”Drop d-beat/Not bombs”

Enmansprojektet Electric Funeral serverar knappt lyssningsbart dammsugardistat oväsen. Jag fäster utropstecken vid två av texterna.

Först metakängandet i ”Make noise not war”, där raden ”We’re fucking ready for war/A distorted third world war” visar på genrens ambivalenta, livsviktiga kärleksförhållande till kärnvapen och krig.

Sedan hajkhajpen ”Up the nature”. Electric Funeral följer den för punkare obskyra naturstig som trampats upp av Darkthrone och deras ”Hiking metal punks”. Notera den värdeladdade symboliken i att återvända till naturen med en freestyle och inte en Ipod.

Dock förklarar begravningsbandets solofågel Jocke D-takt att Darkthrone-Fenriz är ”liiiiite mer hardcore när det kommer till att vara ute och fjällvandra. Han är ju fan ute varje helg. Jag är kanske ute en helg i månaden”.

Jag är aldrig ute. Hata skogen. Leve staden.

För övrigt har Electric Funeral spelat in en cover på Darkthrones ”Raised on rock”. Fenriz hörde inte vilken låt det var förrän ”efter andra refrängen”. Det är vad jag kallar FTW-distortion!

”Ge mig Stukabombplan och zombier!”

Postverket behandlar Telefonplan likt en lekplats för kungligheter, och skickar hit Sweden Rock Magazine #77 innan ens redaktionen fått den.

På sidan sextiofyra kan ni läsa min intervju med Electric Wizards Justin ”Jus” Oborn. Den ogenerat ordvitsiga rubriken kan jag inte ta åt mig äran för. Den granaten får Jonas Granvik slänga sig på.

Kudos, Göteborg FTW!

Som jag skrev tidigare har jag en hel del överblivet material från intervjun. Då dokumentet verkar ha överlevt mitt hårddiskharmageddon kommer jag varåt det lider att köra ut lite fräcka citat här på bloggen.

Och på sidan tio ställer jag ut en mycket tvivelaktig spellista för allmänt beskådande. Hipsterhatt – på!

På plats ett ska det naturligtvis stå att bandet heter Gang Green och låten heter ”Alcohol”, inget annat. Beklagar fadäsen. När trycksvärtan väl torkat på era små syltfingrar, kommer den digitala versionen av listan att ligga här.

Det lustiga är att jag fick kriga in Amebix då det inte är historiskt godkänd Sweden Rock-musik. Sedan på sidan fyrtiotvå syns de här välekiperade nittiotalsikonerna:

Ah, genreindelandets outsinliga livsironi.

Some kind of bootleg

Ett besök på Åhléns vid Skanstull, och dess bok/skivavdelning, kan ge mycket lärdom.

English on the back…

…swift Google translate on the front. Chi ching!

Sedan de bästa disclaimers jag någonsin sett.

Soundtrack: ”As prisoner of state”, Riistetyt, gul vinyl.

Pulk-o-crusto existence

Olivia Obliteration har fått sin första pulka.

Tack till Blindead för det magnifika Warcollapse-klistermärket. Booze, violence and misery – ut i backen!

Soundtrack: ”Pulkvåld i Bräntisbacken”, Kriminell Karamell och Metallicas ”Trapped under ice”.

Lena Andersson: Fuck me and marry me young, vol. #138

”Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar.

Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.”

Jag. Älskar. Lena. Andersson.

För övrigt kan jag meddela att Motörhead-vinet är lustfyllt och väldigt lättdrucket, och sålunda en rejäl kvinnofälla. När lådversionen kommer går det käpprätt åt helvete.

Motörböx now.

”Likbilen är svart”

Om du vill läsa mer om Ika och hennes Hall of femmes-hellions, har DN en stort artikel i dagens kulturblad. Kudos – igen!

Nedan ser ni en av böckerna på Rum för barn efter att Olivia Obliteration manglat på med lite retroaktiv grafisk formgivning.



Lysande barnbokstext med subkulturell ringmärkning: ”Många killar och tjejer klär sig helt i svart. Kanske är det för att svart är tufft och lite farligt.”

Soundtrack: ”Thrash ’em all”, Razors Edge. ”It’s one and only hard core thrash rock!! We are not fuckin’ – same bands–!! Fuck off!! All fuckin’ tunes shout, mosh & dive” Geni. Rakt av.

”A kid who tells on another kid is a dead kid”

Tävlingen är avgjord. Vinnare av var sitt stycke frikyrklig grindcorevinyl är Mattias och Joakim. Gratulerar och kudos!

Svaret är som sagt ”Nation of finks” med Poison Idea, från skivan ”Feel the darkness” (1990), en konspirationsteoretisk text som är så paranoid att den tydligen inte existerar på internet. Nu gör den det.

When I was young I had one law
Be quiet about the things I saw
A kid who tells on another kid is a dead kid

It’s a sad, sorry, fucking day
Things have changed, it’s another way
When you have to watch what you say

Can’t speak out, your phone us bugged
Can’t fight back, they keep us drugged
Land of the free, that’s what you think
Home of the slaves, nation of finks

The walls have ears, the hills have eyes
A polygraph will show your lies
Get parole or lose your soul

Strong people of immoral sin
Don’t let your better judgement win
Pick uot the phone and turn them in

Surveilance of the fittest
I don’t need a reason to commit this treason
I don’t need an excuse when my neck’s in the noose
We will be at ease, let us live how we please
All we want to be is to stand tall and free

Now as a man, one rule for me
Be quite about the things I see
A man who tells on another man is a dead man

Solot vid 1.04 – fy helvete! Go Pig, go! När jag dör, ska ”Feel the darkness”-vinylen rullas ihop som en tidning och köras in i min likslappa, välbalsamerade röv innan jag kremeras.

Som Manuela mycket riktigt påpekade bland kommentarerna, härstammar originalcitatet från ”Over the edge” (1979). Damer, herrar, hundar – Matt Dillon som ung rebell:

Och när vi ändå är inne på edge:

Slayer dånar, sotarmössan sitter som den ska, denimvästen är utanpå skinnjackan. Keanu Reeves och Crispin Gover är åttiotalssex. Mumma!

En sista edge:

Orimligt att jag en gång släppte det här bandet.

Soundtrack: ”Murder in a foreign place”, M.I.A..

En uttråkad hemmapappa går på Riche, umgås med likasinnade, klättrar i hierarkin och får de fördomar han lever för bekräftade

Min vän Ika (tredje från vänster) har har varit med och skrivit en Hall of Femmes-bok, som firades med en släppfest igår. Det är en serie böcker som hyllar kvinnor som slagit sig fram som art directors och grafiska designer. Med andra ord – inte min scen. Ikas bidrag är en intervju med en tant vid namn Lillian Bassman. Jag har aldrig hört talas om henne, men tydligen är hon en monumental och ornamental scenester inom grafisk design-scenen. Kudos, din gamla gubbkärring.

Jag förstod absolut ingenting av diskussionen ni ser på bilden ovan. Tills igår trodde jag att grafiker och grafisk designer är samma yrke, vilket det tydligen inte är. Angela (andra från vänster) berättade i och för sig att när hon började sin utbildning till just grafisk designer, trodde hon att hon skulle sitta och skära ut bokstäver i plåt som en annan Johan Gutennberg. Det fick hon inte. Så jag är i gott sällskap.

Ah, I Just Can’t Hate Enoughs motto.

Sinnessjvkt trve necro kvlt.

Jag och Ika fortsatte till Riche för mitt livs andra besök på Stockholms hippaste hak. Där är det dyrare och ballare att bli full än på Arlanda.

I kön till baren står jag framför ett gäng unga afterworkslipovrar som pratar om att beställa in ett gäng hotshots, för det smakar ”niiiice”. Till vänster om mig häckar en kvartett unga blondiner som sitter och jämför stenarna på sina vigselringar. De är inte små. Bakom baren jobbar en gammal norrländsk indierock/postcore-stjärna. Allt är med andra ord precis som jag föreställde mig att det skulle vara på Riche.

Första två starkölen går på etthundratjugoåtta kronor. Andra duon landar på hundra kronor jämnt tack vare rabatt från postcoremusikern från Luleå. Det går bra nu. Jag rör mig uppåt i hierarkin.

Kanske för att Ika indignerat förklarade att jag är ”född PK”. Det gjorde hon strax efter att hon hotat att knivhugga mig om jag sa ”start tobak” eller ”kudos” en enda gång till.

Taken by toilet surprise! Den som designat herrtoaletten på Riche citerar en textrad från en av mina absoluta favoritgrupper. Först att sätta band och låt vinner en Carola Häggkvist/Caravan Kids-singel.

Lämna svar som kommentar. Go!

Barnfri vardag: En odyssé i promille och ragg

En dag utan barn och utanför hemmets fyra väggar, innebär en ”Mad men”-liknande lunch med margarita i näven och en ny t-shirt från Venom på kroppen. Älska livet, Texas Burger FTW!


Jag köper in mig i Jonas laddning med limiterat Motörhead-vin. Bokstavligen tre sekunder efter att han betalat för lådan, ser Lemmys rödtjut till att han får ragg vid Systembolagets kassa.

En silverrävig, kortklippt Tiina Rosenberg-kopia visar stort intresse för såväl vinet som Jonas. Gilla!


Beställningssortiment – tomt. Tusen lådor Motörhead-vin sålde slut på några dagar. Dock verkar det som att varan kommer att hamna permanent på Systembolagets hyllor i framtiden. Gilla! Tror jag. Jag har inte smakat det än.

Soundtrack: ”Altars of madness”, Morbid Angel.

Pink war (all the time)

2 x rimliga insändare.

Jag och Cornelia och jag och Fredrik pratar ofta om det rosa kriget. Jag och Fredrik är hardcoremotståndare till den färgkodade genusfällan som de små blöjpaketen tvingas in i från sekund ett. Det slår helt slint i våra skallar så fort det kommer på tal.

Gah! Gah! Gaaah! Fuck you pink, fuck you to the death, in the eye!

Cornelia bekämpar blått är för kukar, rosa är för fittor-resonemanget vareviga dag i sitt yrkesliv. Så visst, även hon är en motståndare. Men Cornelia är även den vettigaste och mest balanserade av oss. Hon konstaterar alltid krasst att ”det är bara en färg, den blir vad ni och omgivningen gör den till”.

Och se, det stämmer!


Crustfåglar – check.
Stridsvagnar – check.
Stridshelikoptrar – check.
Kängkorrekt estetik i form av gasmask – check.


Och en ubåt! Jag älskar ubåtar! Ett underbart plagg.

Kudos till Väx upp! för det smidiga bytet. DIY or die.


Krigsförklaring samt fredsfördrag i ett.

Soundtrack: ”Diabolical desecration”, Bewitched.

Trve story: 1998 bytte jag mitt exemplar av Mercyful Fates ”Don’t break the oath” mot Bewitcheds ”Hell comes to Essen” (bildskiva, 666 exemplar) med gruppens frontman Vargher. Ett be-fucking-yond orimligt dåligt byte för mig. Visserligen har jag en vän som bytte Hellacopters fem första singlar mot en Ignite-cd, men ändå. Det svider.

Om Stark Tobak var namnet på en rubriksättare…

…skulle alla rubriker se ut så här.

Q: Wildness? A: Perversion!

Min barnfria vardag (mer om det senare) kulminerar i nattliga, hysteriska skrattanfall kring Mattias bord. Orsak: Mortuary Drape.

Jag lyssnade extreeemt mycket på min kassettkopierade upplaga av ”Into the drape” när den kom i början av nittiotalet. Och jo tack, den står sig fortfarande ypperligt. ”Mother” och ”Vengeance from beyond” är… Eh, beyond strålande.

Men med den superlimiterade återutgåvan av ”Secret sudaria” framför mig, blir det plågsamt uppenbart varför det är fullständigt omöjligt att parodiera black metal. ”This is Satanic Tap” är och förblir en våt dröm för alla oss älskare av satir.

Längst till vänster på bilden syns världens ledsnaste panda. Längst till höger sitter en maoristatist från ”Krigarens själ”, utlånad till ”Shaft”. I mitten stoltserar minstrelscenens James Cameron-avatar. Och gruppens ”hate and death”-lista är skriven på oklanderlig Google translate-engelska med meningar som ”they draw shit on your face”.

Världens främsta manusförfattare och satiriker kan inte toppa det här. Verkligheten vinner. Varje gång.

Till och med de briljant svartsynta komikerna i Killinggänget insåg sina begränsningar, och gav upp. Mot slutet av nittiotalet inspirerade ”Lords of chaos” Henrik Schyffert, Andres Lokko och Martin Luuk att börja spåna på en ”komedi i norsk black metal-miljö”.

En sorts ”Torsk på Burzum”, om du så vill.

De läste boken, såg konserter med Satyricon och Dimmu Borgir, men enligt Lokko kom de ”aldrig längre än till några inte helt lyckade sketcher som utspelade sig i en ALCRO-butik”.

Trve story.


Wildness Perversion: Trummor, sång samt historiens bästa alias.

”Now colluding ain’t easy but it’s necessary/So I’m chasin’ conspiracies like Tom chased Jerry”

”Men när man lyssnar på ledamoten i den islamiska republikens filminstitut, professor Hasan Bolkharis föredrag i iransk tv, där han hävdar att de tecknade figurerna Tom och Jerry ingår i en internationell judisk sammansvärjning, inser man att när det gäller konspirationsteorier har vansinnet inga gränser.”

Jackie Jakubowski skriver bra, smart och roligt i dagens DN. Hon sätter fingret exakt på den ömma punkt som gör att de flesta konspirationsteorier faller på sin egen orimlighet:

Om 9/11: ”Komplotten skulle också ha krävt hundratals medkonspiratörer som i snart tio år förblivit tysta: anhöriga till mullvadarna i Vita huset, militärer, anställda vid flygvapnets kommandocentraler, trafikkontrollanter vid flygplatser, tv-journalister, brandmän, poliser, sjukvårdspersonal med flera. Och framför allt skulle en sådan sammansvärjning kräva att de videoinspelningar med Usama bin Ladin och andra al-Qaidaledare, som skryter med den lyckade operationen, är fejkade. Eller att bin Ladin själv ingår i det amerikansk-israeliska ränkspelet.”

Precis. Skvaller är mänsklighetens opiumberikade livsluft. Om två personer inte kan behålla en hemlighet, hur ska en biljon glappkäftade personer kunna göra det?

Jag ler stort varje gång jag tänker på mitt och Cornelias besök på David Ray Griffin-föreläsningen. Här är mitt favoritminne:

Tv-intervju med dansk forskare som säger att han hittat spår av extremt sofistikerade sprängämnen i dammet efter WTC. På frågan om hur mycket som skulle krävas för att spränga hela rasket och få det att se ut som en olycka, höftar han utan att blinka och chansar på ”10 till 100 ton”. Sedan säger han att sprängningen var en oerhört – oerhört! – sofistikerad och intrikat precisionsmanöver. På frågan om hur någon kunnat smyga in ”10 till 100 ton” sprängmedel i 3 skyskrapor där det jobbar ca. 10 000 pers, svarar dansken kyligt ”det får du fråga bolagen som hade hand om säkerheten i husen, men själv skulle jag bara kört in det på stora pallar”.

Exakt där exploderade den fullpackade salen i en extatiskt jublande, vilt applåderande, svettstinkande, manlig massa.

Läs hela redogörelsen – här.


För de flesta med rimlig mental status är detta bevis på en olycksaligt döpt barnbok och/eller ett skruvat skämt. För en foliehatt är det bevis på att den evige juden kontrollerar allt. Rimligt.

Soundtrack: ”Survive” 7", Age.

”And many of us – probably most of us – think your religion fucks people up” vol. 3

”And many of us think your religion fucks people up” vol. 1
”And many of us think your religion fucks people up” vol. 2

Syn City:
”Titta, jag fick ett eget inlägg i din lilla blogg. Vad trevligt.

Du var på några möten hos ISKCON för att få gratis mat i din ungdom. Grattis. Det säger rätt mycket om vad du bygger din argumentation på.

Jag har debatterat en hel del på VoF, och för mig är ren skepsism möjligtvis en slags rationell ateism där man är skeptisk till allt. Humanisterna som rörelse är en avart från detta, en slags anti-religion som beter sig som en religion. Religion handlar inte bara om tron på övernaturliga väsen etc. Det handlar om att söka tillhörighet och identitet. Att som Humanisterna söka den tillhörigheterna genom att ha icke-kristna konfirmationsläger är trams och en slags religionskomplex.

Du är och förblir, en ganska underhållande, åsiktsmaskin. Emellanåt blir det rätt tydligt att det inte finns mycket mer än just så. Jag förstår varför du jobbar för aftonbladet men ändå kallar dig för punk.”

Nu får du ett andra. Ditt liv blir bara trevligare och trevligare.

För det första ser jag inte det här som argumentation. Jag ser detta som ett totalt förkastande och förlöjligande, rakt av. Hundra procent hån, om du så vill. Argumentera gör jag om saker som är på riktigt. Det vill säga: inte gud. Ungefär på samma sätt som jag inte argumenterar med en åttaåring som tror på tomten. Jag hånar dock inte en åttaåring då denne skulle bli ledsen och gråta. Det är onödigt. Tyvärr verkar det som att vuxna troende ofta tar till samma beteende så fort de ifrågasätts. Plus att de skriker högt om ”kränkning” och ”blasfemi” och ”hets mot folkgrupp”.

För det andra ser jag inga som helst fel med att bygga argumentation och förkastande på personliga upplevelser och erfarenheter. Hellre det är att bygga den på en hittepåbok som, tja, bhagavadgitan. Om dessa personliga erfarenheter skedde när jag var sexton istället för trettiotre, på vilket sätt är det relevant? Jag har stått stark och orubblig i min ateism sedan jag var tolv. ”Då byggde du ditt avståndstagande på hårdrockstexter din idiot”, säger du. ”Tja, vuxet folk bygger sin gudstro på bibeln eller koranen, vad tycker du känns mer rimligt, din röv”, säger jag. Bonus: Jag har genomgått svenska kyrkans konfirmation och har sålunda genomlidit många timmar av deras verklighetsfrämmande trams. Det kanske inte heller är relevant erfarenhet?

För det tredje är tydligen de åsikter som sprutar ur den här kvällspressmaskinen tillräckligt potenta och underbyggda, för att en mongoloid mollusk (ja, jag sa faktiskt mongoloid, ursäkta franskan alla trve mongolider, no offense) som du ska bemöda dig om att gå in och bemöta dem på min ”lilla blogg” (statistik uppe i högre hörnet). Om du tycker jag är ett tomt skal utan koll – varför bry dig? Om du däremot ska bråka med mig så får du ha annat att slänga i mitt ansikte än det yrke som sätter bröd på mitt bord.

För det fjärde bemötte du inget av det jag sa angående Humanisternas kamp för ett sekulärt samhälle där alla har rätt att tro och säga vad de vill. Du sa inget om friheten att få ifrågasätta sagoberättarna utan risk att åtalas för blasfemi. Det jag fick tillbaka var ”icke-kristna konfirmationsläger”, vilket jag kan hålla med om är en halvtramsig armbåge i sidan på kyrkan. Så – vem av oss är åsiktsmaskinen utan innehåll?

För det femte sätter Humanisterna inte upp livsregler. De hotar inte med ett evigt inferno om dessa regler inte följs. De för inte krig mot de två B:na: bögar och brudar. De moraliserar inte kring avvikande livsstilar. De skapar inte självmordsbombare. De bygger inte murar. De krigar inte om land. De dömer inte folk till döden. De orsakar inte död, lidande och fattigdom. De orsakar inte förföljelse. De orsakar inte förtryck. De hjälper inte till att sprida AIDS bortom all kontroll. På vilket sätt är de då en ”anti-religion som beter sig som en religion”?

För det sjätte, visst, underhåll mig. Sälj in Hare Krishna. Förklara för mig varför sexuell abstinens, patriarkal hierarki, strikta sociala regelverk, en rörelses totala kontroll över allt jag gör, manisk bön och att skippa lök i maten, ska förhindra att jag återföds som en sten i nästa liv. Eller, är sten kanske en bra återfödelse? Jag är dålig på det här.

Förklara gärna, du din apa i bastkjol. Jag är genuint intresserad.

Soundtrack: ”Crooked life/Straight world”, Trapdoor Fucking Exit.


”Titta! Färger! Jag kan se guds ansikte!”

Mina telefonkontakter: En karg och sparsmakat befolkad plats som skapar orimliga sängkamrater