Aspuddens två kilometer långa loppmarknad är som vanligt två kilometer av godsvagnsträngsel. Och precis som vanligt köper jag en bunt lp:s som jag ”kommer att lyssna en enda gång på och sedan aldrig mer”, för att citera Cornelia.
Men notera cd:n – den första jag köpt på, tja, fyra år? För fem kronor äger jag numera en nittiotalsrelik som får Olivia Obliteration att löpa amok. Hon gör kaos med vardagsrummet när Body Count är i huset. ”Bara det det här skådespelet är värt 10 kronor”, för att återigen citera Cornelia.
Från första sekunden av ”There goes the neighborhood” headbangar Olivia furiöst. Hon skriker ”dans, dansa, dansa” och gör just det. Sedan springer hon runt, runt, runt omkring Cornelia och skriker ”mosh, mosh, mosh”.
Så där håller vi på i tjugofem minuter med Body Count på stadig repeat. Så nu vägrar Olivia Obliteration att dansa till annan musik än den som fördömts av George H.W. Bush.
Inlägg
5 kommentarer:
Var den med eller utan Cop killer?
Utan. Men jag tror nog att Dan Quayle och George Bush den förste tycker det är en rätt obscen skiva, ändå.
ha, min dotter tycker ocksa om bodycount (nej, det ar inte som det later, skivjavel ar kvar fran de som bode i huset innan, hahah)
Ja, frågan är ju om det är jag eller världen som är heeelt fucked up, då jag tycker att Ice-T är en rimligare förebild än Eric Saaaaade.
I, I, I love my KKK bitch... Ren och skär poesi. Body Count var faktiskt ganska kul. Har plattan, med Cop killer.
Skicka en kommentar