”My name is called vodka/Sadistic, sacred whore”

En sprudlande barnfri Cornelia med damsällskapet Zandra. Den sistnämndas redogörelse för kvällen hittar du – här. Texten involverar uppkräkt Pucko.

De småbarnsföräldrar som tjatar om brist på egentid och livspussel med tusen bitar, samtidigt som de har hjälpsam släkt i samma stad – vänligen dö. Testa att jonglera vuxenumgänge med varandra och en krävande krabba, utan att ha tjänstvilliga föräldrar i samma riktnummer.

Där testas förhållandet.

Så när vi lyckas langa över Oliva Obliteration till Huddinge för en natt – inklusive hämtning och lämning – går jag och Cornelia loss. Vi bladar inte och ser Motörhead, som är i stan. Nej. Vi går på släppfest för Motörheads vodka på Stureplan. Rimligt.

Drinkbiljetterna regnade över oss rockjournalistiska mutkolvar. Shotsen dom togs.

Hur det smakade? Vodka är vodka är vodka och är lite finare hembränt, för att citera Grandén i Bombstrike. Behållningen låg i vännerna.

Till exempel ovanstående samling själlösa demoner utan ögon och med Satans hunger rytandes i hjärtat. Jag älskar dem alla.

Sedan gick vi på hemmafest där kameran la på en tjugo kilo på varje person. ”Jag är den smorde”, konstaterade Kristofer. ”Jag är evig”, konstaterade jag. Lika McNulty-rumlare med storhetsvansinne, leka bäst.

Idag äter vi skramlad tofu på vitt bröd, lyssnar på Black Hole och bär kläder från Pentagram. Kanske går vi också på vegansk julbord på Kokyo.