Jag kom till T-centralen – och fick vända. 5 000 människor packade som sillar på Plattan i kombination med barnvagn är helt klart inte ett bra system. Erik och Maja, på plats på gräddhyllan, bidrar med foto. Läs mer här.
I bakhuvudet funderar jag på hur många röstskolkare som trängs där på Sergels torg just nu i denna sekund.
Här vill jag poängtera en sak. Ilskan över Sverigedemokraterna är, om än förståelig, väl hätsk. Visst, de är motbjudande och deras svenskhets står mig upp i halsen. Jag är brydd, givetvis, men inte oroad. Ingen kommer att samarbeta med dem. Inte ett enda av deras förslag kommer att vinna gehör. Stoppa all invandring ? Troligt.
Här kan ni läsa en intervju med ett av SD:s toppnamn. Beklämmande dumhet. Den snubben lär inte ens släppas i närheten av riksdagens städskrubb, än mindre några tunga beslut.
Vad jag däremot är oroad över är fyra år till under Alliansens välde. Där är jag, helt ärligt, livrädd. Jag kysser min leende ”Don’t worry, be happy”-medaljong, som dinglar kring halsen bredvid rakbladet, och hoppas att jag och mina kära inte blir allvarligt sjuka. Då blir det nästa station Pappkartong på gatan, ändhållplats, avstigning för samtliga.
Tut-tut.
För om den här människan inte är arbetsoförmögen, vem är det då?
”But the wormwood in the air left a bitter taste in my mouth/So I drink to our legacy/Take the poison or starve/I kiss my love with strontium lips/And then I kiss my ass goodbye”