”A cold wind of death whispers in the air”

Skenet bedrar förmodligen, men det ser ut att bli en vacker dag.

Pukrullningarna inträffar vid:

0.06

0.23

0.34

0.53

1.04

1.34

1.47

2.04

2.16

I övrigt lyder prognosen stadig d-takt. Här i liveversion.

Trevlig helg.

”But ten years down the line/You won’t see me ashamed”

För nästan precis tio år sedan spelade mitt gamla band på The Smell i centrala Los Angeles. Av en slump ramlade jag över en inspelning av hela konserten idag. Ni hittar den – här.

Bilderna tagna i en helt annan stad, på ett helt annat ställe, vid ett helt annat tillfälle. Du hittar originalfotona – här.

För övrigt kan det här vara det bästa kassettiteln, någonsin.

Ny tid, ny giv, ny vikariestrid

Tut-tut. Här är jag.

Trve soul (ov shite)

Förra veckan hyllade kulturen ”True blood”, som nyligen vevade igång sin tredje säsong på SVT. I artikeln lyfts ”Harry Potter” fram som en smickrande jämförelse med seriens utveckling.

Nåväl.

Jag viftar irriterat bort alla vuxna som hyllar Harry-harakiri. Istället höjer jag ett varningens finger. För det tv-fanatiker som korrumperar lagvidriga torrenter vet och kan vittna om, är att ”True blood” någonstans halvvägs genom säsong tre börjar likviderar sina manusförfattare.

Här och nu, mot slutet av säsong fyra, har hela staben ersatts av apor.

I bastkjolar.

Aporna i bastkjolar sitter i ett rum, slänger avföring på varandra, hamrar frenetisk på skrivmaskiner, och manglar ut nya avsnitt av vampyrserien. Ny målgrupp: ungdomar som dyrkar ”Twilight” och som inte kan få nog av Hollywood-hunkiga och tvålfagra människor. Det trånas, trånas och trååånas i all evinnerligt. Nog nu.

Allt är bara så infantilt och förnedrande för samtliga inblandade.

Sookie har förvandlats till någon som uttalar varje replik som om det vore en parodi av åttiotalets parodier på sjuttiotalets porrfilmer:

”Nej men ooooj, är det rörmoookaren? Och jag som bara har min röda, tunna negligé på mig. Tihi. Ohps, jag tappade något, bästa jag böööjer mig fram och plockar upp det…”

Och Lafayette och hans pojkvän och deras tjat om ”heavy bruha shit”? Mexikansk spiritism! Örter! Tomtar! Troll! Häxor! Andeväsen! Trollkarlar i sina höga torn! Väderbitna hårda män i sina vita wifebeaters! Vi ses i Nangijala!

Det är plågsamt att se slutresultatet, mycket även för att ingen av skådespelarna kan agera sig ut ur en blöt papperspåse.

Min närmaste jämförelse till ”True blood” 2011 är en död råtta som jag såg på gatan för ganska precis två år sedan.

Ni kan läsa om råttan – här. Det ger mer behållning än en endaste minut till av den här amerikanska kulturimperialistiska smörjan.

Enda värdigheten i hela säsong fyra, är att avsnitt elva avslutas med den här makalöst fantastiska låten:

Kör, bara kör Mascis, din vithårige djävul. Betala räkningarna!

Heil humor (och ja, jag nämner Hitler)

Satt och tänkte på det häromdagen. Det här med att rättshaverister som hatar kvinnor generellt är sämre än de flesta andra levande väsen på att vara roliga och att det ju helt enkelt är så det är, men att det liksom inte är tillåtet att riktigt nämna det eftersom rättshaverister som hatar kvinnor givetvis inte vill att det ska vara så.

Alla ska ju vara lika bra på humor och ironi och sarkasm och skämt oavsett haveri. Även om det inte är så. Hade det varit så hade ju ingen behövt påtala att det faktiskt är så, utan det hade ju fallit sig naturligt.

Eller hur?

Till vardags används ju rättshaverister till att förgylla internet med sina kommentarer och bloggar. Det är vad vi liksom tycker att dom, om än ofrivilligt, är bäst på när det kommer till praktiska saker. En del av dom funkar rätt okej att försöka prata med och så också, men i regel sköter man ju det med någon vän med rimlig mental status då rimligt folk är bättre även på sånt.

Men så slog det mig.

Det här med klassiska saker som rättshaverister gör. De pratar om PK-maffian hit och PK-maffian dit. De älskar att skriva inlägg och kommentarer om märkliga hittepåämnen, för att sedan avsluta med ”fast det får man väl inte säga i det här landet”. De dyrkar folk som ”tar bladet från munnen”.

Speciellt när det gäller humor. Rättshaverister älskar humor.

Fast det ska vara enkelt. Inget krångel, utan det ska gäckas om de tre b:na: bögar, brudar och blattar. Saker som kan reta den bitterfittiga tråkiga PK-eliten som styr media.

För rättshaverister räcker det till exempel med ordet ”neeegerrr” eller en läspande fjollimitation eller slutklämmen ”när såg ni en kvinna byta däck senast, va”, för att de ska kippa efter andan och slå sig på knäna, för det är ju så det är och då måste man ju få säga det och skratta åt det utan att det ska komma någon PK-kommunist och säga att man inte får säga det. För alla som inte är näthatande PK-kommunister vet ju att det roligaste som finns är ”varför får det inte heta negerboll när det heter vit choklad”.

Om du inte skrattar dig fördärvad åt någon som säger sanningen om att kvinnor är sämst fast gör det liksom på skämt är du en politiskt korrekt kulturmarxistfeminist. Som säkert är bög.

Jag tänker som så här, och det har jag tänkt på i flera dagar nu, att om du tidstransporterade Adolf Hitler till vår tid och satte honom på en ståuppscen, typ Norra Brunn, så skulle han göra supersuccé. Han skulle ju liksom dra skämt om hur det är, och det skulle vara jätterolig.

För han skulle säga det som man inte får säga i Sverige för feministerna kontrollerar allt, och de vill inte att man säger sanningen, fast alla vet att sanningen är sann och den är jätterolig.

Hitler skulle stå där bara och med stelaste pokeransiktet förklara att ”jag anser att vi ska utrota de här människorna och de här människorna och de här människorna och de här människorna och de här människorna och sedan ska vi öppna en front mot Ryssland och se till att utplåna de slaviska undermänniskorna och samtidigt ska alla purariska kvinnor stå i köket och klämma fram tonvis med barn till riket och städa och feja och laga mat och le och suga kuk för det är det enda de gör bättre än männen fast vi skulle nog vara bättre på det också om vi orkade försöka men det tänker vi inte göra för då är man bög” och varenda rättshaverist i hela lokalen skulle ligga i sin egen skrattkisspöl och rulla runt, glad som en gris.

Magnus Betnér skulle stå och hoppa jämfota i skuggorna av glädje, antecknandes varenda ord Hitler sa, skrattandes ”det här är guld, guld, guldmaterial, det här ska jag sno!” och alla skulle fatta att det Hitler sa var liksom inte på allvar men ändå på allvar och riktigt, riktigt roligt.

Fast det kommer inte att hända.

Och det inte bara för att tidsresande är omöjligt just nu i Jante-Sverige tack vare feministerna som inte vill att någon ska få vara bättre än någon annan. Nej, det kommer inte att hända för att man får inte säga det Hitler sa, som inte var på allvar fast ändå på allvar och jätteroligt, på grund av alla näthatande PK-maffiosos. Tycker då alltså rättshaveristerna på Flashback, i kommentarsfälten, i bloggarna.

Vad jag vill ha sagt med det här, undrar ni? Ingenting alls.

Jag bara kör.

Soundtrack: ”Tres hombres”, av och med ZZ Top, på kolsvart och mansgrisig vinyl. Från Texas.

Uppdatering: Jonas upplyste mig just om den här sketchens existens. Där ser man.

Ett IJCHE-ianskt idiotprojekt: 138 ways to die

Jag har skrivit om min gamla mp3-spelare många gånger tidigare. Den innehåller 16 858 ljudfiler men är förseglad och openetrerad likt en faraos grav.

Jag kan inte ta bort, jag kan inte lägga till, jag kan bara lyssna.

De senaste dagarna har jag haft den inställd på slump: genom träningspass, cykelturer, ångest, tristess, personlig hygien och andra tråkiga transportsträckor. Jag låter spelaren sköta val och kval. Och eftersom jag är arbetslös och äger tid samt rum, har jag sammanställt en lista på de 138 senast spelade spåren med sporadisk vidarelänkning.

Vad jag vill ha sagt med det här, undrar ni? Ingenting alls.

Jag bara kör.

Senast jag gjorde en liknande lista var det någon som efterlyste en matchande dito på Spotify. Låt mig klargöra en sak: för mig symboliserar Spotify på många sätt det genuina musikintressets sotdöd.

Klart där finns fördelar, inget snack. Men ändå – tack, men nej tack.

Trots det gav jag mig in i idiotprojektet att styra upp min 138-lista. Halvvägs igenom ville jag skära händerna av mig. Vilket förbannat luftslott. Människor som påstår att de är intresserade av annat än den absolut mest mainstreamiga musiken, och som har Spotify som främsta källa, kan dra rakt åt jävla posörhelvete.

Men nu finns listan i alla fall. Där mina val inte fanns har jag plockat hej sjövilt efter mitt eget huvuds mest dopade associationslekar.

Länk till min lista på Spotify – här.

Uppdatering: Jag inser att mitt hårda omdöme om Spotify var väl uppvinklat. Jag var bara bitter över att senaste Syphilitic Vaginas är utsåld och att bandet inte finns på just Spotify. Men det kanske är väl mycket begärt.

1. Roky Erickson & The Aliens: Click your fingers applauding the play

2. Disfear: Demons, demons, demons

3. Tank: T.A.N.K

4. The Fix: Famous (live)

5. Neanderthal: Brain tourniquet

6. Poison Arts: 小我から大我へ

7. Imperial Leather: Shedding (preprod juni 2007)

8. Poison Idea: Taken by surprise (live 1993)

9. Acid: Maniac

10. Twisted Sister: We’re gonna make it (mitt livsmantra just nu)

11. Pink Fairies: War girl

12. The Hellacopters: I wanna touch

13. Immortal: Where dark and light don’t differ

14. Fuck-Ups: Negative reaction

15. Aura Noir: Death-mask

16. Bolt Thrower: Realm of chaos

17. The Mystick Krewe of Clearlight: Swamp jam

18. Pentagram: Livin’ in a ram’s head

19. Judas Priest: Pain and pleasure

20. Pombagira: The darkness (19.58 minuter)

21. Isis: Celestial (signal fills the void)

22. Nebula: Paradise engineer

23. Sodom: Ausgebombt

24. Bahaus: The passion of lovers

25. Rudimentary Peni: Doodle bug baby

26. Really Red: Let the night roar (underskattat!)

27. Adolescents: The peasant song (demo)

28. Unanimated: The endless beyond

29. Tiamat: Dead boy’s choir

30. Darkthrone: Hate is the law

31. Repugnant: Intro/Hungry are the damned

32. Black Sabbath: Kill in the spirit world

33. Diamond Head: In the heat of the night

34. Ebba Grön: Alla visa män (live)

35. The Kids: Sex queen

36. D.R.I.: Give my taxes back

37. Guns N’ Roses: Move to the city

38. Master’s Hammer: Epitaf

39. Crass: Securicor

40. Ice Cube: Say hi to the bad guy

41. Sick Of It All: Disco sucks fuck everything (live)

42. Underdog: Special forces

43. Entombed: Shreds of flesh (hardcore!)

44. Schizo: Main frame collapse

45. Severed Head Of State: The future soldier

46. The Lurkers: Gerald

47. Breach: Heroine

48. Marduk: Of hell’s fire

49. Sarcófago: The black vomit (demo)

50. Youth Of Today: Make a change

51. Sarcófago: The last slaughter

52. Biohazard: Hold my own (pumpa skrot!)

53. The Fix: You (live)

54. Kaamos: Blood of chaos

55. Asocial: Jag ska aldrig bli militär (1982?! Helt. Stört. Bäst.)

56. Agnostic Front: Crucial moment

57. Mastodon: Capillarian crest (flipperspel!)

58. Jerry’s Kids: D.W.I. (obskyrt!)

59: Skitsystem: Pigs

60: F-Minus: We’re all dead men

61. Aerosmith: Spaced

62. Motörhead: Limb from limb

63. Systematic Death: Under age (för the punx och thrasher!)

64. Sarcófago: Third slaughter (demo)

65. Judas Priest: Devil’s child

666. Hallows Eve: Speed freak

67. Hellnation: No minion (gris galore!)

68. Eyehategod: Jack ass in the will of God

69. C.Aarmé: Tu puta mi casa

70. Systematic Death: Tonight

71. Caustic Christ: Protest

72. Black Sabbath: Sweet leaf (live 1973)

73. Heart Attack: Society (underskattat!)

74. Kyuss: Thee ol’ boozeroony (överskattat!)

75. Brutal Truth: Anti-homophobe (drivet!)

76. Stone Bunny: Old man

77. Destruction Unit: Warm leatherette

78. Syphilitic Vaginas: Motorfire hellwire

79. Marduk: Holy blood, holy grail

80. Bold: Always try

81. Germ Attak: Fight for the land

82. No Comment: Lament

83. Ramones: Psycho therapy (live 1991)

84. Iron Maiden: Rime of the ancient mariner (live 1984-85)

85. Misfits: Wolfs blood

86. Ice Cube: Get off my dick and tell yo bithc to come here

87. Johnny Cash: The man comes around

88. Havohej: I arose (snark!)

89. Varukers: Android

90. Cauldron: Conjure the mass

91. Sick Of It All: Pete’s sake

92. Testors: Madras prison (live)

93. Onslaught: Angels of death

94. Guns N’ Roses: Out ta get me

95. Syphilitic Vaginas: Angel of destruction

96. Lariat: Lesser of two evils

97. Discharge: Massacre of innocents (air attack)

98. Om: Thebes (sekten i hjärtat, regnet i ansiktet, The Light Being i lurarna – den bästa känslan på länge)

999. Adolescents: Who is who (demo)

100. Brutal Truth: Stench of prophet

101. Slipknot: Duality (Bandit Rock Radio FTW!)

102. Bolt Thrower: Psychological warfare

103. Sacrifice: Friday nightmare/Warfare (”Welcome to hell”, någon?)

104. Gang Green: Selfish

105. Strife: Slipping

106. Mustang: More courage

107. Reagan Youth: Urban savages (gudar!)

108. Misfits: Night of the living dead (live)

109. Necroplasma: Awakening from beyond

110. Misery: Fuck no/Class warfare

111. Disfear: The furnace

112. Satyricon: To the mountains

113. Minor Threat: In my eyes

114. Forbidden: Chalice of blood

115. Zeke: Chiva

116. Subhumans: Nothing I can do

117. The Execute: Slash

118. Crass: Punk is dead

119. Mastodon: Crystal skull

120. Wolfbrigade: Pray

121. Sick Of It All: Target

122. Black Sabbath: Junior’s eyes (gah!)

123. Sodom: Politoximaniac

124. Helloween: Save us

125. Nasum: Inhale/exhale

126. The Boys: Cop cars

127. Madball: Discriminate me

128. Capital: Gold coast

129. Poison Idea: Kick out the jams (live: ”We’re gonna do one more song and then we gotta catch our plane back to Baghdad”)

130. Judas Priest: The four horsemen

131. Tyrant: Broken spine

132. Sleep: Jerusalem (pt. 1)

133. AC/DC: What do you do for money honey

134. AC/DC: Beating around the bush

135. Anti-Cimex: FBU (gaaaaaaaaah!)

136. Mötley Crüe: Slice of your pie

137. Misfits: Nike-a-go-go

138. Sick Of It All: World full of hate

Jag slänger försiktigheten i vinden och slår fast att jag kan stå för hela den ovanstående slumplistan. Speciellt 49, 50, 51 skapar en magisk dubbelmacka. New Jerseys sportigaste renlevnadsskins som pålägg mellan sexmissbrukande, narkotikanyttjande gravskändare från Belo Horizonte. Livet blir inte mycket bättre än så.

Skulle vara nummer 105 då.

”Don’t shoot me, I’m just the piano player”

Här spelar jag inte skivor.

Men det gör jag här.

Så även här: I have always been here before.

Väl mött.

Annars är Death Evocation absolut bäst just nu, här i denna sekund. Beställ vinyl från per.thunellSNABELFUCKINGAspray.se.

SEKT: BFF FTW

Sekten: Lovisa, Sandy, Johan, Nina.

Igår blev jag överraskningsbjuden på middag av mina forna kolleger på Aftonbladet. Jag hade blivit lovad ”du, jag, Krisse, Stalin, Jeltsin, Sigge, dom gamla vanliga”, men det visade sig vara Sekten. Bra så.

Vi gick på mitt favoritställe Kokyo. God mat, rimliga priser, usel service.

Du kan inte få allt här i världen.

Sedan hamnade vi på en lajvarbar där folk – på riktigt – brukar dyka upp till häst. Vi drack starksprit och försökte få med Lovisas t-shirt från Charta 77 på bild. Blev mest spöklikt. Mer suddigt från kvällen – här.

Bästa vännerna, jag blev otroligt rörd. Kudos.

Fast idag har jag sålt ut tre helt andra vänner. I utbyte mot deras namn och telefonnummer gav gymmet mig ett fodral till min mp3-spelare. Helt gratis, bara så där. Jag kunde inte motstå.

Förlåt, ni som inom kort får ett säljsamtal.

Bild på judaspengen. Hata mig inte.

Blir du korkad av att gilla sport, eller är det bara korkade människor som gillar sport?

Dagens Nyheter plockar fram sitt grövsta förstoringsglas och sätter på sig Sherlock Holmes-mössan i storlek XL. Sedan levererar de en förstasidesnyhet bestående av alla föräldraras version av ”vilket väder vi har idag, va?”-kallpratet:

Om du tar en stor bunt unga individer med outvecklade immunförsvar och låter dem hosta, nysa och kräkas på varandra i åtta timmar per dag, så ja, då sprids sjukdomar rätt friskt.

Detta är välkänt för alla med barn i åldrarna minus nio månader till flytta hemifrån. Dock inte för Dagens Nyheter. Är nyhetstorkan fullt så bister ända in i september?

Sedan plockar jag på mig kommentarsfältglasögonen och skönjer konspirationsmönstret mellan raderna.

”Och enligt forskarna är den viktigaste orsaken den explosionsartade ökningen av andelen barn som går i förskola”, står det. ”Om man jämför med hur det såg ut på 60-talet är det en enorm skillnad”, förklarar en professor.

Givetvis: På sextiotalet fanns det fler hemmafruar vilket gav mindre antal barn på förskolorna vilket leder till slutsatsen att det är feministernas fel att Sverige idag är sjukare än på sextiotalet.

Elementärt, mina kära kvinnohatande rättshaverister.

Den här mannen, med språk som just en förskoleelev, håller med:

Kudos till Sager för länken.

Sleep’s holy mountain: En bildodyssé i tacolivet efter trettio

Fredagsmys? Lördagslust! Tacoporslinet är framdukat, starkölen kyld.

Mattias försöker förklara för Olivia Obliteration varför det är viktigt att se två fotbollslag i gärdsgårdsserien göra upp. Eftersom hon är kvinna är hon dock helt ointresserad av Åtvidabergs Foltbollsförening och deras förehavanden.

Regler, taktik, slugt spel – allt ligger bortom hennes fattningsförmåga. Under tiden låtsas Emma och Cornelia vara intresserade, medan de i själva verket tänker på döden.

Efter match, taco och barnläggning tar mitt sällskap upp sina telefoner och spelar ”Wordfeud”. Det är tyst i lägenheten. Cornelia lirar mot en man som har Sverigedemokraternas blåa blomma som profilbild. Han är full och vill chatta. Hon avstår.

Jag känner mig utanför och vänder mig som så många gånger förr i mitt liv mot krig och nazism. ”Örnen har landat”, Robert Duvall med lapp för ögat och Adolf Hitler som lömskt kikar fram bakom en textremsa – går det att kräva så mycket mer av livet?

Sedan försöker tre av oss gå ut på lokal.

Emma avviker redan på tunnelbaneperrongen och tar ett tåg åt motsatt håll, hemåt. Jag och Mattias härdar ut tills en röst meddelar ”tåg mot Mörby är åtta minuter försenat”. Då lunkar var och en hem till sig. Jag ser slutet på ”Örnen har landat” och drömmer om hur Adolf Hitler även spinkar på världens bästa bandbild.

Soundtrack: ”From beyond”, av och med Massacre.

Top five friends

Det dyker upp ett brunt kuvert med Void-loggan rippad på framsidan. Inuti ligger ett fanzine, skrivet och skickat av IJCHE-fanatikern Mattias på Top Five Records. ”Inget krångel!”, skriker den gula geten på omslaget, och välkomnar läsaren till en fullmatad redogörelse för mannens upplevelser på årets Roadburnfestival. Kudos, Mattias.

Ni hittar zinet – här. Det kostar noll (0) kronor. Och ja, mitt exemplar är nummer etthundratrettioåtta av femhundra gjorda.

För övrigt: Helgens Bastard Priest-chock var bara förspelet. Efter att i natt ha förhandsgranskat ett kapitel av ”Blod eld död”, har jag hamnat i en total death metal-koma. Direkt till ”Eaten back to life” och ”Left hand path” utan att passera gå.

”Den växande betoningen av kultur och religion ligger bakom det mesta som idag går snett i samhället.”

Strålande läsning i mastodontklassen 40 000 000 000 000-tecken. Bara på papper, ej på nätet. Värt din tid.

Hon må vara ett högerliberalt spöke av rang. Och jag må bränna alla broar till min forna arbetsplats tokröda kulturredaktion.

Men när Dilsa Demirbag-Sten skriver saker som ”kultur ursäktar ingenting”, ”tvärtom måste vi våga motverka alla kulturella avarter som förtrycker individen” och ”blasfemi har varit en nödvändig murbräcka för upplysningen och utvecklingen av den västerländska demokratin”… ja, då smälter jag inuti av eufori och lusta.

Dilsa, fuck me and marry me young.

Och på tal om religion och kultur, präster och prelater: nya Bastard Priest är ute. ”Fucking slaughter” kan vara en av årets bästa låtar, där den så vackert placerar sig på samma japandyrkande hylla som hittepåbandet Syphilitic Vaginas. Dock tycker jag fortfarande att mina omslagsförslag var strået vassare.

Soundtrack: ”How they poison the young”, av och med Infest, på liveinspelad tiotumsvinyl.

”For the fetus/For the cat/For the cow/For the rat”

Vissa dagar blir jag yr och inbillar mig att mänskligheten går framåt, inte bakåt. Idag är en sådan dag. Och nej, jag är inte full.

1. Ny vegansk tidning på nätet – här.

2. Bonniers Laga Lätt gör ett nummer om vegetarisk/vegansk kokkonst.

Ettan.

Goddag yxskaft-ledare.

Vi slog till på sidan fyrtioett. Värt.

Loppmarknad: Ett annat ord för andra människors skräp som de inte vill ha, vol. 2

1. Subkulturella iakttagelser på en två kilometer lång loppmarknad.

Johan Wirfält.

Björn af Kleen.

Man i t-shirt från Warcollapse.

Man i t-shirt från Victims, hyllandes IJCHE

Man i nitad jeansjacka, köpandes en Edith Piaf-vinyl.

2. Subkulturellt säljsnack på en två kilometer lång loppmarknad.

Ung hipsterdonna: Köp den här t-shirten från (sätt in märke du aldrig hört talas om), New York City. Bara femtio spänn! Helt ny!

Jag: Jag kan inte relatera till ett ord du säger.

Ung hipsterdonna: Gå hem och Goggla och ångra dig sedan!

Ung hipsterherre: Eller ta fram din Iphone och Goggla nu!

Ah, vilka spännande tider vi lever i.

Loppmarknad: Ett annat ord för andra människors skräp som de inte vill ha

Aspuddens två kilometer långa loppmarknad är som vanligt två kilometer av godsvagnsträngsel. Och precis som vanligt köper jag en bunt lp:s som jag ”kommer att lyssna en enda gång på och sedan aldrig mer”, för att citera Cornelia.

Men notera cd:n – den första jag köpt på, tja, fyra år? För fem kronor äger jag numera en nittiotalsrelik som får Olivia Obliteration att löpa amok. Hon gör kaos med vardagsrummet när Body Count är i huset. ”Bara det det här skådespelet är värt 10 kronor”, för att återigen citera Cornelia.

Från första sekunden av ”There goes the neighborhood” headbangar Olivia furiöst. Hon skriker ”dans, dansa, dansa” och gör just det. Sedan springer hon runt, runt, runt omkring Cornelia och skriker ”mosh, mosh, mosh”.

Så där håller vi på i tjugofem minuter med Body Count på stadig repeat. Så nu vägrar Olivia Obliteration att dansa till annan musik än den som fördömts av George H.W. Bush.