Dåligt samvete är en bitch som är omöjlig att kämpa mot. I förrgår drabbades jag av en sådan nattsvart slägga rakt i skallen, svingad av denna bitch, att jag fick ta stöd för att inte säcka ihop.
Jag berövar min far sitt barnbarn.
Hela mitt liv har jag och Euler Bertelli haft en väl fungerande icke-relation. Han har alltid skitit i mig och jag har skitit i honom. Senast vi sågs, 2004 tror jag att det var, slutade det illa. Vi stod vid en pool i Araraquara mitt i natten, min dyngpackade far bar speedos och smockan hängde i luften. Släkten fick skilja oss åt och stämningen var allmänt jävla fucked up.
Att försöka lära känna min far i vuxen ålder var ett onödigt ont, ett misstag. På papperet är det en tonårings dröm att upptäcka att du kan supa och röka gräs med farsgubben utan problem. I verkligheten lämnar det bara en bitter baksmällesmak i munnen när du inser att det är den enda gemensamma grund ni har att bygga någon sorts far/son-relation på. Och den grunden är enbart på hans marker då jag inte är alkoholist. Återigen: Allmänt jävla fucked up.
Så, ingen mer kontakt och allt väl. Tills nu. Han har hört av sig till min mor och vill ha mitt nummer, då han känner på sig att han blivit farfar. Jag sa blankt nej. Inget gott kan komma av det. Jag – numera vi – har aldrig behövt honom så varför skulle det ändras bara för att Olivia finns? Mitt – numera vårt – liv är så bra just nu så varför skulle jag ens glänta på dörren till den allmänt jävla fucked up igen?
Ändå har skuldens hammare slagit till mig i huvudet och magen regelbundet de senaste veckorna. Jag målar upp en bild i mitt huvud av en ensam man i ett land långt bort. Han sitter med en flaska och gråter för att hans onda son inte tillåter honom någon kontakt med sitt barnbarn. Jag mår dåligt av den bilden.
Dels för att den är så fruktansvärt Ronnie Sandahl-ostigt gråtmild och wannabepoetiskt fylld med hönsskit att varje fiber i min kropp gör uppror. Och dels för att den inte är sann någonstans.
Men jag skickar bilder för att döda samvetet, denna socialt påtvingade uppfinning. Helvete, how can I make such a mistake?
Det här får jag ångra.
Soundtrack: ”Sabbath bloody sabbath” av Black Sabbath, ”The beating of the wings of destruction” av Crow.
Inlägg
9 kommentarer:
När han ser bilden på indianen inser han att ni inte har någonting gemensamt över huvud taget och framtida kontaktförsök undviks således effektivt. Listigt val av bild. Kudos, som ni säger.
Gick igenom samma veva nar jag blev pappa. Det gick sadar. Farsan och jag (och farsan och hans barnbarn) har fortfarande ingen relation att prata om. Gubbjavel. Kudos att du vagar skriver om det offentligt.
Tack.
"På papperet är det en tonårings dröm att upptäcka att du kan supa och röka gräs med farsgubben utan problem. I verkligheten lämnar det bara en bitter baksmällesmak i munnen när du inser att det är den enda gemensamma grund ni har att bygga någon sorts far/son-relation på."
Det vettigaste du skrivit på länge. Med facit i handen så kan jag ju lugnt påstå att det känns fel att det första jag och gubben skulle snacka om, om vi nu träffades efter många år, skulle vara just holk och gångna kriminella handlingar. Respekt för att du outar farsan. Alla borde spöa och outa sina farsor. Mycket förlösande.
//P.I.G.
Enda vettiga du någonsin skrivit. Stolt över dig för en gångs skull.
Jenny: vad menar du? det kan inte vara så elakt som jag tror att det är.
Cornelia: Men elakt, hur då? Jag försökte vara snäll. Fail på det också alltså. *tyst*
Det lät som att du tycker bilden var så hemsk att hans pappa aldrig kommer vilja ha kontakt mer.
Även om C inte vill ha kontakt så lät det väl magstarkt att han skulle valt en bild han tycker är misslyckad med flit.
Äh struntsamma, känsligt ämne.
Jag har erfarenhet från andra hållet. Min morfar var ett praktsvin när han levde. Min morsa sa mer eller mindre upp kontakten med honom och därmed fick jag aldrig träffa honom. Är stolt över min morsa att hon tog det beslutet. Vill jag träffa fulla svin så kan jag knalla ner till parkbänkarna i centrum.
Starkt att skriva om det!
Skicka en kommentar