onsdag 30 september 2009

”Snap back to reality/Oh there goes gravity”


Don't worry. Be happy. When the innocent die.

Jag sitter i mitt öppna medialandskap. Mailfajtas med Thinktank om de sedvanliga viktiga ämnena – Castro vs. Friedman, konstnärslöner vs. JAS, heavy fucking metal vs. oinitierade uttalanden om barnmusik, ost vs. gratäng – samtidigt som jag delar ut de rätta getingarna till en miljard Samuel L Jackson-filmer.
Min uppmärksamhet fångas av en grupp människor borta vid fönstret. Tre män, en kvinna, alla klädda i modern svensk kontorsutstyrsel. Inte full kostym men hela, rena, propra. De spanar på något utanför, där nere. Kvinnan tar fram sin telefon, snäpper upp locket och ringer. Om jag förstår saken rätt så presenterar hon sig som power suit-kvinnan XXX från företag XXX, som äger kontorsskrapan vi sitter i. Hon berättar att nere på marken, under en viadukt mitt emot huset, har några hemlösa slagit läger.
Power suit-kvinnan säger att hon kan se ”tre madrasser, och det är inte tillfälligt, de har boat in sig riktigt ordentligt”. Hon slår fast att ”det ser inte bra ut” och fortsätter beskriva situationen än mer ingående. Telefonsamtalet avslutas med att power suit-kvinnan skrattar och säger att ”ja, vi kommer tillbaka direkt efter mötet”. Luren snärtas ihop och hon vänder sig till de tre männen: ”De ska ta hand om det där på en gång, de ska fixa bort det”.
Gruppen står kvar ett par minuter, småskrattar och pratar. Efter att de avlägsnat sig går jag bort till panoramafönstret. Tittar ner. Långt där nere ser jag en sorglig samling av vad som en gång var madrasser kika fram. Taket är en körbana, närmaste grannar är Herr Tågräls och Fru Trottoar. Ägodelar ligger spridda omkring, filtar, sopor, sopor, sopor.
Jag går och sätter mig igen och har ont i magen. Så lätt är det för oss i den riktiga världen att sopa bort allt obekvämt. Jag fortsätter dela ut getingar, mår illa och tänker på Rorschach:

”Stood in firelight, sweltering. Bloodstain on chest like map of violent new continent. Felt cleansed. Felt dark planet turn under my feet and knew what cats know that makes them scream like babies in night. Looked at sky through smoke heavy with human fat and God was not there. The cold, suffocating dark goes on forever and we are alone. Live our lives, lacking anything better to do. Devise reason later. Born from oblivion; bear children, hell-bound as ourselves, go into oblivion. There is nothing else. Existence is random. Has no pattern save what we imagine after staring at it for too long. No meaning save what we choose to impose. This rudderless world is not shaped by vague metaphysical forces.
It is not God who kills the children. Not fate that butchers them or destiny that feeds them to the dogs. It’s us. Only us.
Streets stank of fire. The void breathed hard on my heart, turning its illusions to ice, shattering them. Was reborn then, free to scrawl own design on this morally blank world.”

Vackra Rorschach.

Soundtrack: Boxed In:s första 7”.

6 kommentarer:

Kvittermaskin sa...

Människa (Homo sapiens sapiens), ett däggdjur/parasit som gör ogenomtänkta val och är helt inkapabel att lära av sina misstag. Människans största intressen är att döda levande saker (av alla arter inklusive sig själv) och samla på ting som de kommit överens om är betydelsefulla för den sociala hierarkin inom flocken. Människor finns i en rad olika utföranden storlekar och färger, den populäraste varianten verkar vara kategori man och färg vit.

Anonym sa...

Sällan har jag läst ett en så välskriven text som både andas förakt och empati samtidigt.

Jag tror att du är en god människa innerst inne Krille...

Sulla sa...

Herrejävlar vad man hoppas på att Rorschach skulle finnas och kunde styra upp situationen bland dylika Bateman-hangarounds.

Anonym sa...

ska man tolka detta som att du fått jobb igen?

@crj138 sa...

Jag är kvar i samma cubicleinferno ett tag till. Ovisst hur länge. Vad, har du ngt på lager?

Anonym sa...

i wish, jag har knappt nåt på lager åt mig själv