fredag 19 september 2008

Jens Rens rules maaan!


Ikväll antar jag att alla i hela Sthlm ska på det här. DZ + Joel Borgs marknadsföringsgeni + två dagars hype i DN + 50% Refused = utsålt. Tack och lov kan jag fortfarande fixa gästlista, trots att jag numera är en nobody. Tack Niklas!
För att peppa spisade jag Step Forward, ett av Dennis tidigaste band, hela vägen till jobbet. Gruppen släppte två kassettdemos, ”I am me” och ”Does it make a difference?” 1989 respektive 1990, och räknas som förgrunden till det som kom att kallas Umeå Hardcore under nittiotalet. Bandets inflytande för stadens musikscen kan inte underskattas. Drygt tjugo år senare slår det mig hur otroligt tidlöst materialet är. Kanske inte varenda låt, men helheten. Riffen är på ytan simpla och rudimentära på ett sätt som bara väldigt unga, oerfarna människor kan spela dem, men vid en närmare granskning finns där arrangemangsmässiga knorrar som ger ett oanat djup. Kort sagt: detta är svinbra. Jag lär återvända till Step Forward mer i den här bloggen.
Dock kan inte den största äran tillfalla Dennis. Visst, stundom låter han som en väldigt, väldigt ung Roger Miret, men alla som följt hans karriär noga vet att han styrka ligger som underhållare, inte som vokalist. Nej. Step Forwards genialitet ligger i Jens ”Rens” Nordéns makalösa trumspel. Ikväll håller han takten i AC4 (kolla förresten vad mycket roligare det namnet blir om man länkar så här) och jag förväntar mig, precis som alltid, en fantastisk uppvisning i hardcoretrummor.
Ni förstår, Jens har inte utvecklats på 20 år. Han kan spela en enda sak, hardcore modell åttiotalets USA i 7 Seconds/Youth of Todays anda, men han har genom åren förfinat ett redan perfekt stuk till gudomlig standard. Jag hör att det är Jens. Det är svårt att säga exakt vad som är hans kännetecken. Jag lutar åt baskaggen, det märks direkt att det är denna norrlänning som trampar på pedalen, samt de blixtsnabba virvel/hi-hat-fillen.
Förutom AC4 spelar Jens även i Sveriges mest underskattade punkband The Vectors samt Regulations, som helt korrekt är skattade som ett av världens bästa nutida hardcoreband. Jag hade äran att spela med honom i E.T.A, och han står sig fortfarande som den bästa, tajtaste trummis jag någonsin haft i ryggen.

Jens Rens – I salute you!

1 kommentar:

The Fat Controller sa...

Har rätt ytliga kunskaper om det du skriver om, men blir genast intresserad och vill veta mer. Konstigt beröm kanske, men beröm likafullt! //Fattie