It’s hammer time: Vinn ”Only death is real”

Uppdatering: Tävlingen är nu över.

Min vän Ian har släppt ännu en bok. Den går under det lättuggade namnet ”An illustrated history of Hellhammer and early Celtic Frost 1981–1985”, och är skriven av Tom Gabriel Fischer tillsammans med Martin Eric Ain. Det är ett stycke metallisk pornografi. Skåda:


1.8 kg Tom G. Warrior möter en något tyngre Olivia.


”Ha! I win, you lose motherfucker!”

Nevermind the bullshit, here’s the facts:
Jag skippar allt krångel med knöliga ord och går direkt på pudelns kärna likt en modebloggare: Den här boken är aaasmäääktig.

Hellhammer var dåtidens fashionistasvar på Nagasaki: The bomb. Och ”Only death is real” innehåller 288 sidor bilder, teckningar och texter direkt från Tom Warriors egen megalomaniska krypta.

”Gah! Vill ha!” – sedan kommer jag på att jag har två stycken.
”Gah! Vill ge bort mitt extra ex!” – tänker jag sedan givmilt.

Tävling! Vinn ”Only death is real”. Inget luftslott, äkta vinst!

Frågan lyder så här: Olivia, som du kan se på bilderna här ovan, föddes den 15 augusti 2009 kl. 07.44. Då var hon 50 cm lång och vägde 3 440 gram. Senaste kontrollen på BVC skedde den dagen hon fyllde 6 månader. Då var hon 68 cm lång och vägde…

Ja, hur mycket vägde Olivia när hon var exakt 6 månader?

Lämna din gissning samt emailadress i kommentarfältet.

Den som är närmast vinner. Om fler än en person gissar rätt singlar jag slant i demokratins namn. Obs: gissningar utan e-mail kan dra åt helvete! Tävlingen kommer att ligga uppe fram till efter påsk.

Jag korar en vinnare tisdagen den 6 april.

All info om ”Only death is real” samt snygga bilder ur innehållet hittar du här. Där kan du även beställa mastodontverket om du inte vinner tävlingen och inte pallar vänta tills Repulsive och Sound Pollution får in den. Inklusive poro från USA går den lös på strax under 500 kronor. Klart värt.

Bilder via värdo Iphone. Se bättre här.


”Hellhammer is for the murder.”


”Hellhammer is for the Hitler.”


”Hellhammer is for the children.”

The Ritual termination

Vänner, fiender, belackare.
Av eget val ingår jag sedan en tid tillbaka inte längre i Sonic Ritual. Jag önskar resterande medlemmar all lycka i framtiden. Tack.

Av eget val smygbloggar jag på denna adress å yrkets vägnar. Mer återhållsamt än I Just Can't Hate Enough. Klackarna i taket.

Destroy 2000 years of kolonialismdyrkande, överklasspeppad, gubbrunkande journalistik vol. 2

Blogginlägg – nu även som gammelmedia.


To the max – det vita leendet.

3 x språk som förgyller vardagen

1. Tea party. Att förlöjliga den amerikanska extremhögern är den öppnaste av dörrar att sparka in. Så ingen diss här. Istället vill jag berömma de konservativa för deras språkbruk. Jag är som bekant ett stort fan av ord. Och tepartajet skräder dem inte. När någon säger ”USA har inte råd att ge försäkring till alla” så är det verkligen inget krångel. Alla ska inte med. Om det är slutmålet för din utopi får du tummen upp av kejsare Palpatine.
När det kommer till Barack Obama stoppar Tea Party in hästskor i boxhandskarna. Presidenten är ”en radikal, muslimsk, fascistisk kommunist som kommer från Kenya”. Han är allt på en och samma gång – en ultimat crossover. Kudos, Obama. Till nästa kampanj kan du damma av Ice Cubes ”The nigga ya love to hate”.

2. Putin. Det är alltid roligare med odemokratiska ledare. Vem läser du helst en kommuniké från – Kim Jon II eller Tobias Billström? Precis. De drar åt samma inhumana håll men den ena är i alla fall lite roligare i sitt vansinne. Så när Putin vänder blad i Darth Vaders manual för dödsstjärnan och förklarar att de skyldiga bakom terrorbombningen ”ska förgöras”, är det bara att applådera.

3. Julia. Barnprogrammens svar på Lord Humungus – the warrior of the wasteland, the Ayatollah of rock and rolla. När hon pratar om en velociraptor och använder ord som ”vedervärdig” och ”blodigt” känner jag att Olivia är i goda händer. Gilla!

Janne Långben-rätt ska vara Janne Långben-rätt

Varg – hoppar inte på rasistvagnen. Han har alltid varit där.

”Rem skriver blant annet i boken sin at han tror Vikernes ble rasist mens han satt i fengslet. Det tilbakeviser Vikernes, og hevder at han har vært rasist siden han var en liten gutt da sigøynere skal ha stjålet lekene hans.”

Fantastisk artikel här.

Hurra för håla vol. 2

Våldtäktshajpen i Bjästa är svår att skaka av sig. Tack och lov får denna mentala röta i en inavlad bondhåla rikligt med mediauppmärksamheta. Gott så.

Men som sagt – det är svårt att skaka av sig allt som sägs i programmet. Den där kvinnan kring 50-strecket som, på fullaste allvar, säger att det inte går att bli våldtagen oralt.

Backa bandet: En vuxen människa som säger att om en 14-åring blir fasthållen och får en kuk inkörd i munnen, är det bara att ”bita ifrån”.

Nu hör skatan sin egen röst säga allt detta på tv. Inser hon den morbida dumheten i det hon säger? Förstår hon? Eller står hon fast vid slutsatsen att ett barn som blir tvingad till en avsugning får skylla sig själv om hon inte nafsar till på ollonet? Kan hon sova om nätterna, skatan alltså? Har skatan själv barn? Kan hon se dem i ögonen?

Så många frågor.

En slutsats: Helt slut som människa.

”I turn the cross upside down/Read Satanic Bible with fucking grown/My life begins at midnight twelve/Masturbate to kill myself”

Sorteras under genuint intresserad: Anti-påsk.

Den kristna högtiden påsk närmar sig och jag behöver hjälp. Sker det några fuck off Jesus-arrangemang i Sthlm i samband med detta luftslott till helgdag? Ett kaosartat crustkalas? Sataniskt supermangel? Eller kanske Krille i Therion som håller en magisk mässa för öppna landskap, svenskhet samt röda stugor med vita knutar?

Vet ni något så maila. Jag blir glad.

christoffer.rostlundSNABELFUCKINGAaftonbladet.se

Hurra för håla

”Tut-tut. Jag lever för gud och är helt slut som människa. Tut-tut.”

”If I can rape there
I’ll rape anywhere
Come on, come though
Bjästa, Bjästa”

Bjästa City Decontrol – the pace to be. Vilken stad, vilket fantastiskt kollektivt haveri gällande den mentala statusen. Ni har säkert redan sett och läst allt om staden där vuxenvärlden gör tummen upp till våldtäkt i plugget. Om inte ska ni besöka den här sidan.

Ta er tid och se hela programmet. Det är det värt. Om inte annat för känslan av att hemundervisning framstår som ett allt mer sunt system. Och – och! – chansen att få se en kyrkans man säga de dummaste saker du hört i hela ditt liv. On camera, off reality.

Varning: ”Uppdrag granskning” kan allvarligt skada din tro på att männskligheten förtjänar att fortgå.

Ingen anarki – bara nostalgi

”Antikrundan” med nitar – precis som jag vill ha det.

Sharks of death, metal of piss

Jag läser notisen ovan. Exakt 138 sekunder senare får jag följande mail från en anonymiserad vän. Han vill mig väl, men orsakar bara smärta i öron, ögon och hjärta.

”Ny Sabaton-låt ute nu! Klockren ’Arn’-inledning, sen folklig galopptakt. http://www.myspace.com/sabaton”

Haja – en olycka kommer aldrig ensam.

Lasse Kronér FTW

Jag slåss mot väderkvarnar.

It’s bear time

I fredags prydde SVD sin kulturbilagas omslag med Teddybears. Under helgen hakade även DN på björntåget. Det ledde till en knivig debatt vid det Röstlundska middagsbordet:

Vem gillar Teddybears?

De säljer skivor. De har hits. De drar folk till konserter. De kränger musik till reklamfilmer som om det var på väg att bli olagligt. Cashen rasar in. Det går bra nu.

Ändå finns det inget svar på min fråga:
Vem gillar Teddybears 2010?

Känner ni någon som kommer hem och slänga på en av deras plator? ”Shit, nu känner jag ett enormt sug efter lite reklmabyråelectrorock”. Det är inte som Extreme Noise Terror. Där har jag en exakt bild av de som tycker det är en bra dag att lyssna på ”Holocaust in your head”.

Idag fick jag i alla fall svar på vilka som inte gillar:

kulturkukar på Newsmill.

Dock hävdar jag fortfarande att Refused, Teddybears, Clawfinger och Shredhead på Rotundan i Umeå 1994 var en fantastisk konsert.

”Whites, coloureds, English, Afrikaans, Xhosa, Zulu, watookal. I’m all these different things, all these different people, fucked into one person.”

Vårlök, Darkthrone, borstjt.

Mycket afrikanskt just nu här på I Just Can’t Hate Enough. Först Die Antwoord och fantastiska ”Beat boy”. Sedan Filter och deras mindre fantastiska längtan efter klassiskt rajtantajtan i kolonin, old school style. Och nu – dokumentären ”Fokofpolisiekar: Forgive them for they know not what they do”.

Fokofpolisiekar är Sydafrikas största punkband och det krävs att du vet det innan du bänkar dig framför skärmen. Detta är en film för superfans, av superfans. Jag har noll koll. Sålunda tar det mig 15 minuter innan jag förstår att det inte är en dokumentär om apartheid korsat med en crazy skate-rulle fylld med slackers från 90-talet.

Unga män med dålig hygien visar sina rövar och feta magar – klipp till arkivbilder på Nelson Mandela. Unga män i amerikanska märkeskläder röker braj, super och läser porr – klipp till upplopp och pansarbilar i Soweto. Tokroliga skatevurpor och logementshumor – klipp till nationalistiska boer som med swastikaliknande flagga i bakgrunden rasar mot infödingarna. Sorry, my bad. Allt är glasklart.

Som film är det mesta långtråkigt och ointressant såvida du inte tycker att Fokofpolisiekar (”Dra åt helvete, snutbil”) är världens coolaste och bästa band. Musikaliskt är allt undermåligt. Du får höra ett enda band i en och en halv timme – Fokofpolisiekar, som spelar traditionell amerikansk trallpunk. Den ocoola delen av Epitaph-katalogen med extra Fat Wreck och en dutt emoindie.

Underlig sak 1: Den totala avsaknaden av musikalisk historia. Inget snack om influenser eller något om ”första gången jag hörde Bad Religion så…”. Absolut noll. Du får följa gruppen till första inspelningen. Allt målas upp som ruffigt, lågbudget, DIY och ingen sägs kunna spela sitt instrument. Men den enda musik som hörs är överproducerad, perfekt spelad och tonsäker radiopunk. Mycket snack om råhet och fuck you. Väldigt lite verkstad. Att vara dyngrak och sova på golv utmålas som extreeeeme dude och fullständigt unikt, inte kutym. Fokofpolisiekar uppfinner punkhjulet – på 00-talet.

Undrlig sak 2: Deras gimick är att de sjunger på afrikaans, den Sydafrikanska remixen på holländska. Anledningen till detta är att de vill köra sin grej. Fine. Sedan vandrar argumenten iväg in på ett snårigt, kolonialt territorium. De vill ge alla vita kids en identitet, ett arv som hamnat i skamvrån sedan apartheid slängdes på soptippen. Därför blir gruppen en stormande succé. Alla boerbarn vill sjunga med på sitt modersmål i texter om utanförskap. Och här någonstans börjar jag tänka på det där bandet från Nyköping och deras klassiska mellansnack: ”Man ska inte behöva skämmas fö dä”.

Dock kudos till Fokofpolisiekar för att tydligen fuckar kyrkan rejält i baktutan. Klottret ”Fuck god” på ett ungt fans plånbok skapar ramaskri och krigsrubriker i en samhällsgrupp som till största delen är oerhört kristen och konservativ. Efter det blir det poliseskort till konserterna.

För övrigt: Nya Darkthrone är ”Anti-King Ov Hell 001”. Gilla.

Soundtrack: Extreme Noise Terror ”Peel sessions”, 1990.

All bound for Mu Mu land

Snorklandet i ”Trapped in a scene” påminner mig om hur stört det här var när det begav sig. Världen skrek ”stööört”.



2009 spelar lallarlaget Timo Räisänen/In Flames på Grammisgalan.
2010 är Keep of Kalessin med i Melodi Grand Prix.
Så jo, jag fattar att ni rycker på axlarna över ovanstående klipp.

Men 1992 var det här så huvudknullande för musikvärlden att det fullständigt blåser skallen av skalan. En remix för 10-talet skulle kanske vara om Kleerup bjöd in Nifelheim till Stockholms modevecka. Eller, nej. Det är mer rimligt. Mycket mer rimligt.

Guds kuk, Extreme Noise Terror och KLF – geni.

Q: And heltäckningsmatta?A: And heltäckningsmatta.

Mattias, Lisa, Cornelia.
Tack till Elina och Tomas för heltäckningsmattan. Och festen.

Igår var första gången på cirka tusen år som jag och Cornelia kunde gå ut och festa ihop. Även om det blev kort så var det fantastisk att bara sitta på ett golv och dricka öl ihop med den jag älskar. Mer sånt.

Kudos och grattis till Elina för partajet.

Destroy 2000 years of kolonialismdyrkande, överklasspeppad, gubbrunkande journalistik

Skata, häst, smörgås.

Överklasskvinna uppvuxen på gods – check.
Supervit, arisk uppsyn och stursk pose – check.
Muskedunder, för bövelen – check.
Rubriken ”Afrikas drottning” – check.

Hennes yrke: att guida andra vita, stenrika västerlänningar runt Afrika så de kan få knäppa djur. Inte för mat, bara för trofé. ”Tally-ho, I say, det där lejonet kommer att göra sig bra ovanför eldstaden i rökummet”. Sedan serverar tjänarna en GT i solnedgången.

Pang-pang Afrika, tut-tut Filter.

Annars träffsäkra Filter tar på sig clownskor och partyhatt och havererar rakt i diket. Vad som hade chans att bli en intressant redogörelse av ett unikt levnadsöde, slutar som en mental mjällflinga på axeln. Efter 25 sidor överklassrövslickande hyllning till en djupt osympatisk människa med ett djupt osympatiskt jobb, finns bara en sak att säga – ”Jaha, och?”.

Men vad vet jag? Jag bor i en storstad och äter morötter och är enligt den här skatan enbart värd förakt. Jag förstår inte the circle of life där sportjagande är ett livsviktig steg.

Fast som ett tidens tecken på vad Sveriges gubbifierade, manliga journalistelit går igång på fungerar artikeln utmärkt. På hufvudstadens redaktioner regerar 1930-talet i mode och tanke. Där står penisar ständigt i givakt för Hemingway, den manligaste av män. Flintskallarna blänker av upphetsning över runkfantasier kring Afrikas savanner, tropikhattar, svarta bärare, Hennes Majestät Drottningen och afternoon tea. Drömmen om en egen herrgård har aldrig varit så stark.

Och kanske en liten, liten koloni på sidan om, bara sådär.

Hela det retrofierade koketterandet med åderförkalkade tankegångar och synsätt påminner dock mer om P.G. Woodhouses vimsiga adelsman Bertie Wooster, än Hemingway.

Tyvärr utan humorn och den stilsäkra, smarte betjänten Jeeves.


”Oh, gubbgubbgubbgubb!”
”Gubbgubbgubb?”
”Gubbgubbgubbvildargubbgubb.”
”Guuuuuuubb! Guuuuuuuubb!”
”Till bastun!”

I övrigt: Debutsingeln med Witchcraft-avkomman Troubled Horse är här. De bor i en storstad men jag betvivlar att de äter morötter. Hur som: den är väl värd dina surt förvärvade rockstålar. Retro, ja. Gubbigt, nej. Fuck the gubb.

Intern anekdot om hästar: För två år sedan var jag och Death Row-Henrik på väg till Roadburn. Tåget kör förbi en ensam häst på en åker. Vi bestämmer oss för att längr fram i livet skriva och spela in en lp vid namn ”Ensam häst LP”. Inte ”En ensam häst”, ”The ensam häst LP” eller ”Den ensamma hästen” – precis, exakt ”Ensam häst LP”.

Sedan insåg jag att Terveet Kädet halvslagit oss gällande hästgosandet. Snörpligt.

Soundtrack: Career Suicide.

”Body/I’m not an animal/Body/I’m not an animal”

Julia är ytterligare en kollega i bloggosfären och på Bladet, precis som Dennis. Hon är dock en smula mer känd och hajpad än vad jag är. Dock inte mer känd än vad Dennis är. Nåväl.

Nu har Julia startat ett nytt hedervärt projekt kallat Kroppsbilder. Bakgrunden hittar du här och här. Kudos.

Vit makt: En ensam gunghäst

Ett säkert vårtecken: Utanför riksdagen står Svenska Motståndsrörelsen och demonstrerar. Eller, ”demonstrerar” är fel ord. De poserar. En handfull män står blickstilla med flaggor och sköldar där det står något om ”kamp”. ”Kamphund”, kanske.

Inget tal, inga pamfletter. Bistra uppsyner. Solglasögon. Stråtrövarpannor formade genom generationer av inavel. På den största banderollen står det ”Landsförrädare, tag er i akt”. För att verkligen illustrera att de menar allvar är där en teckning av en hängsnara. För att verkligen illustrera hur mycket landsförrädarna ska ta sig i akt står där en man i puffig täckjacka och håller upp en hängsnara. Effektivt, om än extremt billig åskådliggörande.

Blackie satte inte ett barn utan huvud på omslaget till ”The headless children”. Han räknade kallt med att lyssnaren skulle greppa titeln ändå. Dessa rakryggade patrioter har inte samma förtroende för sina sympatisörers förmåga att koppla punkt A till punkt B.

Svenska Motståndsrörelsen är som en sångare som sjunger ”call you on the telephone” samtidigt som han formar handen som en lur mot örat. Vi fattar: Du ringer. Vi fattar: Ni ska göra processen kort med de av oss som fuckar svenskheten i baktutan.

Stående där på rikets absoluta turiststråk manifesterar Svenska Motståndsrörelsen en närvaro för det svenskaste av det svenska:

Rätten att få äta kebab, utan att för den skull behöva göra avkall på att en negerboll alltid kommer att vara en negerboll, för i helvete.

Förr umgicks jag mkt med Johan Eklund. Han ägde en frän all-over-print-tröja med Vader som han bytt med en kille i Polen. Undrar om han har den kvar?

Imorgon lördag den den 20 mars spelar Vader i Sundbyberg.
Hur många visste det? Räck upp en hand.

”It's black Friday/Cut the devil hair on the floor”

Vännen Dennis har blivit en kollega i dubbel bemärkelse: Först i bloggosfären, sedan på Bladet. Han utlovar noll procent ”banala vardagsbetraktelser” och planerar att ”faktiskt skriva saker” fyllda med ”relevans”.

Jag utdelar dubbelt kudos och kontrar med hundra procent banala vardagsbetraktelser.

Familjen Röstlund Jonsson har klippt sig Hos Tomas.


Cornelia drar igång hårt och ser ut att hamna i de nukleärt vindpinade ödemarkerna mellan Mantas och Thunderdome.


3 (!) blekningar, en toning och 8 timmar senare ser det ut så här.


Själv landar jag här och får tre omdömen:
1. Cornelia: Niels i Tribal Ink.
2. Jonas: Sonic Syndicate-light.
3. Death Row-Henrik: Hardcore Superstar.

Uppdatering:
4. Ika: Emo.


”War is a black hole to avoid
The realities of war are so disturbing
The declare it but they don't hear the cries of fear

War is a black hole to avoid

Mutilated corpses and charcoal flesh
Litter the battlefields
But their dead bodies are not to be found

War is a black hole to avoid”

På tal om Dennis har han och Andrés nya band gjort en frän video – se den här. Den får mig att tänka på nedstående alster, minus hästar och soldater då. Nog tycker jag att de kunde ha kostat på sig lite hästar där uppe i den norrländska vargavintern.

Record collectors are greedy little babies

Det ska börjas supertidigt, för att använda kvällstidningsspråk.

Tre steg.

1. Har några skivor och är meganöjd. De är limiterade och på färgad vinyl. Mycket glad, peppen är enorm. Inget kan bli bättre.

2. Börjar inse att några skivor inte räcker, hur handnumrerade och färgade de än är. Vad ska societén säga om denna brist i det kulturmateriella kapitalet? Missnöjet växer, oron sprider sig i kropp, hjärna och själ. Inte bra.

3. Ringaktar skivorna i ägo och börjar jaga nya, handnumrerade och färgade troféer till samlingen. Lite gladare än i mellansteget, men ångesten och paniken lurar ständigt kring hörnet. Sådär bra.

Nu: Jag ger mig, nya Torture Division-nedladdningen är helt okej death metal. Du vinner Kentha.

Snart: En Troubled Horse-singel i postboxen, hoppas jag. Olivia blir ledsen annars. Hon vill inte vara sämre än resten av bloggosfären.

För kalenderbitare mot plågsamt gulliga bilder på barn i orimliga situationer: Nej, bildserien är inte arrangerad. Hon brukar få leka med de högar som står vid stereon om hon kommer åt dem. Ansträngningar skola belönas. Därför hejar jag på Willy i ”Let’s dance”. Han kämpar – och gillar The Cramps.

Infamous Jenny: The tattoo artist of the stars

Medan min blogg förtvinar i en öken av dis-inspiration i mitt huvud, småputtrar den fram ett eget existerande via kommentarerna till inlägget här under. Samtidigt upptäcker jag att Lisbeth Salander, a.k.a. DD Crazy, och jag går till samma tatuerare. Dalande bloggosfärstjärnor och datahackande actiongothpunkare – alla går vi till Infamous studio.

Lisbeth Salander och Jenny i ”Män som hatar kvinnor”.

Krillebus och Jenny i ”Krilles liv”.

Nu: DSB lägger ner efter 20 år. Death before dis-radical! RIP.

Snart: En bildodyssé i bebis och vinyl.

”Living in the shadow of theiruniformed poker face fear”

Verkligheten tar ett nytt kliv över orimlighetens stup.
Läs allt här.

Blod, svärd, setlist, piller, bajs på golvet

Tribulation – dreadlocks n’ all. En, enligt Viktor, ”inte okej”-frisyr på ett helt okej band. Eftersom jag är en värdelös fotograf och Iphone är en värdelös kamera så besparar jag er fler bilder. Direkt på låtlistan.

Jag spelade:

No Security: Deathmetal rebeller
Darkthrone: Circle the wagons
Anti-Septic: Visions of power
Unleashed: Shadows in the deep
Brutal Truth: Walking corpse
Amebix: ICBM (live)
Motörhead: Burner
Discharge: State violence, state control
Napalm Death: Siege of power
Morbid Angel: Welcome to hell
Integrity: Vocal test/Hollow
Venom: Heaven’s on fire
Misery: Born, fed… slaughtered
Discharge: Decontrol
Judas Priest: Devil’s child
World Burns To Death: Wormwood star
GBH: Generals
Anti Cimex: Only in dreams
Danzig: Long way back from hell
GISM: Death exclamations
Poison Idea: Marked for life
Deicide: Serpents of the light
Celtic Frost: Necromantical screams
Autopsy: Ridden with disease
Charles Manson: Cease to exist
Repulsion: Black breath
Ratos De Poräo: Crucificados pelo sistema
Heresy: Trapped in a scene
Judas Priest: The Hellion/Electric eye

Jag borde ha spelat ”The power remains” av Amebix och ”Powerdrive” av Venom, samt kanske N.O.T.A. och deras ”Propaganda control”. Bara för att ytterligare förstärka mitt vaga, efterkonstruerade power/control-tema.

I övrigt: En ung (nåja) pillerpoppande man tyckte att I Just Can’t Hate Enough blivit mycket sämre. Jag har slutat gnälla på allt och alla och utbrister inte i ”fuck jävla off” så ofta längre. Men han tyckte att inlägget om min far var föredömligt och respektingivande och sa kudos till det. Det tackar jag för. I utbyte bjuder jag på bonusgnäll:

Idag tappade jag bajs på mitt golv.
Allt är skit.
Fuck jävla off.


Jag kan inte motstå en till bild, trots allt. Viktor – en född hardcorerebell som ska uppträda på superkeddig death metal-fest. Kudos i kvadrat!

”Kallar ni Europe och liknande band posörer
Vad fan är ni då själva era jävla fjantar
Ni står där i trasor och försöker va nåt stort
Spänn på dig och försök att se så grym ut som möjligt
Perfekt, nu har vi skivkontraktet i handen
Så varför gnälla på polarna i Europe
Ni sitter ju i samma båt

Kör upp er jävla death metal i röven
Och gå hem och kamma er

Försöker ni dölja ert ruttna budskap
Bakom komplicerade och nästan obegripliga ord
För mig liknar det nästan en ordlek utan mening
Tuffa matchande ord ord direkt ur en ordbok
Det är ju bättre än ett konkret givande budskap
Vad fan kan man vänta sig av sketna jävla posörer

Fan för era jävla sagor till texter
Fan för er jävla skitattityd
Fan för er ytliga gemenskap
Fan för ert jävla hycklande

Den här låten är tillägnad alla som tar åt sig
Tar du åt dig? Gå hem och kamma dig!”

Puh, vad jobbigt att skriva in. En ganska… Eh, nittiotalistisk text.

Posttraumatisk schlagerstress

Melodifestivalen börjar sakta, sakta släppa sitt förlamande grepp om verkligheten. Men den har satt sina spår. Blir vi någonsin hela människor igen?

Jag: Sjunger du Anna Bergendahl för Olivia?
Cornelia: Näääääeeee…
Jag: Åh, du kommer att göra henne till en äkta schlagerfjolla.
Cornelia: ”This is my life” är ingen schlager.
Jag: Okej, du kommer att göra henne till en tvättäkta, inåtsjungande, superwailande Anouk-truckflata. Som har en tantig uppsyn redan i tonåren, dessutom.
Cornelia: Du då, du sjöng ju Pernillas ”Jag vill om du vågar” för Olivia tidigare idag!
Jag: Ja! Precis! Finns det något mer heterosexuellt än Pernilla fucking Wahlgren?! I think not.
Cornelia: Galning.

Blod, svärd, bebis, metal, punk

Scener ur ett vardagsliv: Bebis och gul krabba väljer skivor till dj-set. Sorteras under Grymt Besviken Snubbe, a.k.a. ”det här var det meningslösa svenne-skitinlägget ja nånsin läst. Ja sluta försöka ha nån sorts alternativ-cred”.

Samtidigt:

”More powerful hydrogen bombs
Than atomic bombs
Have been produced
We hope for the abolition
Of nuclear arms
And hydrogen bombs
They will kill human being
Again
And again
Again
And again.”

Marcus Birro, eat your heart out.

Islamic punks fuck off vol. 3

Nu även på gammelmediapapper.

Islamic punks fuck off vol. 1.
Islamic punks fuck off vol. 2.
Fiskepunks fuck off.

”Day after day the battle continue
For the fuckin’ government
Death and destruction
Mass death and destruction
Vision of destruction
Vision of pain
Vision of slaughter”

Blod, svärd, småkakor, avföring

Ikväll kröns en händelselös, grå vecka av doomgalej och dödsdans. Jag spelar skivor. Har du ingen biljett kan du ägna kvällen åt att fundera kring huruvida mazariner ingår i subgenren småkakor eller ej.

I övrigt: När jag börjar skriva in ”Blod och Svärd” i Goggle dyker förslaget ”blod och slem i avföringen” upp som sökmototorns #1 förslag. Passande.

Bög, mamma, kines, Misfits

Baby hates the Katrin.

Tack vare pigg bebis och Cornelia har jag fastnat i Vakna med The Voice. Olivia struntar i själva programmet, hon vill bara upp och röja i ottan. Cornelia, däremot, hon älskar Josefin Crafoord. ”Det är en riktig brutta det”, säger min fru om Josefin, vilket känns sådär när jag ser den här videon.

I alla fall – Katrin Zytomierska är i The Voice-studion och sprider svavel en gång i veckan. Om henne har jag skrivit mycket ont. Jag tänker inte vika från den linjen nu, även om jag på sista tiden börjat skönja lite mer försonande drag i Katrins karaktär.

I morse öste hon en skopa ovett över nya säsongen av ”Hollywood-
fruar”, som sig bör. Även om koalan Maria Montazami är sååå snäll och tilltalar bögen i mig är själva programformatet en otidsenlig, förlegat freakshow.

I första avsnittet, som jag till och med sett å tjänstens vägnar, är det två stormrika äldre tanter i leopardtajts som förnedrar unga män. De håller en bartenderaudition där de arbetssökande killarna får ta av sig klädrna och paradera framför två par granskande pensionärsögon. Högljutt sätter fossilerna betyg på lammköttet, diskuterar för- och nackdelar, klämmer lite här och där. ”Är han lite tjock här, är han inte lite tjock?”

Detta tycker Katrin Zytomierska är orimligt. Djupt förnedrande. Hon förklarar att det aldrig skulle lira om könsupplägget varit omvänt, att några äldre gubbar slemmat runt på samma sätt med yngre damer.

Sedan målar hon upp ett scenario där hennes sambo Bingo Rimér och Färjan-Håkan håller betygsättande, äckelauditions för unga snärtor, att det då skulle bli ramaskri.

Men – är det inte exakt den typen av könsbunden, sexuellt betingad förnedring som Bingo Rimér byggt sin karriär och sitt imperium på?

Mer morgon-tv: Andreas Johnson sitter iklädd Misfits-tröja i soffan hos Malou. Tröjan är skitsnygg. Har jag blivit galen?

Kvinnodagen FTW:Under the sign of the pink mark

Internationella kvinnodagen och Olivias första demonstration. Under den svengelska parollen ”Unite for women, stoppa mödradödligheten” är vi 600 stycken som marscherar med barnvagnar för en värld där gravida kvinnor inte dör som flugor. Som bonus ovanpå det dövade samvetet får du ett specialdesignat regnskydd till vagnen.

Rosa, givetvis.

Jag tänkte skriva något om att det är typiskt att en sådan här fråga stämplas med den givna genusfärgen för kvinnor, så att alla vi män kan skita i det. ”Jaha, ett rosa ämne? Ja men, då är det ju en brudpryl, då behöver jag inte bry mig. Jag engagerar mig när det är något ollonlila som jag kan donera pengar till”. Men Cornelia säger att hon är pruttless på allt snack om färger och kön. En färg är bara en färg.

Så jag låter bli.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är att arrangören RFSU i sin pamflett smidigt lyckas undvika att nämna #1 orsak till att det varje år dör 600 000 kvinnor på grund av graviditet: Gud.

Gud är de största kvinnomördaren i världen, år ut och år in. Tack vare fantasi(miss)fostret Gud och hans präster, påvar, prelater och predikanter dör kvinnor just denna sekund i smutsiga, illegala underjordsaborter. De och deras religiösa förtryckarkukar står alla i vägen för en bättre värld.

All religion är kvinnofientlig. Mannens absoluta makt över kvinnan är själva fundamentet i gudstron. Ni säger kultur, inte religion? Jag säger att religion är kultur, kultur är religion. Störta påven och bränn ner Vatikanen till grunden så kommer du en bra bit på vägen mot att jämställa kvinnan med mannen. I alla fall i västvärlden.

Men den heta, religiösa potatisen vill inte RFSU riktig ta i. I sin pamflett nämner de Zambia, Bangladesh och Bolivia som tre länder där de arbetar för kvinnans rättigheter. Bra där. Fast vi behöver inte gå riktigt så långt bort, rent geografiskt. Våra tre EU-polare Polen, Malta och Irland har abortlagstiftning modell mörka medeltiden tack vare katolicismen. Påvens lydstater förbjuder abort och kvinnor dör på löpande band. Det enda som kan påverka det är en total skiljevägg mellan kyrka och stat. Det åstadkommer du tyvärr inte genom ”sexualundervisning och samtal”.

I övrig: Som man i kvinnotåg är jag hett villebråd för media. Två intervjuer hinner det bli. Trots att jag själv intervjuat människor i 15 år låter jag som en total idiot. Efter den första inser jag att jag diskuterat ämnet utefter helt fel frågeställning. Under den andra får jag till det rätt och säger något om ”kvinnor som dör i barnasäng”, varpå Cornelia frågar om det plötsligt är 1920-tal igen. Sedan säger jag något om ”bröst och andra kvinnosaker”. Hepp.



Soundtrack: Defiance ”Nothing lasts forever”.

Solmusen: Gitarrer och bas, folkmord och hat

Ny Close-Up ute.
Listan över 00-talets bästa album rundas av med en rafflande upplösning. Jag bidrar med en recension som jag bjuder på här. Vill du läsa min genomgång av primalkukarna High on Fires nya album får du köpa tidningen.

World Burns To Death
Totalitarian sodomy
Hardcore Holocaust, 2006
Charles Manson inleder med en akustisk gitarr: ”Cease to exist/Just, come an’ say you love me/Give up your world”. Sedan – pa-pa-pa-booom, strontium i din stereo. Gitarrer och bas, folkmord och hat. Verklighetens hardcorepunkare städar ut drakar och demoner, vräker tomtar och troll, bryter nacken av black metal-elitens koketterande med ondska. Jack Control välartikulerade, gallspränga giftampull till röst berövar dig ditt sista hopp om godhet, allt medan han bockar av vår skändliga cv. Skäms, människa.

Om Vice Magazine var ett band skulle det låta och se ut ganska precis så här

Kolla killens kuk.

Mother of metal:The Demon System time machine

Min mor rapporterar från helgen som varit och House of Metal:

”På fredag såg jag Lesra, jag gillar dom. Ljudet var inte helt bra, vilket var konstigt för det var i Studion. Men jag hörde att fler band drabbats av det där. Sedan såg jag Marduk, sådär. Hypocrisy, bra men rätt tråkigt i längden. Sist Behemoth som var bäst. Det är en hel show med dom, kul att se. På lördag såg jag Lamb of God som var bra men inte super. Klarade mig från Dead by April och hörde lite Persuaders. Bandet som jag tyckte var rätt kul att höra heter Between the Buried and Me. Vet inte riktigt vad det var.”

House of Metal i min forna hemstad har verkligen styrt upp det norrländska hårdrocksfestivalandet på ett imponerande sätt. Nästa år måste jag försöka tajma in ett besök. Insåg precis att jag inte besökte Umeå en enda gång under hela 2009. Skandal.
På tal om Umeå och skandal – här är debutgiget med mitt gamla band:

DS-13 (First show) från Tredje Advent.

13 år försvann, bara så där.

Och på tal om punkdokumentärer i rutan…

Fantastisk nostalgi. Makalös lyteskomik.
Hail SVT och Stockholms punkare anno 1997.

Islamic punks fuck off vol. 2

Jag vill bara poängtera att jag tycker att alla ska gå och se ”Taqwacore: The birth of islam punk” på Tempo. Trots allt. För den är sevärd.

Inte minst för scenen då den amerikanske konvertiten glider på shiahäng i Pakistan. En grupp halvnakna män (ja, vad fucking annars?) står och slår sig själva blodiga på bröstet medan de dyrkar Gud och får halvstånd. Nej, nu underdriver jag. De dyrkar sin allsmäktige Gud med sådan frensi att det är ett redigt ståfräs innanför gylfen.

Jag kom att tänka på den scenen idag när jag läste Fredriks krönika i DN. Han pratar om Kent och scenuppförande:

”Jocke Berg borde återuppta sin klassiska dunka-handen-mot-bröstet-rörelse (i indiekretsar känd som ”cp-rycket”) som han i många år använde för att markera att en låt rockade hårt. ”

Kent, the new face of shiagoth.

Soundtrack: V/A ”Trappd in a scene UK hardcore 1985-1989” på silvrig cd, Crow ”The door of the end” på lila vinyl.

Fiskepunks fuck off

Kvoteringen/Nitad, släpps på internationella kvinnodagen av Kranium. Förhandsbeställ nu och få en t-shirt på köpet. Jag vet inte om det är den här vinylen som innehåller Kvoteringens ”Vi har fått nog”, den mest fabulösa GBH-stöld jag någonsin hört. Men jag hoppas det.

Soundtrack: Atakke ”March to the gallows ep” på tigerspräcklig guldvinyl. Crow ”A sacrifice for the vicious dominant and bloodsheded justice” på röd vinyl.

Islamic punks fuck off

Tempo Dokumentärfilmfestival budar över ett ex av ”Taqwacore: The birth of islam punk”. Intressant, välgjord – och äcklig. Det här är en lika orimlig företeelse som kristen black metal eller judisk hardcore. The crossover that should not be.

Den sanna historien lyder som följer: En amerikansk konvertit skriver en skönlitterär bok, som heter just ”Taqwacore”, om troende muslimer som spelar i punkband och lever rövare. Han börjar få brev från kids som är just islamic punkrock warriors. Voliá – en scen är född.

Författaren åker ut på turné med några av dessa kids och deras band. Vi får se dem spela medioker skapunk om att sharia behövs i USA. Vi får se dem nekas spelningar på grund av islamofobiska jänkare. Vi får se dem nekas spelningar på muslimska mässor då kvinnor som sjunger är strängeligen förbjudet.

Vi får se övre medelklasspojkar slå sönder gitarrer. Vi får se övre medelklasspojkar krocka pappas bil, bara så där. Vi får se övre medelklasspojkar åka hem till Pakistan för att spela islamistpunk i ett islamiskt land, för att sedan mest röka kopiösa mängder hasch.

Äcklande. Rent ut sagt äcklande. De springer omkring i tröjor med Amebix och Nausea, bär Inepsy-patchar och fattar absolut ingenting. ”No gods no masters”? Not bloody likely. Stridsrop som ”Mohammed was a punkrocker” får mig att se lika tvärilsket rött som när Gud-kramare försöker hävda att Jesus var en förste punkaren (eller hippien, eller hårdrockaren, för den delen).

”Allah Allah/Gud så bra/Islam islam/Det är tron hela dan”

Ah. Rövsvett. Så bra, så rätt.

På filmens hemsida säger de så här:

”I don’t understand it, but the Swedes love us! We’ve played at Gottenburg, this festival and the upcoming Tempo Film Festival. I may not understand where all this love comes from, but to the people of Sweden – we love you too. ”

Nej, jag älskar er inte.
Jag vill att ni upphör med er skändliga subkulturella avrättning.

Guilt is a dog from hell

Dåligt samvete är en bitch som är omöjlig att kämpa mot. I förrgår drabbades jag av en sådan nattsvart slägga rakt i skallen, svingad av denna bitch, att jag fick ta stöd för att inte säcka ihop.

Jag berövar min far sitt barnbarn.

Hela mitt liv har jag och Euler Bertelli haft en väl fungerande icke-relation. Han har alltid skitit i mig och jag har skitit i honom. Senast vi sågs, 2004 tror jag att det var, slutade det illa. Vi stod vid en pool i Araraquara mitt i natten, min dyngpackade far bar speedos och smockan hängde i luften. Släkten fick skilja oss åt och stämningen var allmänt jävla fucked up.

Att försöka lära känna min far i vuxen ålder var ett onödigt ont, ett misstag. På papperet är det en tonårings dröm att upptäcka att du kan supa och röka gräs med farsgubben utan problem. I verkligheten lämnar det bara en bitter baksmällesmak i munnen när du inser att det är den enda gemensamma grund ni har att bygga någon sorts far/son-relation på. Och den grunden är enbart på hans marker då jag inte är alkoholist. Återigen: Allmänt jävla fucked up.

Så, ingen mer kontakt och allt väl. Tills nu. Han har hört av sig till min mor och vill ha mitt nummer, då han känner på sig att han blivit farfar. Jag sa blankt nej. Inget gott kan komma av det. Jag – numera vi – har aldrig behövt honom så varför skulle det ändras bara för att Olivia finns? Mitt – numera vårt – liv är så bra just nu så varför skulle jag ens glänta på dörren till den allmänt jävla fucked up igen?

Ändå har skuldens hammare slagit till mig i huvudet och magen regelbundet de senaste veckorna. Jag målar upp en bild i mitt huvud av en ensam man i ett land långt bort. Han sitter med en flaska och gråter för att hans onda son inte tillåter honom någon kontakt med sitt barnbarn. Jag mår dåligt av den bilden.

Dels för att den är så fruktansvärt Ronnie Sandahl-ostigt gråtmild och wannabepoetiskt fylld med hönsskit att varje fiber i min kropp gör uppror. Och dels för att den inte är sann någonstans.

Men jag skickar bilder för att döda samvetet, denna socialt påtvingade uppfinning. Helvete, how can I make such a mistake?

Det här får jag ångra.

Soundtrack: ”Sabbath bloody sabbath” av Black Sabbath, ”The beating of the wings of destruction” av Crow.

Nu: Lite djurätarhumor för att lätta upp stämningen efter denna dråpliga historia.

The destroyer of the ghost boy

”– Vi tar ämnet på största allvar och det uppskattas av våra läsare. Vi skriver om vanliga människor och deras upplevelser. Tidningen läses från pärm till pärm av många och det är alltid ett gott tecken.”

För de som vill njuta av första numret av Nära, det som sålde 16 000 exemplar, går det alldeles utmärkt att klicka till detta inlägg på I Just Can’t Hate Enough. I have always been here before.

Transilvanian kultursidor

Pretentiös finkultur möter extrem fulkultur. Ah, min bästa crossover.

I övrigt: The voice of meat is government. Ödets ironi att en annons för en ”miljöbil” ligger på samma sida. Jag älskar ödets ironi.