Stockholm Pride 2010: En odyssé i bilder, läder och heteronormativt renommésnyltande

Lycklig, heteronormativ kärnfamilj på marsch för en bättre framtid.


Vi väntar in vårt crüe…


…sedan rullar vi. Bakom oss, just utanför bilden: Sabaton.


Ett lyckligt slut: Rob Halford adopterar.

But after the Pride

Glöm inte det här ikväll. Det behövs efter att ha marscherat med SLM och fått höra ”YMCA” 138 gånger på raken. Bilder senare.

”Leather and sweat fills the atmosphere
Stretchin and drippin just to pogo too
The anarchy show, they shout it out

There is no real music
And I’m just shoutin’ and screamin’
But that is a response to an anarchist meeting

But after the gig is my true bender
Every shake back to me goes
Poor lambs, this is a fuckin’ slaughter

You think that this is a turn of phrase
Realism is what we’re preachin’
Are you really so afraid?”

Pride: Crawl or die

Förfest för Olivias första Prideparad: Vinylep:s med Ghost, Undergång, Crow, Nihilist, Antisect, Nitad, Kvoteringen.

Hon gillade Ghost och Antisect bäst.

Fredagsmys med Elizabeth Bathory(”She was an evil woman/With an evil old soul”)

Tack Melker för ditt recept som går att göra infernaliskt vegetariskt.

Cornelia: Ta en bild på det här, så att folk ser att vi äter god mat ibland också, rätter som även ser aptitliga ut. Inte bara kryddnudlar med vita bönor i tomatsås.
Krille: Men vi älskar kryddnudlar med vita bönor i tomatsås.
Cornelia: Ja. Men de flesta tycker att det ser ut som kräk på en tallrik.
Krille: Outbildade massmördarbönder. Durch kamin!

Imorgon: Bombus och Henry Fiat’s Open Sore på Strand.

”I hope you make sure we’re properly dead before you start”

”The walking dead” – beyond orimlig pepp på premiären i oktober. Serietidningen är kudos i kvadrat, tv-serien verkar dra åt samma håll.

Inget springande. Inga odöda som hoppar, pratar eller listar ut kluriga saker. Inga skämt. Inga humanitära jävla skojzombies. Ingen Woody Harrelson. Ingen Bill Murray. Ingen karatekickande Milla Jovovich.

Det är dags att väcka the trve levande döda. De som hasar och stönar och är riktigt jävla obehagliga. The un-fucking-dead. Äntligen.



Verklighetens ironi: I en värld där George A. Romero helt plockat ner trovärdighetsskylten, verkar räddningen komma från – Fox.

Hur gick det till?

Försäkringskassan FTW

Jag har börjat hugga mig in i Försäkringskassans djungel inför min stundande föräldraledighet. Känner mig som kadavret ovan, som hälsade alla anställda välkomna till jobbet i morse. Det lättar på trycket att läsa kvällstidningarnas rubriker med death metal-röst modell Corpsegrinder. Som den här:

”Jag har inte en enda vän och inga möbler. Jag sover på golvet. Mitt liv är ett helvete i Stockholm.”

Låter som valfri trve black metal-intervju i Close-Up.

Det hjälper även att hitta suveräna nya band – som låter gammalt. Niech żyje Polska!

Herpes – nu även i USA

Sociala medier: Det går ju så fort.

Straight edge: The discipline of it’s been a really long time since I lived in Umeå Hardcore

Min vän Patrik har en ny bok om straight edge. Kanske mest för att han skriver en bok om, tja, straight edge. Och Umeå. Fotografiet på baksidan av boken ovan är tydligen taget i Umeå Hardcore:



Jag känner inte igen en enda person. What gives?



Min morsa mms:ar en västbild från the land of UÅHC. Tygmärkena går framåt. Men är det ett band eller bara en provokativ design?

När jag gogglar får jag dessa träffar:

Herpes – Tyskland.
Herpes – death metal.
Herpes – barn.

Alla är relativt orimliga.
Vad det än är vill jag äga en t-shirt med den där designen. Nu.

Bland baseballträn och mutade snutar

Fuck Kerry fucking King. Jag har intervjuat Arne fucking Anka. Fuck.

Det jag minns mest är att volymen var så låg att vi stod längst fram och pratade i normal samtalston medan de körde ”Raining blood”

Se vad en sökning på Slayer ger i Aftonbladets bildarkiv:

”Cornelia Röstlund festivalbesökare Sverige under en konsert med ’Slayer’ musikgrupp USA.”

Året var 2005. Platsen Hultsfred. Fotografen Robin Nordlund. Blondinen jag. Och Cornelia.

Jag har intervjuat Kerry King – här.

”Hunger for the freedom to be free/Do you feel the thirst for something not so incomplete/As the sinking world we find ourselves forcefed to accept”

Varning: Detta inlägg innehåller feelgoodvibbar, PMA och referenser till den svenska sommaren (som är kort). Kan påverka mental status.



Nu när vi fått en genuin svensk sommar rekommenderar jag Kulturhuset och Jens Assurs utställning ”Hunger”. Gratis, inomhus, tankeväckande, mardrömsframkallande, ingen framtid, gravöl.

”So I drink to our legacy/Take the poison or starve/I kiss my love with strontium lips/And then I kiss my ass goodbye”


Olivia Obliteration, Krillebus , São Paulo.
Två bra människor, en skitstad.


São Paulo, igen. It fucks with your head. En stad och ett land där jag upplevt några av de mest nedsläckta ögonblicken i hela mitt liv.

”She ate the chocolates and watched tv/He blew his brains out”



För de med ansvar för små mikroindivider innehåller Kulturhuset även Rum för barn. Suveränt coolt för kidsen, helt befriat från Ronald McDonald-liknande hemsökelser. Och – gratis. Leve Sverige och dess skattefinansierade kultur.

Olivia Obliteration är livrädd för djur. Hundar, katter, kaniner, getter, och grisar. Allt skapar panik om det kommer för nära. De färgglada akvariefiskarna var preciiis på gränsen. Enda representant för djurriket hon accepterar är fåglar. Hon älskar fåglar, varenda en och varenda typ. Då pekar hon och säger ”tha” om och om igen.

Slutsats: Hon blir en crustpunkare. Gott så.



Var det inte någon tidning som körde ett collage med alla crustpippis? Profane Existence? Digital version?

Soundtrack: ”Don't metal with evil”, Halloween.

”Marduk awakens/Babylon edures”

Andy: Hoppla, Ultima Thule-trall goes crust.
Jag: Nja, mer som Strebers goes käng toppat med Tews metalsolon.
Andy: Fan, vilken krånglig låt. Massa meck.
Jag: Ja, han drar på ordentligt på pukorna den där trummisen.
Andy: Den börjar och slutar och sedan börjar den igen och massa stopp hit och dit. Helvete!
Jag: Ett intro, kanske?
Andy: Men kör låten bara. Inget krångel!


Supreme svensk melodiös hardcorepunk. Den 17 september spelar belgiska The Kids på Debaser. Då står jag i dj-båset och spelar uteslutande Strebers. Otippat.

Vet ni att de säljer merch i Auschwitz?Jo, det gör de.

Vad trevligt, avslappnat och framförallt förbannat gemytligt det måste vara att njuta av den ynnest som Alex Schulmans vänskap innebär.

Min vän Lars säljer skivor. Se här.
Min vän Henrik väljer skivor. Se här.

Getaway Rock: En odyssé i speed dating

I mitt glas en välkyld Campari med apelsinjuice. På min kropp en väldesignad t-shirt från Knife In The Leg. I datamaskinshögtalarna Leæther Strips ”Science for the satanic citizen”. I mitt lustcentra sug efter Skinny Puppy på Debaser. Spänn fast er, nu bränner jag av allt jag har och stänger kapitlet om Getaway Rock 2010.

Tidigare instalationer finns här, här, här, här, här, här. Och här.


Black metal-fanatikerns värsta mardröm: En Prideget.


Mayhem. Strålande och stenhårt. Väl kort dock. Bara 40 minuter och ”Life eternal” samt ”Funeral fog” saknades. Bäst: Vänstergitarristens look modell en ung, het, sexuellt laddad Trey Azagthoth. Mest subtilt: Necrobutchers sieg heilande när han skulle hälsa på en vän i publiken.


Isobel & November. Mest oväntade brutaliteten. Vandrade av misstag in och fick ta del av sista låten. En lång, intensivt malande och krautig shoegazingmatta. Kudos.


Cannibal Corpse. Mest väntade brutaliteten. Så korkat, så tekniskt, så förbannat bra. Senare fick jag höra en väldigt ung kappvändare dissa skiten ur amerikanarna. Guds kuk, en sådan banal ståndpunkt. Antikudos till honom.


Torture Division. Mest oväntade kärleksaffären. Vilket kadaverkross. Vilken röst. Vilket trumspel. Vilket material. Vilka Nasum möter Skitsystem-flörtar. Insert valfri Daniel Löfquist-recension here. Skoningslöst, pansarvagnar, kärnvapenexplosioner. Etcetera. Superkudos.


Mest ovana. Jag hade för första gången i mitt liv ett vanligt svennebananarmband. Inget VIP, inget backstage, inget någonting.
Tredje dagen kapitulerade jag och drog i livets sköra trådar. Tack Per.


Uppgraderingen till VIP-världen ledde oss till en presskonferens med Slash. Här ser ni ljugarbänkens första rad. ”It’s got to be up front/Go to be so close to trust/It’s got to be up front/Got to be so close to touch”.


Tja… Slash?


Jag bestämde mig för att se hur allt såg ut uppifrån.


Så här såg det ut. Medieelit FTW!


Lika tråkig uppifrån som på markplan. Ungefär här började vakternas och insatsstyrkans öronsnäckor att brumma nervöst. Solglasögon med spegelglas vändes mot mitt håll, armar började irriterat att vifta. Dags att blada.


Avslappnat backstagehäng #1.


Avslappnat backstagehäng #2. Eller, kanske inte avslappnat. Häng?


Avslappnat backstagehäng #3. Eller, mycket tänder i alla fall.


Bästa återseendet #1. William Blackmon.


Bästa återseendet #2. Jenny Walroth. The toxic peroxide twins.

Binge drinking with the enemy

Bakom fiendens linjer: Krille och Sandy. Bakom kameran: Nina.

Jag har många vänner som bränner tusenlapp efter tusenlapp på restaurang Djuret. De älskar köttfrossande. Djuret hatar vegetarianer. Jag hatar Djuret. Men en bartömning är en bartömning är en bartömning är gratis. Krille och Sandy och Nina, det vill säga #1 Guerilla Incendiary Sabotage Mutineer Vegetarian Freeloaders, är där.

Hipsterhatten är på, botten är upp, klackarna i taket och partyproffset Nina klagar på att det är för lite sponk i drinkarna. Runt om oss mumsar det vackra folket på grissvål. Edward Blom livsnjuter som den bjässe han är. Vi pratar om vilka inom branschen som förstorat vad. En flottindränkt mänsklighet rusar i ilfart mot sitt slut. Vi har kul.

På tal om hipsters så har Hipster-Kristofer skrivit ett brandtal för sin bespottade subkultur. Underhållande och välskriven läsning här.

Sandy: Men blipstern då?
Krille: Ursäkta?
Sandy: Blipster – en svart hipster.
Krille: Så då blir en vit hipster en… whipster?
Sandy: Nej, en hipster är per definition alltid vit.
Krille: Aha.

De etniska möjligheterna är oändliga. Jag längtar efter zigstern.
Gipstern finns tydligen redan. Rimligt.


17.09.


17.15.


17.23.

Vi gjorde vårt för djuren genom att försöka supa mördarna ur huset.
Vi misslyckades. Fienden är stark.

Soundtrack: ”Cult” med Skinny Puppy.

”Don’t fear any God will deny you for thisBath in sin/Sadistic souls/Break their crustSodomy and lust”

Utan att fästa någon som helst nyhetsvärdering vid detta, vill jag bara säga att gränsen för ”frosseri” sänkts. Rejält. Bibeln this ain’t.

Romarna viftar irriterat bort två portioner köttbullar som en bagatell. Kevin Spaceys karaktär John Doe fnissar generat och letar nya offer.

Samtidigt smälter asfalten i Moskva och ryssar har livsfarlig sex.

Undergången är nära.

”Smoke in the kitchen/Fire in the hall/The train is coming/And you can hear it calling/You’re always gonna be the wild one”

”– Poliserna är dumma i huvudet. Själv är jag intelligent och jag vet att polisen ligger långt, långt efter. Det påstås att droger gör folk dumma. Jag har använt cannabis sedan jag var 13 år. Jag vet att det är bra i rätt doser.
Han har ett krav för att ställa upp på intervju med namn och bild i tidningen. Det är att vi skriver att han anser att cannabis bör legaliseras.”

Insert skämt om ni vet vad exakt här.

”They’re on their way to Russia. They take about thirty minutes to reach their target.””So do theirs, right?”

Minuteman motherfucker.

Ytterligare en liten upplyftande film om kärnvapenkrig ur arkiven. De skådespelare jag känner igen avslöjar min popkulturella status:

Steve Guttenberg: ”Polisskolan”.
John Lithgow: ”Bigfoot och Hendersons”.
Jason Robards: Metallicas ”One”-video.


Tack, Jesus. Jag hittade Discharge-samplingens ursprung.

Livsnjutare: The game of the arseholes

Jag älskar Chris Holmes. No homo.

Orimlig konversation på en nöjesredaktion ca. 13.08.

Jag: Kolla Ninas bylinebild i senaste Klick, där hon hajpar Hultan. Hon hoppar bredvid bildtexten ”dansa dansa dansa”. Hoppar!?
Sandy: Just ja. Käck bylinebild. Livsglad.
Jag: Brud = livsglad. Givet.
Sandy: Just ja, du anser att alla kvinnor är livsnjutare av naturen. Alltså är jag också livsglad.
Jag: Precis. Du är en veritabel Mat-Tina up in this motherfucker.
Sandy: Jag och Mat-Tina – själsfränder. Stekarna i Båstad då. De är ”livsnjutare”. Det du. Män som njuter av livet, sjukt.
Jag: Män som njuter av livet är bögigt. No homo.
Sandy: Typ, män är bara lyckliga när de får vara med andra män…?
Jag: Nja, mer att det är feminint att njuta av livet. Så alla män som njuter = bögeri.
Sandy: Ha. Ok om jag bokar in dig för seminarium på Pride?
Jag: Pride = jag i ett nötskal. Kör, bara kör.

Livsnjutare. Fortfarande den sämsta sortens njutare.

Master of no IQ

”Om han tog reda på verkligheten, den här Lokko, så skulle han rösta på Sverigedemokraterna. Jag vet att det är många invandrare som gör det.” Bert Karlsson i Aftonbladet idag.

Rent generellt kan vi nog slå fast att Bert Karlsson fortfarande är den vidrigaste nu levande mannen i Sverige. Still going strong, after all these years. Kudos Karlsson.

”And I hope that you die/And your death’ll come soon/I will follow your casket/In the pale afternoon/And I’ll watch while you’re lowered/Down to your deathbed/And I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead”

Allt om tourettes stockholmssyndrom

En symbol för Krilles karriär.

Chef: Det står ”kuk” här. Det skulle jag kunna ha skrivit.

Jag: Ja, du älskar ju kuk.