad. Ondskans skadedjur är förintat medan jag står kvar, stärkt av min Gud och hans (ja, det är en vit heterokarl, fråga påven) evinnerliga kärlek.

Med den kärleken överlever jag er alla, era förbannat äckliga fähundar med ryggraderna fyllda av lögnens härskna var.

Är ni inte med mig är ni mot medeltiden.

Christoffer Röstlund Jonsson

Ytterligare referenser:

Soundtrack:

söndag 29 januari 2012

Kängad och sänkt i NOFO


Victims hade releasefest för sitt ett år gamla album igår på Kafé 44. Jag och Johan, en man som älskar att dubbelmercha med sina egna band men som har strålande musiksmak, spelade skivor i dj-båset.

Så här föll bilan:

Lynyrd Skynyrd: On the hunt
Mission of Burma: That’s how I escaped my certain fate
Richard Hell & The Voidoids: Blank generation
Macabre: Embalmer
Ramones: Somebody put something in my drink
Girlschool: Screaming blue murder
Bad Boo Band: Knulla i Bangkok
Coffins: Mortuary in darkness
Bad Religion: We're only gonna die
Loud Pipes: You got that right punk
Huvudtvätt: Huvudtvätt
Thin Lizzy: Soldier of fortune
The Angry Samoans: They saved Hitler’s cock
Mercyful Fate: Desecration of souls
Europe: Rock the night (Europechock!)
MC5: Looking at you
Reagan Youth: Reagan youth
Dischange: Victims of madness
The Dils: I hate the rich
Autopsy: Ridden with disease
Uriah Heep: Gypsy
Alice Cooper w/Axl, Slash, Izzy: Under my wheels
Discharge: Ain’t no feeble bastard
Motörhead: Stone deaf forever
Cro-Mags: We gotta know
Steve Jones: Silly thing
Metallica: Motörbreath
Carnivore: Word war III and IV
S.D.S: Cyber god
Arsedestroyer: Låt 1
Suicidal Tendencies: Possessed to skate
Ramones: We want the airwaves
Master: Funeral bitch
Driller Killer: From out of nowhere (Chippendale remix)
Poison Idea: Plastic bomb
Driller Killer: Skåneland
Bathory: Enter the eternal fire
Roky Erickson: Cold night for alligators
Lynyrd Skynyrd: The needle and the spoon
Ramones: I wanna live
Macabre: Hey Laurie Dann
Boyd Count: There goes the neighborhood
Guns N’ Roses: Ain’t it fun
Anti Cimex: Only in dreams
Loud Pipes: Charged me with murder
Nisses Nötter: Pissefjong
Motörhead: One track mind
Black Flag: Louie Louie (världens mest överskattade rockcover)
Mercyful Fate: Come to the sabbath
World Burns To Death: Come and see
AC/DC: Overdose
Mirror Snake: Your mind becomes you
Autopsy: Severed survival
Meat Loaf/Cheer: Dead ringer for love
Saxon: 747 (Strangers in the night)
GISM: Endless blockades for the pussyfooter
ZZ Top: Sharp dressed man
Deep Purple: Black night
Ramones: Poison heart
Steppenwolf: Born to be wild (rockchock!)
Girlschool: Race with the devil
Judas Priest: Desert plains
Ramones: My brain is hanging upside down
Carnivore: Armageddon
Alice Cooper: Bed of nails
ZZ Top: Sharp dressed man (Ja, igen. Fråga inte.)
Gang Green Alcohol
Guns N’ Roses: 14 years
The Devil’s Blood: It’s on (extatisk person frågar vad det är, säger att det låter som Roky Erickson.)
Hank Williams: Alone and forsaken
Sisters of Mercy: Lucretia
Bob Dylan: Masters of war

De fyra sista låtarna kan vara den sexigaste, deppigaste, mest hatfylla och nedpissade grandiosa finalen någonsin. Ärorikt. I övrigt kanske vi spårade ur med antalet Ramones-låtar.

Så här såg det ut efteråt.

Så här såg vi ut.

Och så här såg en svensk, en tysk och en britt ut om du begav dig ut på internationell punksafari på Kafé 44.

Soundtrack: ”A roar agitating violent age”, av och med Zouo.

Bandana for baby



Klart tjejen ska få sin första bandana redan efter en vecka.

Välkommen till världen, Bon.

fredag 27 januari 2012

Min mentala status och Verkligheten upplever sin kanske största slitning någonsin just nu, vol. 2



Alexander Fornell heter en man. Jag har inte en aning om vem han är. Men han går på Chalmers. Han läste nedanstående skarpslipade genusanalys och skickade ett sms till chefredaktören för kårtidningen. Ni ser fråga och svar ovan. Kul! Humor! Juh!

Kudos, Alexander!

Jag utgår från att nationalsocialismens alla miljoner offer uppskattar att Sebastian Lindberg jämför feminism med raslagar och koncentrationsläger. Smidigt och balanserat publicistiskt beslut av chefredaktören att publicera texten samma vecka som minnet av förintelsen högtidlighölls.

Stark tobak, indeed.

Efter något dåligt från Göteborg, nu något bra från Göteborg: Jag har fått en försmak på Bombus kommande inspelning, mixad av Fred Estby. Rotting Christ-fasonerna fortsätter. Mycket lovande.

Min mentala status och Verkligheten upplever sin kanske största slitning någonsin just nu


Uppdatering: Läs ovanstående höhöhökrönika som pdf på internet - här.

Om det inte vore för att Dan Park just blivit dömd, samt att krönikan innehåller på tok för många tecken och för lite nationalsocialistisk grafik, så skulle jag tro att detta är ett av hans konstverk. Men icke.

Detta är Verkligheten.

På Chalmers. Sverige. 2012. Där de uppfunnit tidsmaskinen.

Kudos till Lovisa som skickat plumpheten ur Chalmers kårtidning (januarinumret) till mig. Det måste var hur kul som helst att vara med i den studentkåren som kvinna.

onsdag 25 januari 2012

Still not ♥ing Kiss



Du vänder dig till en blogg vid namn I Just Can’t Hate Enough, och en man med siffror till namn, för att få ”intellektuellt utvecklande inlägg”?

Visst, med så grovt minus på IQ-kontot, kan jag förstår att den här texten framstår som en simpel who dunnit-krönika gällande sellout.

Jag har empati.

Så jag klappar på den mentala lådbilen, polerar ett extra varv med sämskinnet, och levererar ett stabilt musiktips till en före detta följare som jag lett vilse.

Är du med, Krille? Här kommer det:

Kiss.

Kiss är ett jättebra band som har producerat stabil pop/rock sedan Krimkriget rasade. De sjunger om att ligga med tjejer, snabba bilar (Vrooom! Vrooom!), feta bröst och, tja, att ligga med tjejer.

Riffen river skönt och basen rockar fett!

Sedan säljer Kiss häftiga grejer med sin logotyp på. Där kan du fynda ordentligt, Krille!

Du och Laila Bagge.

Och Kiss ligger med jättemånga tjejer, naturligtvis. Det är fränt.

Kiss alltså. Det bandet borde du verkligen lyssna på, Krille. Om de inte faller dig i smaken så släpper Mustasch ett nytt album nästa vecka.

Väl mött.

…i övrigt lyfter jag på hatten för den kanske mest groteska guilt by association-kopplingen någonsin, mellan mig och Begnt Ohlsson.

Kudos. Nu röster jag blått. Into the void.

Soundtrack: ”Tomb of internal winter”, av och med Lazarus Blackstar, ”Miasmal”, av och med Miasmal, ”Fuckin’ death”, av och med Death Strike.

”Bra där. Inga rövar, inga lik, inga spyor.”



Jag har Disneyfierats och får igenom en recension utan censur och/eller redigeringstorskning. På papper ovan. På internet – här.

tisdag 24 januari 2012

Nej. jag Googlar inte mig själv…

…dock ville jag försöka hitta en bild på mig i min L7-tröja. Jag vet att fotografiet existerar och att Matt Average tog det för tio år sedan. Hittade inte just den exakta bilden, men fann dessa.

Så unga och så olyckliga vi var.

Jag i min L7-tröja.


Mattias i sin Cause For Alarm-tröja.

Båda tagna av Matt Average.
The Smell, Los Angeles, Kalifornien, USA, 28 juni, 2002.

For the bears, not the business



Mer om björngalan där Ika och jag – a.k.a. Hot Metal/Methedrine – ska spela skivor hittar du på internet. Här. Det är en ganska, eh, stökig och burdus laguppställning i dj-båsen. En kväll att minnas.

…bäst är ändå att Cornelia trodde att vi skulle spela på någon sorts HBT-tillställning, när jag sa att vi blivit bokade till en ”stödfest för björnar. Hade i och för sig varit väldigt rimligt, men inte den här gången. Skyller på att hon precis börjat jobba med Pride.

måndag 23 januari 2012

Kängad och sänkt i SOFO



Nu på lördag spelar jag skivor på den här tillställningen. Mer info här. Det är i stort sett slutsålt men det kan finnas ett par biljetter kvar på Blue Fox. Skynda, fynda!

Sedan verkar det som att Ika och jag, a.k.a. Hot Metal and Methedrine, ska spela skivor på någon stödspelning för björnar på Slakthuset. Men det är nästa månad.

söndag 22 januari 2012

Refused are (fortfarande) fucking dead



Jag skrev några rader om ett killband som – vare sig jag vill det eller ej – betytt mer för mig och min uppväxt än de flesta andra killar.

Ni hittar texten på internet – här.

…och nu försöker jag skriva en krönika utifrån att jag är Marcus Birro, samtidigt som jag inser att jag tappat blocket där vi skrev ner alla låtar under gårdagens dj-massaker. Deppigt då det var ett pass på fyra timmar utan paus. Dock inte så deppigt som att någon klåfingrig bov avslutade kvällen med att stjäla Ikas telefon och Ipod. Lågt, ditt svin.

Men så här såg vi ut i alla fall.

Förfest i (o)rimligt sällskap hos Björn.

Underfest ett av Kristofer. Kudos.

Underfest två av Lisa. Kudos.

Modeförebild: Ultima Thule går med i Guardian Angels på sjuttiotalet.

lördag 21 januari 2012

Hot metal and methedrine

Som sagt. Ika och jag spelar skivor ikväll på Bar Brooklyn, 23-03. Jag funderar på att köra varannan damernas – varannan Sisters of Mercy.

För er som vill ha längre framförhållning, rekommenderar jag den här konserten som jag inte har det minsta med att göra:


Så här gick det senast Satan var i Sundbyberg.

torsdag 19 januari 2012

”Together we’ll fuck the post”


Får hem de senaste månadernas mest hajpade gubbcore i bredvlådan. Stor lycka. Dock kort. När jag lägger den på tallriken visar det sig att postverket warpat den bortom all sans.

De sju spåren, som klockar in på cirka två minuter totalt, låter som en italiensk lyxjolle på glid och i akut sjönöd. Det kränger och svänger och gungar på helt fel ställen. Sjösjuka, post-haste! Deppigt.


Försök själv ta kort på en vind viny. Notera gästspel av kulturvänster.

Istället lyssnar jag på Bomb The Bass. Älskar John Carpenter.

Punk w Lublinie


Alltid dessa tråkiga människor på sidan om som förstör livefoton.

För många år sedan var jag med i ett band som gjorde en turné i Polen. Ett roligt minne för livet. Inte minst för att jag på något anarkisthak serverades den värsta mat jag någonsin försökt äta: en soptunnegryta bestående av ris, potatis, pasta och rädisor. Inget mer. Sedan slogs jag med ett skinhead. Good times.

Nu dyker det upp ett brev från Micke Bubbelvatten, vår man i Polen. Han berättar att klubben där vi spelade i Lublin – Tektura – är nedläggningshotad och de har tryckt upp supporttröjor.

Och se, där är jag och Amyl nere till vänster:

En smula uppvinklat noterar jag att de lyckas klämma in fler kvinnor på en t-shirt, än Sweden Rock Festival lyckas boka på alla sina scener.

Länkar för de som vill stötta de polska punkarna:

Beställa t-shirt: kontroll83SNABELFUCKINGAgmail.com

Micke Bubbelvatten rapporterar att dagsläget ser ut så här:

1. we met our city president (kind of mayor) and unfortunately we are going to lose this building, he's selling the whole area (a small hill of 3 100 year ols villas, one of which is our venue). But it might take a while, maybe even a year...
2. he offered us some building on the city outskirts, in bad neighbourhoods - we said no.
3. because Lublin was running for European Capital of Culture 2016 and Tektura was promoted in the application for this (we lost with Wroclaw) - but Lublin still wants to become more cultural and we took advantage of it. So now the city president told us that if we have a good plan - we might get a building closer to the city centre.
We might. We’ll see...”

I övrigt bör alla kolla in de band Bubblet spelar i, ty de äro båda helt fantastiskt bra. Alert! Alert! heter ett, Knife In The Leg heter ett annat.

Ljud och rörlig bild från Tektura, Lublin, Polen, 2007:


Jävla öronproppar att förstöra när jag vråljazzar på bild.

onsdag 18 januari 2012

Funeral Birro

Jag visste det.

Jag visste att den här dagen skulle infinna sig.

Dagen då ortodoxt satanstroende black metal och Marcus Birro helt plötsligt skulle stå på samma sida i kampen mot all rimlig godhet och medmänsklighet.

Detta kan vara den näst lyckligaste dagen i hela mitt liv.



"Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft."

Ge mig mer Birro. Ge mig för fan!

Foucault FTW: Marcus Birro gråtrunkar upp sin patriarkala förtryckarkuk till ståfräs i DN

Prostitution > otrohet



Hallå, Verkligheten och den mentala lådbild du färdas i.

Ännu en dag du inleder med att få mig att vilja svepa in dig i en slöja av senapsgas.

Uppdatering: nu önskar jag även senapsgasa internet – här.

Primalskriksterapi för bredbent manlighet



Jag recenserar hårdrock. På papper ovan. På internet - här. Vi tar en rimlighetens musikvideo på det.

måndag 16 januari 2012

Jag kommer inte på en enda fyndig rubrik här, med eller utan sälkoppling



Döden avbryts för en kungörelse:

Nu på lördagen den tjugoförsta januari spelar Ika skivor på Bar Brooklyn. Jag är hennes "feat." och kommer också att välja musik.

Av barchefen Jonas - en före detta rockstjärna som beskrivit mig som "en synnerligen välbehållen sjuttiosjua" - har vi fått fullständigt fria händer att skämma ut oss.

Jag och Ika får spela exakt vad vi vill exakt hur högt vi vill och får bli exakt hur fulla vi vill. Stark tobak. Kvällen kan sluta hur som helst. Ni har varnats.

Och nu något av det värsta jag vet: bloggursäkter.

IJCHE har gått från etthundratrettioåtta inlägg i veckan till, tja, tre. Förklaringarna till detta är många. Eller, egentligen inte alls många. Men det lät bättre än att säga "jag är en humörstyrd känslomänniska utan komplexa orsaker bakom mitt agerande".

Jag har blivit förälskad i den industriella amfetaminsnabbheten i Twitter. Där förbrukas stora delar av min obetalda skaparglädje.

Jag befinner mig i någon typ av svacka/sinnesfrid där nästan all kreativitet som inte genererar inkomst, dött en sorglig sotdöd. Förmodligen betyder det att jag blivit än mer borgerlig.

Och det är väl gott så.

Men grundsyftet när jag startade IJCHE för över tre år sedan var hat och bitterhet och ilska och rasande och åsikter, åsikter, åsikter. Om allt och alla. Hela tiden, dygnet runt. Just nu har jag inte den kreativa drivkraften att tycka till och hata fullt lika mycket som förr, om jag inte får betalt för det.

Det har lett till att IJCHE till stora delar blivit någon sorts ofrivillig livsstilsblogg.

Jag och min familj, jag och mina vänner på krogen, jag på VIP-fyllor, jag på konsert, jag på barnkalas, jag sieg heilande på någon annans familjefoton på ett barnkalas, jag och mina nya skivor, jag och mina betalda recensioner och krönikor, jag och mitt jobb, jag och mina nya Massacre-mjukisshorts, jag och Carola. En glorifierad Facebooksida med svajig besöksstatistik.

Och det var inte riktigt så det var tänkt i begynnelsen.

Så, vad ska jag göra? Skita i skiten helt eller bara tuffa på med livsstilen och gullandet och strunta i klick och prestationsångest och hoppas att hatet återvänder?



...och där kom jag ut som krisande i bloggosfären. Värdigt.

torsdag 12 januari 2012

Fashion - from beyond vol. 2

Min hemlige välgörare hör av sig och berättar Massacre-mjukisshortsens historia:

"De tågluffade en gång, men utöver det har de bara vilat i en låda tillsammans med en likaledes obegriplig Immolation-tisha. De köptes direkt ur Kam Lees hand på Valvet i Gbg '91.

Troligtvis ett ganska speciellt gig för Kam - så fort han närmade sig scenkanten stod Onkel där och tog honom på kuken. Under HELA spelningen. Och - ja. Kam hade så klart bara mjukisshorts på sig.

Be Cornelia om ursäkt från mig."

onsdag 11 januari 2012

Fashion – from beyond



Det dyker upp ett anonymt paket från en läsare. Med ett par shorts. Direkt från nittiotalet. Vet inte vad jag ska säga. Tårögd. Kudos.

Jag: Holy. Shit. De är typ helt oanvända.
Cornelia: Undrar varför.
Jag: Kan inte fatta att någon skänker bort de här!
Cornelia: Nej. Det är bortom obegripligt.

Givetvis är det mjukisbyxkvalitet. Vad annars?



Beyond.

Hej då, svenska utsikt



Idag skriver jag sjuhundrafyrtiofem tecken om Charles Bronsonesque feministmusik. På papper ovan, på internet - här.

I lördags skrev jag tvåtusenfemhundra tecken om att människor som värnar om sin egen utsikt är egoistiska as. Tyvärr fick jag aldrig det papperet i brevlådan. Deppigt.

Men mina tecken finns på internet - här.

...upptäcker prick nu att min förra krönika slagit rekord i kommentarer. Med Liljeholmen/Älvsjö-mått mätt. Men ändå. Så går det när du namndroppar Pär Ström, då rasslar det till!

Läs - här.

In i mörkret.

onsdag 4 januari 2012

Varje gång jag tror vi tar ett steg framåt, tar vi 138 steg bakåt



Väntar spänt på att få reda på vem som korats till den hetaste mannen inom metal. Jaså, vad säger du? Männen är normen inom musik och behöver inte graderas utefter sitt kön? Och de få kvinnor som rullar inom de extrema subkulturerna ses som exotiska kuttersmycken, inte som seriös musiker?

Jaha. Vem hade kunnat tro det?

Kudos till DJP för länk.

söndag 1 januari 2012

We rule you, we fool you, we do Krokodil for you


Cornelia, Linda, Fredrik, Kristofer. Just utanför bild: Bianca Bulldozer, Olivia Obliteration, Promoe.

Kartellen träffas och beslutar om de två mest definierande ögonblicken i Stockholms innekretsar de senaste tio åren. Varsågod.

#1. 2002. En känd mediaprofil röker PCP med Andrew W.K.:s kompband. Tio år senare tittar landets rockjournalister tillbaka och undrar hur i helvete de alla kunde kröna en amerikansk Magnus Uggla-kopia till den hetaste skiten sedan den hetaste skiten. Att det var första – och än så länge det enda kända – tillfället som det röktes PCP i Stockholms innekretsar, står dock orubbat kvar som en monumental och ornamental händelse i vår samtid.

#2. 2011. Sebastian Suarez-Golborne, ansedd som Sveriges bästa taktmixare, spelar skivor på restaurang 1900. Han spelar sextio minuter högerreaktionär, nyföddkristen, patriotisk, överproducerad, miljonsäljande amerikansk mainstreamcountry. Alla hatar det. Men detta har aldrig tidigare gjorts i Stockholms innekretsar och anses därför vara epokavgörande.

Vad vi ser fram emot för milstolpe under 2012:

Fireball ersätts av Krokodil, en ny superobskyr rysk drog som beskrivs som ett mycket, mycket billigare heroin. Krokodil injiceras och äter upp huden på brukaren, vars livslängd brukar beräknas till två, tre år. Amputation av kroppsdelar på grund av kallbrand är mycket vanligt.

Oklart vad fördelarna är.

Introduktionen i Stockholms innekretsar gör att inom två år står en enarmad Nöjesguidenreporter på Kåken och spelar Eric Saade-remixar (utan att taktmixa). Detta har aldrig förut gjorts i just Stockholms innekretsar och anses därför vara fullständigt avantgardistiskt.

Slut på protokoll.

Relevant svensk protestlyrik

2011 var too extreme
2012 blir too extremare

Noterar att mitt egenhändigt skapade (nåja…) favorituttryck tagit sig in i tvåan på en känd sociala medier/genusvetar-profils lista. Skåda – här.