Hur merchologi utvecklas på den fria marknanden, a.k.a. Robert Downey Jr. är den nya galjonsfiguren

I ett antal år har jag letat efter en ”Never say die”-t-shirt från Black Sabbath. Fantastisk, underskattad skiva och den läckraste designen. Då och då har jag stött på ett original från 1978. De brukar ligga på mellan tusen till femtonhundra kronor. Ouch.

Inga piratkopierare har brytt sig då skivan rent allmänt ses som ett fiasko, och tillhör den minst uppskattade delan av Ozzy-eran.

Så! En dag händer det! Robert Downey Jr., det korrupta jävla supsvinet som spelar Iron Man, bär ”Never say die”-tröjan i ”Avengers”. Singapore, en nation av merchbootleggare, är på diiirekt. En vecka efter filmens premiär hittar jag den:

”The Avengers Black Sabbath US Tour 1978 Black T-Shirt”

Etthundrafemtio kronor, inklusive frakt. Som hittat!

Kudos, Robert. Kudos, Singapore.

Även Ghost har uppdaterat sin garderob för sommaren.


The KKK took my Satan away.

I övrigt rekommenderar femtio stycken tonårsbilder på rockstjärnor om ni behöver förgylla ett i övrigt pestsmittat liv. Om så bara för ett par sekunder. Ingen såg rå ut.

”My own congregation/I am a saint for seamen”

Jag recenserar Marduk ”Serpent sermon”. På papper ovan. På internet – här. Inklusive fantastisk molluskkommentar. Pang på.

Spiral archeologist: Umeå Hard Core (nu i de kommunala kulturarkivens klor)

Minor Threat-keps skapad med Tipp-Ex? Ja.

Folkrörelsearkivet i Västerbotten intervjuade mig i oktober 2011 angående Umeå Hard Core. Nu lägger de ut sitt insamlade material.

Du hittar det här: umeahardcorearkiv.se

Mitt eget arkiv gällande Umeå (och mig själv):
Spiral archeologist
Spiral archeologist: Feeestivaaal
Spiral archeologist: Oh bondage, up yours!
Spiral archeologist: Häng på Skolgatan 127 E
Spiral archeologist: De mysteriis dom bandanas
Spiral archeologist: UÅHC och Dissection i posters
Spiral archeologist: Umeå Hard Core, ett växthus för elitistiska rockjournalister



Soundtrack: ”Psalms for the dead”, av och med Candlemass.

Asasynergi

Som en hyllning till Eddie Påfvelssons klarsyntet, och för att jag vill leva i synergi med Valhall, klär jag mig dagen till ära i Torshammare och hängslen. Ach du lieber! Nittiotal!

Soundtrack: ”Extreme aggression”, av och med Kreator.

”Nazis, they lost it 40 years ago/Rednecks just realize this a little slow”

Heil heil på dig, Eddie!

”Historiskt har det blivit lite fel, men grunderna tycker jag är sunda. Jag ser det inte som ett hatets ideologi, jag ser det som kärlekens, naturens och djurens ideologi – där man lever i synergi, säger Påfvelsson om nazismen.”

Eddie Påfvelsson, tung Sverigedemokrat i Ale, gör allt framtida bruk av skällsord som ”nyspråk” och ”1984” helt verkningslöst.

Nationalsocialism är kärlek. Punkt. Där kan vi snacka reclaimande på extremt hög nivå om han lyckas få folk att börja kärleksmarschera i takt till den synvinkeln.

Vill du läsa hela artikeln gör du det på internet – här. Varnar för att sajten av vissa anses vara vänsterextremistiskt samt partisk då den driver tesen att nazism är, typ, ni vet, va, dåligt, liksom, ba. Typ.

Och länken fick jag av Kawa, som är råkommunist och vegetarian. Konspirationen att förtrycka extremhögern bara tätnar. Ni har varnats.

”When they speak of peace
War is coming
When they speak of love
Hatred is coming
When they speak of life
Death is coming
When they speak of hope
The end is coming”
Jack Conrow

Soundtrack: ”Just can’t hate enough”, av och med Sheer Terror.

Allt är KD:s fel (men det visste ni redan)

Jag lanserar rimlig konspirationsteori, väl underbyggd som precis allt på Flashback. På papper ovan. På internet – här.

”It still sickens my heart to see the picture of Christer Björkman hailing Satan”

Nog för att vännen Jonas säger att ”hornen blev till sand för länge, länge sedan”. Och nog för att jag föraktar ”horns up, snubbe!”-snubbar. Men för i helvete. Har vi helt skurit av alla förbindelser till en rimlig subkulturell existens?!

Nu vet vi i alla fall varför Loreen vann. Själ – såld

Via Magnus. Kudos.

Soundtrack: ”Serpent sermon”, av och med Marduk.

Du vet att området gentrifierats när…

…ditt gamla sunkstamhak fått nya ägare som verkligen vill understryka att de numera önskar att gästerna ska inta fast föda.

Anekdot #1, anekdot #2, anekdot #3.

Via Erik. Kudos.

Consume! Consume it!

Om ni kan slita er från den tropiska hettan så har jag lite auktioner som går ut idag. På internet, Tradera – här.

Peka och förstör

”Vi ger er Pekheavy – pekboken för litet ’fulare’ barn och världens första hårdrockspekbok! Ge ditt barn rätt start i livet – med Pekheavy får du en tuff unge med läder på näsan (alternativt en väldigt glad rockpappa/rockmamma/rockfarmor).

Pekheavy är den enda boken som behövs i dagens barnuppfostran och något liknande har aldrig tidigare skådats på den svenska marknaden. Pekheavy är en skön kontrast till allt fluffigt och gulligt i barngenren och är helt könsneutral. Den är helt enkelt till för alla tuffa barn (oavsett ålder)!

Barnuppfostran har alltför länge varit i händerna på de präktiga, Familjen Duktig-föräldrarna, säger förläggaren Hans-Olov Öberg. Det är dags att vi med litet mer långhårig livssyn rycker tillbaks initiativet. Vi rockers tar oss nu friheten att definiera vad som är väluppfostrat och inte. Hårdrock är attityd, passion, hårt arbete och total utlevelse, och med handen på hjärtat: vilken förälder vill inte se det i sina barn?

Pekheavy är en exposé över metalvärldens omistliga signum. På femton rockiga uppslag presenteras alla klassiska metalbegrepp med tillhörande illustrationer. Och för den uppmärksamme kan ett dolt budskap hittas någonstans i boken …”

Utan att ha läst ”Pekheavy” så följer här några tips på livsviktiga hårdrockselement som jag har på känn att Kalla Kulor Förlag missat att illustrera i sin förstautgåvan. Det är av största vikt att de lite fulare barnen verkligen förstår essensen av heavy fucking metal redan vid en väldigt tidig ålder.

Grabbighet: två snubbar skrattar åt kvinna som spelar gitarr.
Sexism: ett par feta pattar i ett rejält tilltaget dekoltage.
Groupie: en avsugning.
Homofobi: långhårig man slår fjolla på käften.
Ockultism: en naken kvinna på ett altare.
Satanism: en get.
Antikristendom: en hängande påve.
Gravskändning: man välter gravsten.
Nekrofili: man har sex med ett lik i en kista.
Gore: ett lik med inälvorna utanför.
Undergången: ett svampmoln.
Krig: ett maskingevär som mejar ner kvinnor och barn.
Droger: en spruta.
Självmord: en hängsnara.
Rojalism: en kung och en drottning.
Överdriven livsstil: en man som bränner pengar på en grill.
Dumhet: Vince Neil som kör ihjäl Razzle.
Fyllefettma: Yngwie Malmsteen.
Den starkes rätt: Mussolini.
Tendensen att ta det ända in i bunkern: Hitler.

Fler förslag mottages tacksamt. Vill så gärna hjälpa till!

Soundtrack: ”The hunt”, av och med Grand Magus.

Låtar, fingrar och ett döende klasshat

Där är jag, i I och K och A!

Så ja, här är listan på allt vi spelade igår på Riche, Lilla Baren. Som utlovat höll jag arbetslinjen och spelade absolut inget annat än mainstreamhårdrock. Alla avvikelser tillhör Ika.

Judas Priets: Epitaph
AC/DC: Rising power
Graveyard: Uncomfortably numb
Henric de la Cour: Harmony dies (Ska alltid spela den)
November: Mount Everest
Tygers of Pan Tang: Gangland
United States of America: Coming down
Blitzkrieg: Inferno (Hetfield, e de du?)
Danzig: The violet fire
Steel Mill: Super clean man
Aerosmith: Lightning strikes
Kiss: Save your love
UFO: Doctor, doctor
Fiendens Musik: Snutbil
Manowar: All men play on 10 (Guilty pleasure, erkänner)
Hand of Doom: Doom power
Dirty Looks: 12 o’ clock high
Sisters of Mercy: Nine while nine
Saxon: Stallions of the highway
Black Sabbath: Into the void
Iron Maiden: Ides of March/Wrathchild
Kiss: Got to choose
W.A.S.P.: Animal (Fuck like a beast)
Judas Priest: Bloodstone
Thin Lizzy: Cold sweat
Alice Cooper: Cold ethyl
Witchcraft: Schyssta lögner
Def Leppard: High ’n’ dry
Pentagram: Be forewarned (1994)
Misfits: teenagers from Mars
Judas Priest: Desert plains
Motörhead: One track mind
Scorpions: Speedy’s coming
Noice: Bedårande barn av sin tid
Accept: Save us (Disco inferno!)
Roky Erickson: Bloody hammer
Alice Cooper: Go to hell
Dead Boys: Sonic reducer (Tonårskrille FTW!)
Twisted Sister: You can’t stop rock’n’roll
Angel Witch: Atlantis
Black Sabbat: Swinging the chain (Bill Ward FTW!)
Judas Priest: Diamonds and rust
Judas Priest: Beyond the realms of death
(Två på raken?! Ja! Så är det!)
The Devil’s Blood: The heavens cry out for the devil’s blood
Paper: Out of luck
Accept: Breaker
Saint Vitus: White stallions
Coven: Coven in Charing Cross
Witchfinder General: Free country
Deep Purple: Perfect strangers
Pentagram: Evil seed
Danava: Unonou
Kiss: Parasite
Diamond Head: It’s electric
Amebix: Axeman
Tank: (He fell in love with a) Stormtrooper (Queer!)
Metallica: Jump in the fire
Venom: Live like an angel (die like a devil)
Suicidal tendencies: Trip at the brain
Turbonegro: Get it on
Sepultura: Inner self



Viktor och hans mogna finger höll oss sällskap i dj-hörnan.



Sedan dök även Henric upp. Många fingrar blev det.



Jag omgiven av råpunk till vänster, min klon till höger, samt fina kvarter åt alla väderstreck. Inga fingrar. Dock väl instagrammat.



Men! Är inte det här konstverket någon jag vet vem det är?



Frans och Ika efter stängning. Än mer fingrar!

Stureplan är märkligt. Som vänsterextremistisk metalpunkare är jag uppvuxen och fostrad in i ett brinnande klasshat för området och dess rikingar, en önskan om att lägga kvarterens dyra klubbar i fullständigt Stalingradaska. Men jag har aldrig någonsin blivit så bra behandlad som när jag snurrar vinyl på Riche. Du får äta, du får dricka, du får fria händer att spela din favoritmusik som ingen annan uppskattar. De vanliga kunderna i kostymer och knytblusar hatar varenda låt du väljer, men de som jobbar i baren älskar dig och ber om än högre volym.

Stenchorestekare, is I.

Det påminner mig om hur det kan vara att spela skivor på rockiga Södermalm. Så bohemiskt!

Soundtrack: ”Live! Bootleg”, av och med Aerosmith.

First we take Stureplan: mighty mainstream metal power tonite at Riche?!

Methedrine. Hot metal. Senast var det bara thrash. Foto: Lisa.

Ikväll spelar Ika feat. mig på Riche, Lilla Baren. Tid: 22-02. Jag kommer att köra ett extremt folkligt tema med bara världsberömda band, som ni kan se på bilden nedan.

Noll hardcorepunk denna gång, endast mainstreammetal! Kom och häng bland kostymer och knytblusar.





Hot metal. Methedrine. En sekund senare slås lampan ihjäl.

Soundtrack: ”Besöket vid krubban”, av och med Skitkids.

Subkulturellt mode: let’s get hat, get wasted

Några funderingar kring kepsar och subkulturellt mode. En läsare saxar ur fredagens DN och undrar:

”Vilket band har den här snubben på kepsen? Wasted Youth? Känner inte igen loggan.”

Nej, det är naturligtvis Richmonds fränaste Municipal Waste som uppmanar sina fans att bli totalt plakata. Se nedan. Notera att min decenniegamla keps härstammar från gruppens demodagar, då de rippade Suicidal Tendencies typsnitt istället för att ha en egen stil.



Och i dagens DN är wastade Viktors thrashkamrat med.



Bandana och keps: svårt att bära upp. Hör ungdomen till.



Soundtrack: ”Death”, av och med svenska Ram. Suverän. Påminn mig om den när årets bästa skivor ska summeras.

Blut und stahl und trall

Jag recenserar Sabatons ”Carolus Rex” samt föreslår invasion av Danmark. På papper ovan. På internet – här.

Sedan säljer jag lite saker på Tradera – här.

Stockholm Pride 2012: Bli bög

Spana transan.

Idag släppte Stockholm Pride sin kampanj för 2012. Det är alltså den kampanj som Cornelia varit produktionsledare för, hennes examensjobb på Berghs. Jag är så stolt att jag exploderar.

Resume skriver om kampanjen här, och SVD här.

Kampanjsajterna här:

Blibög.nu
Blibi.nu
Bliqueer.nu
Blihomo.nu
Blitrans.nu
Bliflata.nu

Stolt. Exploderar. Etcetera.



Gillar att affischen för Ondskapt och Saturnalia Temple trängs där längst ner i botten på Plattans anslagstavla. I Uppsala, nu på lördag,

För övrigt: nya Sabaton kan vara det mest oavslappnade som någonsin släppts av ett svenskt band.

”Mortal/Voids/Live/Die”

Olivia: Den tanten var ledsen. Hon grät.
Jag: Ja, det gjorde hon.
Olivia: Gav du… tanten… pe-pe-pengar?
Jag: Ja.
Olivia: Oj.
Jag: Du ska alltid försöka dela med dig av det du har till de som har mindre än dig. Du måste vara snäll, även om det ibland är ruskigt svårt.
Olivia: Ja.

Olivia har inte fyllt tre år. Jag tänker på henne när jag i dagens DN läser det Susanna Alakoski skriver om fattigdom i dagens Sverige. Inte på internet, tyvärr. Däremot finns det folk på internet som säger sådana här saker som svar på hennes artikel:

”Sverige kommer här på tredje plats, tätt efter Danmark och Frankrike och lägger alltså över 32 procent av vår samlade ekonomi på det som eurostat kallar socialt skydd. Min fråga är därför till Alakoski: Vad mer begär du? Vilken politik ska till för att du ska bli nöjd?”

En som gör att människor inte behöver tigga i tunnelbanan för att överleva, kanske?

Soundtrack: ”Welcome to hell”, av och med Venom. Då, nu, evigt.

”Waiting for the last breath/Hell has no disguise/Just look through synther's eyes”

Jag har under mina över tjugo år som dyrkare av Venom hört cirka fyrtiotusen tolkningar av ”Countess Bathory” och ”Black metal”. Jag har hört ”Witching hour” vevas av såväl Slayer som High on Fire.

Mainstreamhits som ingen tillför något till.

Det krävs tydligen en synthgothare med corpsepaint mitt i livet för att välja en obskyr Venom-komposition från en kriminellt underskattad skiva. Och sedan göra något helt eget och förbannat bra av den.



Stort kudos, Henric de la Cour.

Hans grepp på ”Harmony dies” (1985) verkar överhuvudtaget inte finnas på internet. Men här har ni Venoms original. Stökigt.



För övrigt gick min, H.K. och Fredriks gothsynthafton i kulturdebattens tecken. Och ja, tristessens också, då alla band förutom de la Cour var inkompetenta jävla nollor och korrupta supsvin.



Men fokus på debatten nu. Tyngsta ämnet: vilka har betytt mest för Sverige, Hellacopters eller Broder Daniel? Fredrik körde någon sorts rockjournalistisk historierevisionism och dömde ut Hellacopters som ”kompetenta musiker men inte mer än så”.

H.K. saknade å sin sida helt bäring och tjatade endast om The Tough Alliance och deras brännbollsträn.

Venom hade hillebard och sai.



Nog sagt.

Dirty Rotten Linde: Metal Moshing Makode

Jag hamnade av en slump på Makode Lindes vernissage på Galleri Jonas Kleerup. Förutom att jag råkade ställa min ölflaska på ett konstverk – vilket fick Makode Linde att väsa och irriterat vifta bort mig – upptäckte jag en glädjande sak.

Makode Linde är Hard Core.



För se! Vad döljs i denna tavla med afrikanska slavskepp, Nike-skor och guldkedjor? Jo, D.R.I.:s tidlöst moshande gubbe. Ni ser den där i en plastpåse.



Och här är inget annat än straight up moshande. Härligt!



I övrigt var det mycket sådana här sublimiteter. Tveksamt om M:et här står för mosh. Och jag hatar disco. Köpte inget.

Four headed dogs: apocalypse questions

Fyra bilder. Fyra frågor.



Röd skinnjacka: Michael Jackson eller Johnny Thunders?



Ett band med Isobel, Kawa och Johannes: vad spelar de för musik?



Johannes har nu kickat Isobel och Kawa och tagit in Jonna och Fredrik i bandet för en natt i tunnelbanan. Vad spelar de för musik numera?



Vad vill du ha på detta förstklassiga ställe med laminerad drinklista?

Life is a chain of projektanställningar and vikariat

Refuserad och blek bylinebild. När den togs hade jag ena foten i graven.

Idag vandrar jag ut i arbetslöshetens ingenmansland igen. Min tid som metalkonsult på Aftonbladets bilaga Hårdrock! är över.

Det har varit en märklig månad. Dels för att det är konstigt att komma in så kort på en redaktion som jag jobbat på så mycket tidigare. Och dels för att jag drog på mig en superobskyr form av lunginflammation som gjorde att jag fick jobba hemifrån sängläge i två veckor. Det tog två penicillinkurer att knäcka den.

Mitt i åkomman åkte jag dessutom upp till Umeå Hard Core och spelade in ett album med ett band jag repat med fyra gånger.

Det var rätt hardcore.

Jag har anat min egen dödlighet två gånger i livet på grund av sjukdom, börjat bli rädd för att jag inte kommer att klara det på riktigt. Första gången var i ett slumkollektiv i Philadelphia vintern 2002. Andra gången var nu, ute i Mullsjö på en madrass i Dennis vardagsrum.

Men jag dog inte. Det blev en skiva. Och det blev en hårdrocksbilaga där jag intervjuat Gojira, Kreator, Lamb of God, Manowar, Rival Sons, Sabaton, Slash, Slayer, Slingblade, Turbonegro och Twisted Sister.

Resultatet är ute i butik fjärde juni.


Patchologi på Plattan: Krille är nere med kidsen. Bild baxad av Jonna.

Bitter eftersmak: min Ipod och dess feta lurar blev stulna på Aftonbladet, min arbetsplats. Deppigt.

Kapa kukrocken

Idag recenserar jag Slash ”Apocalyptic love”. På papper ovan. På internet – här.

När vi ändå är inne på kuken och dess rock bör alla inleda dagen med att lyssna på ”Full metal jackoff, av och med Jello Biafra och D.O.A..

Lp:n ”Last scream of the missing neighbors”, Biafras samarbete med de kanadensiska hardcorelegendarerna, må vara tjugotre år gammal men är ännu det bästa han gjort vid sidan om Dead Kennedys.

Minns att Jello Biafra var Flashback- och kommentarsfältsamhället innan internet ens fanns. I ”Full metal jackoff” radar han upp sin snyggaste konspirationsretorik över världens dummaste hårdrocksriff:

”Wall Street or Crack Dealer Avenue”
You see a black face – you see a crackhead”
”Neo-Nazi bootboys”
”As the noose of narco-militarism/Tightens ’round your necks/We worry about burning flags/And pee in jars at work to keep our jobs”

Narco-militarism. Rocklyrik i sin mest fulländade form.

Okej. Referenserna till Oliver North rullar kanske inte helt med samtiden. Men i övrigt är Jello Biafra och D.O.A. en total vinnis.



För övrigt är Biafra ännu skyldig mig ett byte för Motörbreath-lp:n jag fixade.

Mad merchologi

Jag kommer att bli tvungen att gifta mig med Etsy.

Cliff ’em all

Äntligen! Här är den, en av de största svenska rockjournalistiska bragderna någonsin: Etthundra frågor till Cliff i Anti Cimex, saxat från Sika Äpärä nummer två.

En milstolpe i nitpunkhistorien och ett riktmärke för all rockjournalistiks framtida form.

Kvalitén på bilderna är sådär. Men det är förmodligen kvalitén på dig också, så det går på ett ut. Högerklicka på en sida, öppna i nytt fönster, klicka igen. Då blir det större. Hoppas jag.

Extremt stort kudos till Punks is hippies för artikeln.













Och se här! Fiendens ansikte och vän av socialstyrelsens ljudsnokare: Andres Lokko. Dock förenas vi i avskyn för Coldplay.