Poser disposer, vol. 2

Just ja. Igår debatterade jag hårdrock och politik i Sveriges Radio. Med Anders Tengner. Som sagt: jag har hittat kryphålet i Verkligheten.

Lyssna på internet – här.

Vecka: HARD CORE, en odysse i le gran final

Så vi lämnade bort Olivia Obliteration och ägnade natten åt Vecka: HARD CORE. Samt min favoritstil gällande fashionfascism – dubbla jackor och dubbla bandanas.



På Kafé 44 trängdes de som fortfarande är kids i hjärtat med de som är kids på riktigt. Spexandet på bild korsar dock alla generationsgränser.



Jag: Petri måste vara med på bilden. Han är den enda av oss som är en riktig arbetare.
Peter: Vad menar du?
Jag: Ja, du bokar band åt ett multinationellt dödskapitalistföretag. Jag är något sorts odefinierbart medialuder. Och du Maja…?
Maja: Jag jobbar på Gröna Lund!
Petri: Jag har byggt en karusell på Gröna Lund.

Och sedan gjorde Refused ytterligare en ohemlig hemlig spelning. Om det har det redan skrivits spaltmeter vid det här laget. Jag har inte mer att tillägga förutom att det givetvis var orimligt mycket bättre i Umeå.

Hard Core är alltid så mycket bättre i Umeå.

Ljudet på Debaser Medis igår var lågt, ack så lågt. Stod du inte prick mitt framför scenen målade Refused upp bilden av en vild liten mus som piper och rasar. Och jag måste erkänna att det är märkligt och… fel att se det här bandet sätta upp en mastig arenarockproduktion.

Men enligt PSL så tyckte jag tydligen att det var tillräckligt bra för stagedive och mosh.



I övrigt var kvällens höjdpunk när sångaren i Adept tackade mig för att jag kallat dem ”vandrande aborter” i det där inlägget då jag även beklagade Mats Drougges fortsatta existens.

Glad to be of service, dear sirs.

Det här är Johan Lindqvist. Han är är sångare i Nine. Manager åt Petter. Konnässör i valrossmustascher och fuck you-finger.



Att han och jag inte blev utslängda igår betyder bara en sak: vi har hittat kryphålet i Verkligheten.



Surfar runt. Över staketet. Sliter mig från vakterna. Upp och ut igen. Hela tiden iklädd dubbla jackor och dubbla bandanas. Håll stilen.

Roadburn 2012 tickets for sale

My friend is selling 2 x tickets to Roadburn festival 2012. No scam. No profit. She just can't go. Get in touch with me through email, adress under my profile, and I will hook you up.

Doom on.

Poser disposer

Idag på Aftonbladets kultursidor förklarar jag varför Timbro och KD är simpla posörer. På papper ovan. På internet - här. Vill du läsa artikeln som är upphov till allting, gör du det på internet - här.

Imorgon ska jag tydligen vara med i "Studio ett" i Sveriges radio för att prata om detta brännande, tunga ämne.



Dagens outfit: t-shirt från Anti Cimex, mössa från DC (staden), varsityjacka från Stadsmissionens nittiotal.

Det är ju trots allt Vecka: Hard Core.

”Does a bear crap in the woods and does the Pope crap on the dreams of 200 deaf communists?”?

En simpel, humoristiskt bloggstöld för att visa att ibland finns det inget annat botemedel mot gudstrons galenskap, än att skratta. Och skratta. Och håna. Och sedan skratta än mer. Skratta lungorna ur led.

You guys.

Originalartikel. Kudos.

En klassiker: Birro och påvens patriarkala förtryckarkuk.

Olivia Obliteration ♥ basismen

Efter två år i dvala har jag börjat värma upp basen för nästa veckas represa till Umeå Hard Core. Olivia Obliteration kräver att jag ska sjunga och spela en låt om Olivia Obliteration. Så då gör jag det.

Pumpar riffet till ”I wanna be your dog” och vråljazzar ”Olivia! Olivia! Olivia” med min bristfälliga röst. Typ. Men det duger inte för Olivia.

”Nej! Nej! Du måste sjunga Olivia häftig!”

Så då gör jag det istället. Harvar ”I wanna be your dog” och sjunger ”Olivia är häftig! Olivia är häftig!”. Typ.

Då blir hon syndigt glad, sitter i bascaset och sjunger med i texten om hur häftig hon själv är.

Jag byter låt. Spelar ”Degenerated” av Reagan Youth men fortsätter med samma text – den som prisar Olivias häftighet.

Då tappar hon intresset, pekar på tv-apparaten och säger ”det är pappa!”. På rutan syns kocken Alexander Nilsson.

Olivia är två och ett halvt år gammal.

Fin bas. Fint barn. Superbt basbarn.

Vecka: HARD CORE vol. 2

Bortsett från den ofrivilliga homoerotiska/heteronormativa ironin i bilden ovan, är detta en klanderfri trailer.

Subkulturell perfektion.



1.30 in. Jerry's Kids. Gah.

Vecka: HARD CORE

Look! Into the eyeees... of moshness!

Vi laddar hela veckan för fredagens moshbonanza på 44:an. På Twitter är det hashtaggen #veckaHARDCORE som gäller för härligt kuk/clitmätande ur skivbackarna.

För er som saknar biljett till helgen så ordnar Stockholm Straight Edge ytterligare en fest, precis kring kalenderknuten.



Förköp: Sound Pollution

The moral majority: not so much

En granne kommer fram till Cornelia ute på gården. Han berättar att han har varit på konferens med sitt jobb. Tema: "Etik och moral gällande barn i marknadsföring."

För att illustrera en vanlig svennefamilj använder föreläsaren en bild på just en vanlig svennefamilj, komplett med slipsar och kostymer och hela kalaset.

När föreläsaren ska visa en typiskt alternativ familj, använder han en bild på det här glada gänget:


Christoffer, Olivia, Cornelia.

Nej, det är inte just detta fotografi som används. Jag valde den här bilden för att jag tycker att den är fin, då Olivia är superung. Och för att jag inte vet exakt vilken av alla de hundratals bilder som publicerats i den här bloggen, som föreläsaren visade upp. Tydligen står vi framför en bokhylla. Go figure.

Jag är ingen stenhård fanatiker gällande upphovsrätt. Men det känns sådär att ett vinstdrivande företag säljer in föreläsningar där en bild på mig och min familj används, utan att vi får någon som helst ersättning.

Men ironin i att stjäla en privat bild för att använda i en föreläsning om etik och moral? Ovärderlig.

På tal om ovärderlig. På familjebilden ovan bär jag ett linne från Bombus. Jag fick det den tjugofemte juli 2009.

Idag ser det ut så här:



Dålig stil.

”You grew up fast, now you’ll die soon/I’ll never fucking be like you/You finish college, grab a wife/You’re dead before you’re 35”

Arbetskläder på, en helt vanlig knegardag på internet (mitt jobb).

På väg till jobbet springer jag på en före detta flickvän från sekelskiftet. Hon är snygg, proper, business. Strålar. Statsvetare. Jobbar med barns rättigheter, ”typ”.

Jag har stretchjeans, cowboyboots, denimväst med tygmärken från obskyra brasilianska death metal-band, t-shirt från Napalm Death, svart skinnjacka med nitar. Svettas floder efter förskolelämning. Bär en glasslåda med fryst linssoppa i en grön plastpåse från Systembolaget. Jobbar som någon sorts positivihalande apa inom mediavärlden.

Bidrar inte till att göra världen så mycket bättre.

Bortsett från det socialt obekväma med att stöta på någon som du delat känslor med – men inte haft kontakt med på över ett decennium – en terrortidig morgon på tunnelbanan, så känner jag mig oerhört omogen. Som att jag slösar bort mitt liv och borde växa upp.

Deppig och självförstörande känsla.

Med vänliga hälsningar,
35-åringen



Jag och Merkel på avslutningsfest på jobbet: nitade.

Club kid as fuck existence (in da squat)

Klubb då, i Bristols mest bortlimmade rivningskåk:

Crust nu, i Stockholms hippaste innerstadssfär:

Det tog bara cirka trettio år.

En industriell rättshaverist: tänk om Al Jourgensen kunde säga sitt om Slussen och tv-eken

Jag recenserar Ministrys nya skiva "Relapse" i Metro idag. På papper ovan. På internet - här.

Eftersom jag själv uppvisar latenta rättshaveristiska tendenser, skeppar jag ut den rätta versionen av recensionen här. Utan redigeringstorsk.

2 av 5
Ministry
Relapse
(AFM/Sound Pollution)
Nutida Ministry jäktar in Flashbackistan, mörkrets konspirerande hjärta. Där styr Mayafolkets undergångskalender, profiterande managers, knark, ett ockuperat Wall Street och korrupta politiker. Ändå vill rättshaveristen Al Jourgensen att vi ska värna systemet genom att – rösta! Förvirrande. Den vänsterrusiga rikemansrevolten är tonsatt med karakteristiskt industriell speed metal, som trots extrem intensitet pumpar trött. Al, seriöst: pensionsdags pronto.
Christoffer Röstlund

Bästa låt: ”Freefall”

”Pappa, du har en rrrrrrrrrrrrrrrumpa på tröjan!”

Ja, vad ska jag svara på det? Det är sant.

Det påminner mig om artikeln om hardcoreföräldrar i senaste Law & Order. Jag ombads att bidra till den men schabblade bort inspirationen i en crossover av tidsbrist och lättja.

Och vad ska jag säga om att vara hardcoreförälder?

Jag är en person, precis som dig. Fast jag har bättre saker för mig. Än att sitta runt och glo på pop-tv. Med min dotter breve. Och lära henne hur viktigt det är att vara populär. Se hur hennes självkänsla det förtär. Jag vill inte ens att hon ska känna till Eric Saade. Det är bra de’.

Läs spalten i mitten. Eric Saade fuckar upp ett barns hjärna mer än några slumpvis valda svordomar någonsin kan göra. Eller en stor röv på en militärgrön t-sthirt, för den delen.

…vilket påminner mig om när jag som väldigt ung man beställde en Moderat Likvidation-tröja från Dolores. På ryggen stod det ”kuknacke”, som sig bör på en Moderat Likvidation-tröja.

Mamma fann situationen opassande och ville inte ha den i sitt hem.

Så jag tvingade min bäste vän Fredrik att ringa Dolores och hävda att vi var tvungna att byta t-shirten då den var för liten. Mannen på andra sidan svarade ”men det är ju en XL, hur fet är din polare egentligen, är han med i Poison Idea?”.

Soundtrack: ”We have come for your children”, av och med Dead Boys.

Två rimliga skäl att förakta mänskligheten 2012

1. Tre helt vanliga, härliga svenska artonåriga män på tunnelbanan pratar om lördagskvällen. De var bara var ute efter att "knulla äckliga, villiga tjejer". En av killarna hade just legat med en tjej, "hon var så jävla packad att hon inte fattade någonting". Då kröp kille nummer två ner i sängen och smög in sina händer i hennes bh. "Fan, det var ju grymt gjort. Att du inte bara körde ner handen i hennes trosor, hon fattade ju inte ens att du var i sängen".

2.



Kan någon ge ett enda rimligt skäl till att inte hata alla med kuk?

Uppdatering: eftersom väldigt många sprider det här inlägget just nu, vill jag passa på att göra reklam för Stockhom Pride 2012. Se nya kampanjsidan på internet –här. Cornelia är en av de ansvariga. Kudos till henne.

Estelle, den förste posör vol. 2

Lägesrapport en vanlig livshatande måndag lyder som följer:

1. Jag har gått upp tre kilo och känner mig som en spärrballong fylld med senapsgas.

2. Det snöar.

3. Jag ser det här:



Lusten att hugga mig själv i ansiktet med en trasig flaska, är överväldigande. Jag skyller blodet på Verklighetens orimlighet.

Estelle, den förste posör vol. 1
Rockklassiker får mig att skänka bort allt jag äger

Tattoo fuck you

Någon gubbe, jag, Bläck, Cissi.

Igår var jag med i TV4 Nyhetsmorgon och pratade tatueringar. Det i sig är märkligt då jag är helt ointresserad av bläck under huden och hatar att prata om det. Jag har ett par tatueringar bara, men jag är inte i scenen. Följer inte med i trender, köper inte magasin, hänger inte på mässor, greppar inte lingot.

Liknelse: du kan äga ett par Doom-singlar utan att vara crust.

Men jag gillar Cissi och jag gillar att vara med i tv. Så varför inte? Nu blev det extremt kortlivat då det direktsända inslaget kapades efter trettio sekunder på grund av internets död. Jag och min nakna tuggummitatuerade rygg sänkte TV4.

All in a days work.

På nittiotalet i Umeå fanns det en tatuerare som vi kan kalla Goodsnake. Jag gick till honom, både när han satt hemma i ett kök och när han satt i studio. Han var billig – gott så.

Bland annat gjorde han mina fantastiska bengaliska tecken ovan, de som jag slagit fram i ett obskyrt lexikon på stadsbiblioteket. Det står ”skadad”. Den tomma solen betyder att vi föds oskadade. Den svarta solen betyder att när vi dör är vi fullständigt snedknullade och korrumperade av livets svavelfyllda svallvågor.

Jag noterar att mitt djup och mina insikter som nittonåring var på samma nivå som de politiska analyser som dagens genomsnittliga hipstervänsterstockholmare bjuder på inifrån tullarna via Twitter.

Like, heavy, dude.

Tillbaka till Goodsnake. Jag råkade inte fullt så illa ut hos honom som andra. Bland annat var där en person som idag är en tung profil inom det svenska modeundret, som fick en sådan garroterad tatuering att kirurgi var enda utvägen.

Och sedan har vi min vän André. 1997 betalade han för en tatuering som, genom åren, försvunnit fullständigt. Om det är bra eller dåligt i just det här fallet lämnar jag till er att bestämma. Så här ser den ut idag.

Not so very much in my eyes.

I övrigt har jag under helgen blivit tungt nostalgisk över juni, juli och augusti 2011. Oklart varför, men det kan bero på att jag gått igenom gamla telefonbilder och sett hur sommaren såg ut. Här är tre av favoritbilder och tre av mina favoritstunder.

Säljemar, Gävle, med Olivia Obliteration.

Getaway Rock, Gävle, med Cornelia, Peter, José.

Backstage på Way Out West, Göteborg, med H.K.. Plus väldigt, väldigt många fler som inte ryms i en enda bild från den kaosartade jobbhelgen. Till exempel Ika, som tagit just det här fotot, och Lisa som står precis utanför det.

Sommar! 2012! Woop! Woop!

För övrigt vet ni väl att de släppt biljetterna till Pride 2012? Se nya kampanjsidan på internet –här. Cornelia är en av de ansvariga.

Soundtrack: ”Relapse”, av och med Ministry.

Subkulturell stavningskontroll: patchologi

Jag pekar på o och frågar vad det är för bokstav. ”O som i Olivia”, säger Olivia Obliteration sanningsenligt.

Jag höjer nivån. Pekar på c – som i Christoffer och Cornelia – i Sarcofago och undrar vilken bokstav det är. Möts av stora ögon och frågvis blick. Logga modell brasiliansk trve kvlt – för oläslig. Barn – går bet.

Subkulturella funderingar: patchologi

Tygmärket på mitt knä har havererat och avslöjar det hål som ligger bakom. Vad göra?

Ja, naturligtvis har jag en reserv (kudos, Tommas!) liggandes. Jag syr på det - rakt över det trasiga tygmärket.



Nu är frågan: räknas detta som att dubbelmercha?

Ur arkiven: Patchologi (för barn)

Soundtrack: Tre nya och osläppta låtar av och med Bombus. Balladchock!

Vill även förtydliga att nej, jag ska inte skänka bort mina t-shirts. Det var ett skämt. Ha ha?

Cannibal Corpse: snutbyråkratisk retorik

Jag recenserar Cannibal Corpse "Torture" i Metro idag. Papper ovan. Internet - här.

På grund av en beklaglig, men icke-dödlig, redigeringstorskning har några ord fallit bort. Jag lallar en reduxversion här under.

3/5
Cannibal Corpse
Torture
(Metal Blade/Border)
”Followed home then killed” är en polisiär iskall, genuint otäck titel. Lika genuin är Cannibal Corpse mix av högt och lågt IQ, grottmansvåld och jazzigt finlir. Efter 24 år är världens största death metal-akt ännu portad på kultursidorna; ”Kobra”-kredden är dödfödd. Det här är serietidningsrens och krossande ”Saw”-sadism för haschtomtarna i mjukisbyxor, verkstadslinjens skolkare, de kedjerökande ensammorsorna och sjukvårdsbiträdet Kenta. Respekt till arbetarklassens dödsgrowlare.
Christoffer Röstlund

Bästa spår: ”Sarcophagic frenzy”

For those about to win vinyl (we salute you)

Jaga den gule vikingen.

Eftersom rocken slutligen dräptes av rojalister i Dalarna, sorterar jag min rockiga garderob för att skänka bort den.

Ah, dessa minnen.

AC/DC-tröjan bytte jag med en trådsmal och gästlistesnyltande nollåttaprofil vid Hornstull, någon gång mot slutet av nittiotalet.

Han fick ett cigarettpaket, jag fick en t-shirt med en stor kanon på.

Samt ett tryckfel.

Kan du hitta felet på AC/DC-tröjan?

De två första som lämnar en kommentar som förklarar felet på tröjan, samt inkluderar sin epostadress, vinner var sitt exemplar av Conditions nysläppta sjua ”Deteriorating".

Condition är från Los Angeles, USA, och vevar fulhardcore av klassiskt snitt, upptryckt i endast trehundrafemtio exemplar. Det är sönderdistat, skrikigt, d-taktande och med vanställda lik på omslaget – som sig bör.

Kudos till De:Nihil som släpper och skänker.

Estelle, den förste posör

Sökes.
”Jag vill ha tag i bäbis-kläder/nappar m.m. med ’rockigt’ tryck på!! Kommer att levereras personligen till slottet så Estelle får dem. Jag vill ha massor!! Kan jag hämta upp nåt redan idag i Borlänge/Falun-trakten? Ni får cred på Rockklassikers facebook...”

Finnes.

Cirka femtusen musikinspelningar: 7”, lp, cd, kassett. Samtliga med musik som kan kategoriernas som någon form av rock (sång, elgitarr, elbas, trummor). Dessutom ett par hundra t-shirts med rockigt tryck på. Allt bortskänkes på grund av att rocken är död. Hämtas i Stockholm.

Idag lyssnar vi för sista gången på ”The ultimate sin”, av och med Ozzy Osbourne, samt ”Calling all demons”, av och med Moonless.

Den sistnämnde är dansk och skön lågbudgetdoom med punkigt anslag. Den förstnämnde har aldrig haft så rätt som när han konstaterade ”thank god for the bomb/nuke ya/nuke ya”.

Salandersystem

Jag försöker rida ut bloggdöden genom att sno vad jag kan. Stäm mig om ni kan.

Lisbeth Salander, a.k.a. DD Crazy, har blivit serie. I de svenska filmerna bär hon t-shirts från Exploited. Här kör hon t-shirt från Skitsystem. Hur mycket tunga royalties i form av reda kontanter, innebär detta för Lindberg/Wallenberg-koncernen?

Salandersystemet stulet av Lukin.

I övrigt bör alla läsa Blod Eld Döds orimligt nördiga genomgång av Immortals gitarrljud. Ni hittar en absurd mängd tecken på internet - här.

Dropping the Blashyrkh bass

Bass.

How low can you go?

För en tid sedan skrev Fredrik om Skrillex, dubstep och ”the drop” – ögonblicket då musiken haltar och basen släpps lös med förödande danskross i full effekt. En mycket underhållande text som ger H.K. spader. Ni läser den på internet – här.

Under helgen som var upplevde jag Norges svar på droppen i form av grannlandets enda sanna rockstjärna: Abbath.

Jag hann visserligen inte fånga musiken som leder upp till tystnaden, men jag tror ändå att ni förstår.

Det är inte en vätebombs komplexitet. Det är Immortal.

Skåda när Immortal pausar ”Tyrants”, Abbath sätter sig på monitorn, eggar publiken, och sedan – dropp.

Appendix:

Hårdrock och sprit. Bygger broar över generationerna. Tänk, om alla bara var fulla hårdrockare dygnet runt så skulle vi äntligen få uppleva fred i vår tid.

Queer eye for the former straight edge guy

Som jag tidigare berättat har Cornelia Röstlund – som är otroligt frän – börjat jobba som produktionsledare på Pridefestivalens kampanj, som görs i samarbete med hennes skola Berghs. Ni kan läsa mer om Pride/Berghs-unity här.

Nu har de släppt tillsammanstillpride.nu, just idag! Viva.

För att fira detta provspelade jag som basist i Turbonegro.

Jag fick inte jobbet. Deppigt.

Jag minns alla mina grannar och hur de brukade uppföra sig mot mig

Jag har skrivit en krönika om vandalerna som förstörde min dotters trehjuling. Du hittar den på internet – här. Där hittar ni även ett strålande exempel på hur läsakommentarer bör bemötas med värdighet.

Jag brukar i vanliga fall även lägga upp ett foto på själva tidningen, bara för att visa att jag är nere med trycksvärta och gammelmedia. Tyvärr blir det inte så nu.

I söndags tyckte jag att det var en bra idé att lägga pappersexemplaret av Liljeholmen/Älvsjö på ett värmeljus på köksbordet. Levande eld versus papper är helt klart inte ett bra system.

Istället blir det foto på ett annat purfärskt exemplar gammelmedia: Law & Order #4. Etthundratrettioåtta sidor kompromisslös subkultur. None more Hard Core. Ni köper den här.

Och se här! Än mer gammelmedia! Från Umeå Hard Core! Presto!

Old punks don’t die, they just go to Umeå Hard Core and reunite

Jag bryter bloggdöden med mer Refused, eftersom jag tydligen gått ner mig i nostalgiträsket den senaste veckan. José Saxlund (känd) har gjort en dokumentär om sin resa till den hemliga återföreningsspelningen.

Varning för celebra nunor. Varning även för ”noise” stavat ”noice”.

För övrigt – bästa kommentaren någonsin fick jag här:

”JÄVLA HC PAJAS!!!! Stick tillbaka till din scen och sluta förpesta hårdrocksscenen!”

The holy trinity

Tack till Mosher för video.

Tack till Lukin för bilden.

Alla är inte reunion

Vill bara skjuta in att UX Vileheads och Hårda Tider också gjorde fantastiska spelningar igår. Allt är inte Refused.

Hårda Tider rundade av med en hyllning till Umeå Hard Core.

"Away" av Step Forvard med Dennis Lyxzén på sång.
"Proficiency" av Final Exit med Dave Exit på sång.
"Degenerated generation" av D.S.-13 med Tom Terror på sång.

Att se Tom Terror på scen igen, för första gången på tio år, var för mig större och vackrare än huvudbandet.

Nu: visa att ni inte bara är om nostalgikåta hipsters. Lyssna på och gå och se UX Vileheads och Hårda Tider. Båda spelar i Uppsala nu i helgen. Info - här.

Vi ska alla fucking dead

Jag vill nog inte analysera mer om Refuseds hemliga återförening i Umeå igår. Nog är nog.

Här kan ni höra mig prata om det i P3.

Här kan ni läsa mitt korta och raka nyhetsknäck. Det blev ett lokallöp i Umeå Hard Core:



Och här under ser ni hardcoresälen i sitt rätta element.



Här en remix:



Mer senare. Kanske