Så många slipsar. Så många kostymer. Så många kukar. Så mycket blod som tvättats från dessa händer innan fotograferna fått föreviga maktens förbrödring och runkbulleätande. Så lite rimlighet.
Soundtrack: En tv som brusar på med Melodifestivalen 2011.
Jag klarade av exakt fem minuter innan jag blev fysiskt illamående och fick spränghuvudvärk. Min mentala status kapsejsade ungefär i höjd med Rickard Olsson inledningsmonolog, då han sa något i stil med ”det är oroligt i världen, på vissa håll är det revolution, men ikväll ska vi ge er något viktigare att tänka på”.
Ka-blaaam. Hjärnsubstans, genom bakhuvud, målar vägg.
Sedan dök vår folkvalda utrikesminister upp i en sketch, insprängd i en tvivelaktig gråzon bestående av skämt som anspelar på sexuell läggning samt schablonbilder av etniska minoriteter och förorten.
Efter det bytte jag mitt vattenglas mot crackpipa och methamfetamin.
Läge att helgardera.
Om jag någonsin bordar ett plan där även Christer Björkman befinner sig, kommer jag att blogga om att jag önskar att planet störtar. Och jag kommer att mena det. Av hela mitt hjärta. Jag är beredd att offra mitt liv för att freda mänskligheten mot detta monster.
The greater good etcetera.
Antimello FTW.
Inlägg
)).JPG)
.jpg)
